Om arternas uppkomst
Tillägg till Charles Darwin av Jemima Fröjmark
Skriven 1 november, 2000




Fig. 1. Charles Darwin


1859 publicerade Charles Darwin (Fig. 1.) boken "On the Origin of Species" eller "Om arternas uppkomst genom naturligt urval" som den heter på svenska. Boken innehåller mycket information men saknar vissa väsentliga delar, som detta arbete vill försöka belysa och förklara. Det finns många djurarter om vilka inte någon som helst forskning bedrivs. Hur har de utvecklats? Hur är deras biologi? Det tycks helt enkelt vara tabu att inrikta sig på dessa arter i sin forskning, trots att alla människor väl känner till dem. Förhoppningsvis kan detta arbete bringa klarhet i några av frågorna.

Innehåll


Klass Reptilia (reptiler)
1. Ordning Squamata (fjällreptiler), Familj Iguanidae (leguaner) 1.1. Drake (Basiliscus deflagratius)
Klass Mammalia (däggdjur)
2. Ordning Perissodactyla (uddatåiga hovdjur), Familj Cervidae (hjortdjur) 2.1. Tomteren (Rangifer borealis)
3. Ordning Artiodactyla (partåiga hovdjur), Familj Equidae (hästdjur) 3.1. Enhörning (Equus monocerus)
3.2. Pegas (Equus aerobicus)
4. Ordning Primates (primater), Familj Hominidae (människoapor) 4.1. Släkte Pan (chimpanser) 4.1.1. Troll (Pan maleficus)
4.1.2. Näcken (Pan violinius)
4.2. Släkte Homo (människor) 4.2.1. Sjöjungfru (Homo marina)
4.2.2. Jultomte (Homo sanctaclausius)
4.2.3. Tandfe (Homo dentalis)


Klass Reptilia (reptiler)

1. Ordning Squamata (fjällreptiler), Familj Iguanidae (leguaner)

1.1. Drake (Basiliscus deflagratius)

Draken (Basiliscus deflagratius) livnär sig huvudsakligen på större däggdjur som hjortar, älgar, boskapsdjur, människor och björnar. Den jagar genom att spruta ut en eldstråle ur nosen eller munnen, som då den träffar bytet ögonblickligen dödar det. Den lever upp till 700 år, något längre i fångenskap.
Draken har utvecklats sida vid sida med övriga leguaner men skiljer sig från dessa på tre viktiga punkter: storleken, flygförmågan och eldsprutningsförmågan. Den stora storleken (en drake kan bli upp till 27 meter i mankhöjd) har sannolikt utvecklats som skydd mot predatorer. Efter att reptilerna och fåglarna utvecklats ur dinosaurerna uppkom även många stora rovdjur, t.ex. sabeltandad tiger och grottlejon, dessa kunde även ge sig på de tidiga drakarna. Även eldsprutningsförmågan tros ha varit predatorskydd från början, men kom senare att utnyttjas även vid jakt. Den höga temperaturen i eldslågan dödar alla bakterier i bytet och de drakar som hade denna mutation fick snabbt en mycket stor selektiv fördel. Flygförmågan uppkom parallellt hos drakar och fåglar men på olika sätt. Fåglarna utvecklade fjädrar och omvandlade sina framben till vingar medan drakarna utvecklade en helt ny kroppsdel. Två av de översta revbenen förstorades och en ny led uppkom, vilket medförde två rörliga utskott på främre delen av ryggen. Dessa syns tydligt i de tidiga drakfossilen. Så småningom utvecklades stora, fjällbeklädda hudveck på utskotten som till en början kunde användas vid glidflykt kortare sträckor, men efterhand som de blev större även för riktig flykt.
Dagens enda nu levande art av drake lever företrädesvis i undanskymda områden då den är mycket skygg. Grottor och ruiner är de vanligaste habitaten. Draken är monogam och lever i samma parförhållande livet ut. Hålan inreds av hanen och smyckas ofta med glittrande föremål som pengar, smycket, juveler och liknande för att locka dit honor. Vanligtvis fångar han även levande byten (gärna jungfrur och prinsessor) som han erbjuder honan och som hon äter under den energikrävande äggläggningen.



