Sagan om den dansande prinsessan

Sagan om den dansande prinsessan

Skriven våren 1996

Det var en gång, för länge länge sedan, en prinsessa. Hon bodde i ett litet, avlägset land som låg långt härifrån. Hennes far, kungen, var en mycket mäktig kung som regerade sitt land med järnhand. Säll var den man som inte fruktade kungen.

Hennes mor var känd som isdrottningen, ty så vacker var hon att hennes skönhet bländade som is. Den som motsade hennes befallningar hade inte många timmar kvar att leva.

Men prinsessan var inte mäktig. Hon var inte vacker.

Från den dag hon föddes hade hennes mor och far försökt lära upp henne till sina efterbilder. Kungen hade lärt henne befalla och regera, låtit henne bevittna avrättningar och visat henne bestraffningar. Drottningen hade lärt henne använda kosmetika, röra sig elegant och tala vackert.

Men allt var meningslöst.

Prinsessan regerade, men utan auktoritet. Hon talade välvårdat, men inte förnämt. Hon var söt, men inte vacker. Hon var för snäll.

När någon skulle avrättas grät hon, när hon skulle befalla frågade hon vänligt.

Det enda vackra hos henne var hennes dans. Då, när hon dansade, var hon så bländande att man ville gråta, så underbar att man glömde andas, så ljuv att hennes like inte fanns.

Naturligtvis använde sig kungen och drottningen av detta. Varje fest i slottet hade prinsessans dans som huvudattraktion. Människor kom från hela riket för att se henne.

Men hon var olycklig.

Hon visste att hennes föräldrar var besvikna på henne. De hade hoppats så. Hur hon skulle gifta sig med en man lika mäktig som hennes far och föra släkten vidare. Men hon ville inte. Ingen av de mäktiga prinsar som föreslagits hade gjort intryck på henne. Och eftersom en av rikets lagar var att prinsessan själv fick bestämma vem hon skulle gifta sig med kunde hennes föräldrar bara försöka övertala henne.
Hon slets åt olika håll. Föräldrarna ville att hon snarast skulle gifta sig och hon själv ville inte gifta sig alls. Men hur skulle hon kunna svika sina föräldrar så? De litade ju på henne. Att hon skulle göra vad som förväntades av henne.

Tiden gick, den ene stilige mannen efter den andra passerade genom hennes audienssal. Varje man med självaktning ville bli gift med den berömda, dansande prinsessan.

Nej, inte riktigt. Det fanns en ogift man som inte hade någon tanke åt det hållet. Han var prins i ett grannrike, nästan lika mäktigt som prinsessans. Hans och prinsessans fäder låg i krig sedan många år tillbaka. Ingen visste riktigt hur det börjat och ingen visste hur man skulle avsluta det.

En dag bestämde sig prinsessan. Hon skulle regera landet ensam. Hon var trött på allt sökande efter eventuella tillkommande. Hon ville inte att någon skulle gifta sig med henne för att få makt, hon ville ha kärlek.

- Det går inte, förstår du väl, sade drottningen.

- Kärlek är ovidkommande, sade kungen.

Men prinsessans beslut var orubbligt.

När hon gått sade kungen till drottningen:

- Vi måste göra något åt det här.

- Definitivt, svarade drottningen.

Och de gjorde något åt saken. Kungen upphävde den lagparagraf som sade att prinsessan fick välja make själv. Sedan pratade han med kungen i grannlandet. Han förklarade att om grannkungen gick med på att sluta fred skulle han få den flera år yngre prinsessan till brud. Eftersom grannkungen var änkling gick denne med på arrangemanget.

Kungen var glad. Nu hade han slagit två flugor i en smäll: gift bort prinsessan och förenat de båda rikena.

Det bestämdes att prinsessan och grannkungen skulle trolovas, och hon skulle bo i grannriket i en månad innan bröllopet. Mycket nedstämd började hon packa. Å, om hon bara gift sig med någon av de stiliga prinsarna som ständigt tröttat henne med sin uppvaktning! De var ju jämnåriga i alla fall.

Så mötte hon sin nya gemål, en man i fyrtioårsåldern. Själv var hon sexton. Hon suckade tyst för sig själv där hon satt bredvid honom i den kungliga vagnen.

"Han hade kunnat vara min far", tänkte hon sorgset.

"Hon hade kunnat vara min dotter", tänkte han förfärat.

Kungen i grannriket var en mild och rättvis kung, till skillnad från prinsessans far. Han hade gått med på giftermålet endast på grund av sin fredsälskan. Att gifta sig med någon han inte älskade kändes så fel! Och bara en liten flickunge till på köpet. Men han ville ju ha fred, till varje pris. Hans farfar, som satt igång kriget, hade varit kungens raka motsats. Och hans far hade inte kunnat rätta till sin föregångares misstag. När nu grannkungen kommit med sin förfrågan hade det låtit underbart. Nu hade han chansen. Fred till slut!

Plötsligt fick kungen en idé. Hans son var ju i prinsessans ålder. Om han kunde sammanföra de två skulle problemet lösa sig! Prinsessans far skulle säkert inte ha något emot att hans son gifte sig med prinsessan istället för han själv.

Så fort prinsessan anlänt till slottet skulle det hållas en fest till hennes ära. Om man då såg till at prinsen var där och såg henne så... Han kunde ju låta henne dansa också. Nöjd och belåten lutade han sig tillbaka i vagnen.

Festen började. Prinsessan blev inte förvånad när man bad henne dansa. I hela hennes liv hade dansen varit det enda hos henne föräldrarna varit stolta över. Hon förstod att det skulle fortsätta så.

