Eken

Eken
en fabel

Skriven hösten 1995

Det var en gång, för femhundranittiotre år sedan ett ekollon. Litet, runt och brunt. Ganska simpelt och obetydligt egentligen. Det hängde i en ek, som ekollon i allmänhet gör. En dag, under en höststorm, blåste det ner på marken. Ett vildsvin som hade vägarna förbi hittade det och åt upp det. Men hårdsmält som det var gick det inte sönder i grisens mage, utan kom ut i oförändrat skick. Det lyckades till och med hamna i näringsrik jord och slå rot. Så började ur det lilla ekollonet en ek växa. Precis som det brukar göra.

Femhundratjugosex år senare föddes en liten kanin i en håla. Hålan låg rakt under ekens rötter och hade i många hundra år formats av väder och vind. Att eken ännu inte avverkats var underligt, för det hade varit ont om virke i många år nu. Även ved fanns det dåligt av.
Men eken stod kvar, för det var i lag förbjudet att hugga ner ekar. Sådant "masteträ" behövdes till kungens skepp.

Lyckligt ovetande om lagar och kungar kom alltså kaninen till världen, denna ruggiga aprilnatt. Förutom nyss nämnda kanin föddes också fem andra kaniner, av samma mamma. De var syskon.

Kaninen växte upp, blev större och större. Den hade gott om mat, för det var sommar.

Ungefär samtidigt satt gamle Kurt i sin lilla stuga i skogen. Han hade bott hela sitt liv i Schwarzwald, som stället hette. Just idag satt han och putsade sitt gevär utanför stugdörren. Solen sken. Allt var stilla.

Den lilla kaninen rynkade på nosen. Så konstigt det luktade! Den beslöt att ta reda på vad det var. Aha! En maskros. Den tuggade njutningsfullt i sig maskrosen. Så fridfull kunde en dag te sig för den lilla kaninen.
Äta och sova, sova och äta, äta och sova.

Och eken växte. Som en tyst åskådare stod den över den sovande kaninfamiljen. Man kan undra vad den skulle berätta om den kunde tala. Förmodligen inte så mycket, ekar är inte så intelligenta.

Gamle Kurt reste sig från sin pall. Han visslade på sin trofasta följeslagare: Jupiter - kanintaxen!

Inifrån stugan ropade hans hustru, Gretel:

"Ska du ut och jaga, Kurt?"

"Ja, kära Gretel", svarade denne, men på tyska. Schwarzwald ligger nämligen i Tyskland. Och man talar inte svenska i Tyskland.

Så begav sig Kurt och Jupiter iväg.

Kaninen kände sig lite törstig. "Om man skulle gå till bäcken och dricka lite", tänkte den. Och gjorde så.

"Vi börjar väl vid bäcken", sade Kurt till Jupiter. Jupiter svarade inte, sin vana trogen. Kurt laddade geväret och släppte kanintaxen lös. Med nosen i marken sprang Jupiter iväg. Tydligen hade han fått upp ett spår med en gång.

Kaninen doppade nosen i det svala vattnet. Den tänkte på sin fru och ungarna. Det kändes som om det var i går han träffat honan för första gången. Så fort tiden gick ändå!

Han borde nog gå tillbaka nu, de kanske undrade var han var. Det kändes så fint att vara familjefar. De behövde honom verkligen. Hur skulle annars hans fru få tid att äta själv, om inte han var där och såg till ungarna under tiden?

Just som han skulle skutta hemåt hörde han steg. Och hundskall!

Förskräckt satte han iväg i riktning hemåt. Han anade inte vilket misstag han begick. Nu skulle han föra både jägare och hund rakt på boet. Och kanintaxar som så lätt kan ta sig in i kaninhålor!

Kurt visslade när han småsprang genom skogen. Längre fram såg han en stor ek. Jupiter stod rakt under den och skällde upphetsat. I boöppningen skymtade en förskrämd kanin. Kurt lyfte geväret och sköt utan att tveka.

Haglet flög iväg och Jupiter började yla. Jupiter?? Men han sköt ju på kaninen! Hur hade detta gått till?

Kurt sprang fram. Han såg ett märke i eken där ett hagelkorn träffat och studsat tillbaka mot hunden. Konstigt!

Kurt gick hem och lade om Jupiters ben. Sånt här förstod han sig inte på.

Ekar kanske inte är så intelligenta, men de tycker inte om våld och död. Så den här eken bestämde sig för att ingripa. Den lyckades.

slut