Klass Mammalia (däggdjur)

2. Ordning Perissodactyla (uddatåiga hovdjur), Familj Cervidae (hjortdjur)

2.1. Tomteren (Rangifer borealis)

Tomterenen (Rangifer borealis) är mest känd för sin speciella flygförmåga. Den är djurrikets enda djur med förmågan att producera grundämnet helium. Gasen produceras i en speciell körtel, rete heliensis, som sitter intill två stora luftfickor, de sk gasblåsorna, i vilka gasen samlas (Fig. 2.). Tomterenen kan sedan reglera gasmängden genom att antingen producera mer i gaskörteln eller släppa ut överskottet till tarmen. Ju större gasmängd i blåsorna, desto högre flyghöjd kan renen hålla.

Fig.2. Tomteren (Rangifer borealis). Heliumkörteln, rete heliensis, ansluter till gasblåsorna genom en smal passage. Från blåsorna kan sedan överskottsgas tömmas ut i tarmen.



Förmågan till heliumproduktion hos tomterenen tros ha uppkommit genom en mutation i bukspottskörteln hos en nordpolslevande art av den vanliga renen. Körteln delades upp i två delar där den ena behöll den ursprungliga bukspottsproducerande formen medan den andra började producera helium. Gasblåsorna är utväxter från lungorna som troligtvis var ganska små från början men ökade i storlek allt eftersom heliumproduktionen blev mer effektiv. Tomterenen kunde så småningom sväva en bit ovanför marken och undkom på så sätt många predatorer. Dagens tomterenar kan flyga på flera kilometers höjd och tar sig fram genom att "galoppera" genom luften.
Det finns idag inga vilda tomterenar och alla kända exemplar lever hos jultomten på nordpolen (se under 4.2.2.).



3. Ordning Artiodactyla (partåiga hovdjur), Familj Equidae (hästdjur)

3.1. Enhörning (Equus monocerus)


Ett av världens minst kända djur är enhörningen (Equus monocerus). Den har ofta misstagits och blandats ihop med t.ex. oryxantilopen och narvalen. Den härstammar ursprungligen från hästdjuren, men utvecklade till skillnad från övriga familjemedlemmar ett horn i pannan som används till skydd mot predatorer. Hornet är upp till 150 cm långt och spiralformat och bärs både av ston och hingstar. Fölen föds utan horn men redan under den första veckan börjar det synas. Efter 2-3 år är hornet fullt utvuxet. Enhörningen är mycket skygg och lever oftast i täta, mörka skogar. Den är bara aktiv i skymningen och på natten. Födan består av gräs, örter och löv.

3.2. Pegas (Equus aerobicus)

Pegasen (Equus aerobicus) är en relativt okänd trädlevande medlem i hästfamiljen som bara finns i mycket öde trakter. Pegaser påminner mycket om hästar men har två stora vingar på manken. Vingarna är vita och klädda med fjädrar. Det är oklart exakt hur vingarna uppkom, men sannolikt är benen i vingarna ombildade ryggkotor som täckts av hud. I något stadium har pälsen på vingarna ombildats till fjädrar, något som troligen förbättrar flygförmågan.
Pegasen lever av toppskott på gran och tall, som den gnager av i flykten. Stoet bygger ett bo i toppen av ett självdött träd, en sk torraka, med hjälp av kvistar och lövruskor. Efter parningen lämnar hon hanen och föder fölet i boet, där det sedan stannar till det slutat dia vid ca 6 månaders ålder.



4. Ordning Primates (primater), Familj Hominidae (människoapor)

4.1. Släkte Pan (chimpanser)


4.1.1. Troll (Pan maleficus)

Troll (Pan maleficus) är framför allt kända för sitt lynne. De blir ofta aggressiva och attackerar inte sällan människor. En vanlig företeelse är också sk bortbytande där trollet ersätter en av sina egna ungar med en unge av annan art, t.ex. en människa eller en chimpans.
Trollet skiljer sig från chimpansen genom att den behärskar tal. Den har dessutom något större hjärna och mindre päls än sin släkting. Pälsen växer framför allt på huvudet och bildar en yvig man som inramar ansiktet. Ansiktet är vagt människolikt med spetsiga öron och stor näsa.

