Kalle Svensson som kände alla människor



Kalle Svensson kände alla människor. I alla fall skröt han alltid med det inför sina arbetskamrater, så att de till slut blivit riktigt trötta på honom.

En dag sade han: "Jag känner statsministern!"
"Nä, var inte dum nu!" sade arbetskamraterna. "Det är klart att du inte känner statsministern, sluta ljug."
"Jo, men det är sant! Jag känner statsministern. Jag känner ju alla människor, vet ni väl!"
"Ja, vi har hört det."
"Jaså ni tror mig inte? Jag kan bevisa det!"
"Hur då?" Arbetskamraterna lät misstrogna.
"Jag går och ringer honom med en gång!"
Sagt och gjort. Kalle ringde mycket riktigt till statsministern.
"Tjänare Göran, det var inte igår! Jovisst är det Kalle. Var det kul att jag ringde, sa du? Äsch, det gjorde jag så gärna. Hur frugan mår? Jodå, bara fint." Så fortsatte han och prata i säkert en halvtimme, till arbetskamraternas stora förvåning. Kalle kände verkligen statsministern!

Efter den här incidenten var Kalle Svensson ännu mer skrytsam. Nu hade han ju fått vatten på sin kvarn och gett de misstrogna arbetskamraterna en knäpp på näsan! Varje dag fick de höra hur fåniga de hade sett ut när de insåg att Kalle faktiskt kände statsministern.
"Äsch, det är väl inte så konstigt att känna statsministern", sade de till slut. "Han har ju inte varit statsminister hela livet. Det är väl inget att skryta om. Det innebär ju inte att du känner alla människor!"
"Jag känner ju kungen också, till exempel", svarade Kalle Svensson. "Han har minsann varit kung hela livet!"
"Dumheter, det är klart att du inte känner kungen!" svarade arbetskamraterna irriterat.
"Det gör jag visst det!" hävdade Kalle Svensson envist. "Och jag kan bevisa det också!"
"Gör det!"
"Enkelt. Han ska komma till grannstaden om några veckor och inviga deras nya konserthus. Då ska jag gå fram och prata med honom!"
"Det vill vi se!" hånlog arbetskamraterna.
Dagen för invigningen kom, och hela Kalle Svenssons arbetsplats hade slutit upp för att bevittna hur Kalle skämde ut sig. Kungen visade sig på en scen utanför ingången och med en stor sax klippte han av bandet. Under tiden banade sig Kalle Svensson fram genom hopen och tog sig fram till säkerhetsvakterna som spärrade vägen upp till scenen. Han sade några ord till en av dem, och denne släppte genast fram honom till kungen.
"Nämen Kalle, är det du!" utbrast kungen glatt och kramade hjärtligt om Kalle Svensson.
"Tjänare Calle!" svarade denne lika glatt, och de båda började prata med varandra om gamla tider. Men efter en liten stund kom kungen ihåg att han inte hållit sitt tal ännu, så Kalle sade hejdå och återvände till kamraterna som mållösa bevittnat det hela.

Efter detta var Kalle Svensson om möjligt ännu mer odräglig. Det var ingen hejd på hans skryt! Men nu hade arbetskamraterna fått nog. Nu skulle Kalle läras en läxa, så det så! Men hur? Efter en stunds funderande kom en av dem på en briljant idé.
"Vi lurar honom att följa med på en resa till Rom, för att bevisa att han känner påven. Kan han inte bevisa det får han bjuda oss på resan, annars betalar vi."
"Vilken bra idé! Han kan inte tacka nej, för då erkänner han ju att han inte känner alla människor, så då kommer vi att få en romresa gratis!"
Alla var överens om att det var en bra plan som inte kunde slå fel. Inte ens Kalle Svensson kunde ju känna påven.
Sagt och gjort, man frågade Kalle om han antog vadet, vilket han genast gjorde. Efter några dagar satte sig hela gänget på ett plan och flög ner till Italien. Först sightseeade de i Rom och på kvällarna roade de sig på olika krogar. Ingen snålade, det skulle ju bli Kalle som fick betala! Så kom söndagen, och de begav sig till Vatikanstaten och Petersplatsen där påven skulle visa sig för att välsigna folket. Efter en stund fick de syn på påven som stod där med lyftad arm, högt uppe på en liten balkong. Arbetskamraterna knuffade på Kalle Svensson.
"Jaha, Kalle, bevisa att du känner honom nu!"
"Okej", sade Kalle morskt och började ta sig fram emot den stora byggnaden. Han kom fram till ingången, växlade några ord med vakterna och blev sedan insläppt. Efter en liten stund gjorde han påven sällskap ute på balkongen.
"Kalle Svensson, is it really you?" utbrast påven glatt och kisade närsynt på Kalle.
"Hello, John Paul!" hälsade Kalle Svensson tillbaka. "Long time no see!"
Men innan han hann säga mer fick han syn på de blinkande blåljusen på en ambulans. Någon hade ramlat där nere, och när Kalle tittade noga såg han att det var en av hans arbetskamrater. Han sade snabbt adjö till påven och skyndade ner igen. När han kom tillbaka började arbetskamraten just kvickna till.
"Vad har hänt? Varför svimmade du?" undrade Kalle Svensson oroligt.
"Jag blev bara så chockad", mumlade arbetskamraten.
"Men det var väl inte så konstigt att jag kände påven?"
"Nej, det var inte det... när du kom ut där på balkongen kom det fram en oljeschejk till mig och frågade: 'Vem är det som står där brevid Kalle Svensson och vinkar?'"



5513 personer har läst det här skämtet.


[Läs något annat roligt]



2004 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.