Irriterad lämnade prinsen sitt rum. Hans far hade tvingat honom att närvara vid festen. Som om han skulle vilja se en löjlig liten flicka ta hans mors plats! Och med tanke på hur grannkungen uppfört sig de gånger han sett honom kunde hon inte vara någon trevlig person.

När han kom in i festsalen rådde en andäktig tystnad. I centrum för allas uppmärksamhet var hon, vacker som en älva när hon i perfekt harmoni dansade till musiken. Hon såg ut som en ängel.

Prinsen kunde inte ta ögonen ifrån henne. När musiken tystnade applåderade han lika hänfört som alla andra. Men han blev besviken. När hon inte dansade såg hon nästan alldaglig ut. Han suckade och tänkte att han varit dum som låtit lura sig. Förmodligen använde hon sin dans för att snärja sådana som honom och få dem att tycka om henne. Han antog att det fungerat på kungen eftersom han valt en så mycket yngre brud.

Ingen hade nämligen förklarat för prinsen hur det egentligen låg till. Han visste inte att prinsessan bara var en del i ett fredsavtal.

Prinsen gick för att leta rätt på sin plats. Till sin fasa hittade han den mitt emot prinsessan. Men han hade inte behövt oroa sig, hon satt tyst som en mus hela middagen.

Kungen var besviken. Inget verkade gå som han tänkt sig, prinsen och prinsessan hade inte sagt ett ljud till varandra ännu. Han hade flera gånger försökt dra in dem i samtal, utan framgång. Han insåg att han inte kunde styra kärleken.

Nästa dag gick prinsessan upp tidigt i gryningen. Hon hade bestämt sig för att hålla sig undan så mycket som möjligt. Den här familjen var så svår att förstå. Kungen verkade bry sig så mycket om alla i slottet. Till och med tjänarna! Och prinsen... honom förstod hon sig inte alls på! Han var kärleksfull och omtänksam mot sin far och behandlade alla människor som jämlikar. Utom henne.

Han pratade inte med henne. Kanske var han avskräckt av hur tråkig hon egentligen var.

Efter att hon klätt på sig gick hon ut i slottsträdgården. Den var inte så ansad som hemma hos henne utan mer som en riktig skog. Över allt fanns det gömställen och krypin. Prinsessan tänkte att hon nog skulle trivas här i alla fall.

Bara hon fick vara ensam! Kungen verkade ju inte bry sig så mycket om henne. Hon rös. Gifta sig! Det lät så konstigt. Han var ju inte ens intresserad av henne!

När hon gått en stund kom hon till en mur. Hon kikade över krönet och drog efter andan. Djur! Överallt!

I en liten hage gick får, i en annan stod en häst. I ett hörn var en katt sysselsatt med att mata sina två små ungar.

Prinsessan klättrade över muren och gick in. Här var det liv och rörelse. Djur av alla slag skymtade i burar och hagar.

En man gick just omkring och matade dem, och hon gick fram till honom.

- Hej, sade hon. Var är jag?

Mannen, som genast kände igen henne, bugade.

- Det här är den kungliga djurparken, ers Höghet, svarade han. Alla skadade djur som hittas hamnar här, och när de är friska släpper vi ut dem.

- Men varför finns här så många djur då?

- Jo, en del av dem vill inte lämna oss, de stannar här och förökar sig, förstår ni, svarade mannen. Ta katten där till exempel. Det där är redan hennes andra kull! Den grå kattungen är förresten prinsens favorit.

- Den svarta då, vems är den? undrade prinsessan. Tänk om man ägde en sådan!

- Den är er om ers Höghet vill ha den! blev svaret.

Dagarna gick, varje dag i gryningen gick prinsessan till djurparken. Ibland var också prinsen där. De pratade aldrig med varandra, men lekte med kattungarna tillsammans.

Men tiden närmade sig för prinsessans bröllop. Ju närmare dagen hon kom, desto mindre ville hon gifta sig. En dag såg hon så sorgsen ut att prinsen frågade hur det var fatt. Hon svarade först enstavigt, men snart hade hon berättat allt för honom.

- Så du ville alltså inte gifta dig med far? Och han hade aldrig sett dig innan du kom hit? frågade han häpet. Hur kunde dina föräldrar göra något sådant?

Ilsket förklarade prinsen så för prinsessan vad han ansåg om föräldrar som försökte styra sina barn att bli identiska med dem själva. Prinsessan skrattade och tyckte att han överdrev. Den dagen och följande tillbringade de tillsammans.

Men den tredje dagen insåg de att de älskade varandra.

- Det här går inte! Vi kan inte träffas mer. Du skall ju gifta dig med far, utbrast prinsen.

- Å, om vi kunde gifta oss istället, suckade prinsessan.

Prinsen såg upp.

- Varför inte!

Nästa dag gick han till sin far. Döm om dennes förvåning när prinsen sade:

- Far, tror du att prinsessans far går med på fred även om hon inte gifter sig med dig? Jag menar, tänk om hon gifter sig med någon annan istället?

En svag glimt av hopp tändes hos kungen, som liksom prinsessan gruvat sig för giftermålet.

- Vem skulle det vara, frågade han.

- Tja, jag till exempel...

Folket hurrade när bruden och brudgummen lämnade bröllopssalen. Ute på gatorna firade människor från två kungariken att freden äntligen kommit, länderna blivit en union och att kungabarnen gift sig.

- Jag älskar dig, sade prinsen till prinsessan. Inte din dans, utan dig.

SLUT