4.1.2. Näcken (Pan violinius)

Näcken (Pan violinius) är den enda nu levande individen av sin art. Den evolverade förmågan att aldrig dö en naturlig död för ca 70 000 år sedan. Arten har inga predatorer, men de inbördes striderna är ofta mycket våldsamma och leder ofta till att båda kombattanter dödas. Både hanar och honor strider om allt från boplatser och revir till partners. Den hane som nu finns kvar stod segrande i den sista striden av det här slaget och är nu därför dömd att leva sitt liv i ensamhet.
Näcken lever i vattendrag och lever främst av fisk och vattenväxter. Den har en unik fingerfärdighet och har under de senaste 300 åren utvecklat en stor skicklighet i att spela fiol, något som påminner om hur chimpanser lärt sig att tvätta potatisar och hantera verktyg.



4.2. Släkte Homo (människor)

4.2.1. Sjöjungfru (Homo marina)

Sjömän har i alla tider rapporterat skymtar av varelser som liknar en kombination av människor och fiskar, men först på senare tid har biologin hos sjöjungfrun (Homo marina) blivit känd. Sjöjungfrun lever mestadels av fisk och skaldjur. Den uppnår könsmognad vid 13-14 års ålder och föder 1-2 ungar direkt i vattnet. Arten förökar sig med partenogenes, dvs äggen utvecklas till ungar utan att befruktas. Det finns alltså bara honliga sjöjungfrur.
Sjöjungfrun finns framför allt i sydliga vatten, med undantag för enstaka nordliga populationer som alla flyttar söderut på hösten. Den utvecklades från Homo erectus där benen omvandlades till en stjärtfena. Lungorna har förstorats så att sjöjungfrun nu kan stanna upp till 2 timmar under ytan.

4.2.2. Jultomte (Homo sanctaclausius)

Jultomtar (Homo sanctaclausius) är mest kända för sina tendenser att ge bort presenter en gång om året, där tidpunkten varierar något mellan olika områden, generellt dock 24 eller 25 december. Arten är begränsad i sin utbredning och återfinns bara på Nordpolen. Därifrån rör den sig dock under sina presentutdelningar över hela världen. Jultomten lever i nära symbios med tomterenen (se under 2.1.), vilken den använder som dragdjur och fortskaffningsmedel. Arten är mycket intelligent och har väl utvecklade förmågor, som t.ex. tal, läsning, skrivning och paketinslagning. Den har en tydlig preferens för röda färger. Jultomten livnär sig främst på risgrynsgröt och julöl. Arten är monogam och honorna sköter ungarna, de sk tomtenissarna. Honorna delar inte ut presenter, ej heller tomtenissarna, vilka dock ofta hjälper till vid tillverkningen och inpackandet av dem.
Jultomtens generösa tendenser tros ha utvecklat genom släktskapsselektion. Jultomten, som lever i små familjegrupper, har genom att ge nyttiga gåvor till de övriga individerna i flocken dels styrkt banden mellan medlemmarna men också gynnat sin egen avkomma indirekt. Att hjälpa en bror, med vilken man ju delar 50% av sin arvsmassa, kan vara lika fördelaktigt som att hjälpa sin unge om brodern får dubbelt så många ungar som man själv. Dessutom gäller ofta regeln "tit for tat" i små grupper, vilket innebär att om individ A hjälper B en gång kommer B återbetala tjänsten en annan gång. Det är dock viktigt för jultomten att skilja på "snälla" individer och "stygga" individer, då de stygga sannolikt aldrig återbetalar tjänsten. Det mest gynnsamma för jultomten är att bara ge gåvor till snälla individer.
Driften att hjälpa genom presenter är så stark att jultomten inbegriper alla människoliknande varelser i sin generositet. Bara stygga individer undantages i presentutdelandet.

4.2.3. Tandfe (Homo dentalis)

Tandfen (Homo dentalis) är ett av världens kanske mest märkliga organismer. Den lever uteslutande på emalj från tänder, med fördel tänder från arter av släktet Homo. Liksom sjöjungfrun förökar sig tandfen med partenogenes (se under 4.2.1.), och det finns därför inga hanar av arten.
Tandfen var ursprungligen ett rovdjur som jagade och dödade primater och åt upp deras tänder. Men med tiden har arten utvecklat en mer effektiv metod. Eftersom de flesta primater först har en uppsättning mjölktänder som de sedan fäller har tandfen börjat byta till sig dessa genom att lämna en attraktiv ersättning, vanligtvis i form av ett mynt. På detta sätt slipper det fragilt byggda djuret alla risker med själva jakten och får ändå sitt tandbehov tillgodosett.



7340


[Läs En Annan Novell]



2000 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.