Erik och Framtids-Erik

Skriven 2 december 1999


Erik stod framför spegeln i badrummet med kammen i högsta hugg. Han vätte kammen och drog den gång på gång genom de motvilliga lockarna. Idag skulle han börja fyran, och i en ny skola dessutom, så han måste se så bra ut som möjligt.
"Erik! Skynda dig så du inte kommer försent!" ropade mamma nerifrån köket. Erik tog ett sista tag med kammen och kastade en blick i spegeln. De täta, bruna lockarna stod fortfarande upp åt alla håll och fick honom att se ut som ett ulligt får ungefär. Om det nu fanns bruna får förstås. Blicken i de mörka ögonen fick honom att se aningen uppskärrad ut och fullbordade liknelsen.
"Jag måste försöka lugna ner mig så de inte tror att jag är nervös", tänkte han medan han skyndade ner för trapporna, tog skolväskan, kramade mamma och travade ut genom dörren.
Eftersom de bodde mitt i samhället var det inte långt till skolan. Erik kunde snart se byggnaden skymta mellan husen. Han ökade på stegen. Plötsligt steg en man ut genom en port och ställde sig mitt framför honom.
"Hej, Erik", sade mannen. Erik tittade förvånat på honom. Han hade aldrig sett honom förut, så vitt han kunde komma ihåg. Men det låg ändå något vagt bekant över det där ansiktet. Mörkt hår, bruna ögon. Medellängd. Vältränad. Han såg ut ungefär som en av de där killarna på planscherna i Eriks systers rum.
"Öh, hej", sade Erik.
"Du känner inte mig, men jag känner dig. Jag har kommit för att hjälpa dig", sade främlingen. Erik stirrade på honom. Det här var ju som i Arkiv X, eller nåt. Desto mer mystiskt blev det när mannen fortsatte:
"Jag är du om femton år. Du ser nu dig själv som 25-åring! Jag har kommit hit med en tidsmaskin."
Nog för att mannen var lik Erik, men det här var ju löjligt.
"Visst, och jag heter Stålmannen. Nu måste jag gå till skolan och rädda världen."
Mannen smålog.
"Vilken dålig humor jag hade!" Men sedan blev han allvarlig igen. "Det är faktiskt sant, hur konstigt det än kan låta. Redan nu håller man på med forskning om fordon som går i ljushastighet, som du säkert vet. Om bara något år kommer dessa forskare upptäcka hur man kan resa i tiden med hjälp av ungefär samma princip. Det hela är ganska komplicerat, men det leder till att man kan uppfinna tidsmaskiner inom bara några år. De är ganska dyra att använda, men jag har gott om pengar så jag beslöt att åka hit och hälsa på dig."
"Vad vill du mig?" undrade Erik. Han var inte riktigt övertygad ännu.
"Jag ska hjälpa dig, har jag ju sagt. Idag är din första dag i en ny skola. Men det är också första dagen på ett skoltidslångt helvete, rent ut sagt. ‘Krullbaggen' är det snällaste namn du kommer få. Inte förrän du fyllt 20 kommer du att ändra på dig själv så att du blir accepterad."
Erik rodnade och drog handen genom håret.
"Det är väl inget fel på mitt hår", sade han hätskt. "Mamma säger att det är fint."
"Hon är också den enda. Alla andra kommer att reta dig tills du får så dåligt självförtroende att du tror att du är ful. Följ med mig nu, så ska jag ordna med en make-over!"
"En vaddå?"
"Make-over. Jag ska göra om ditt yttre och ge dig lite goda råd till framtiden. Kom nu!"

Allra först tog Framtids-Erik med Erik till en frisör.
"Snagga det kort, men inte för kort", sade Framtids-Erik till frisören. "Låt det vara kortare på sidorna och bak i nacken." Frisören skred genast till verket och efter en stund var det klart. Medan Framtids-Erik betalade beundrade Erik frisyren i spegeln. Det såg faktiskt riktigt häftigt ut.
"Om mamma undrar kan du säga att du följde med en kompis från skolan och att hans syster ville leka frisör. Det går hon säkert på! Kom ihåg att du måste klippa dig mycket ofta i fortsättningen."
Nästa anhalt var en klädaffär. Framtids-Erik köpte två par tuffa jeans, två kepsar, fyra T-shirtar med häftiga tryck och en snygg jeansjacka.
"Lägg extrakläderna i skolväskan och säg till mamma att du köpt dem för dina fickpengar. Jag vet att du sparar till ett modellflygplan, säg att du använt de pengarna. Då kommer hon säkert att ge dig pengar för kläderna och säga att du inte behöver köpa sånt själv. Då ska du säga, och lyssna nu noga, för det här är viktigt! Du ska säga att du vill vara med henne när hon ska köpa kläder till dig i fortsättningen för du vill se ut som de andra i skolan. Hon kommer kanske säga emot, men du måste vara envis! Kläderna gör mannen, förstår du. Om du inte ser ut som de andra kommer de att reta dig."
Erik nickade. Han skulle komma ihåg det. Alltid klä sig som de andra.
"En annan sak: du måste börja spela fotboll snarast. Om du inte idrottar med de andra kommer du inte in i gänget. Se till att leka mycket ute så att du får god kondition. En dag kommer de andra killarna börja styrketräna vid sidan om fotbollen. Det måste du också göra."
Erik lade allt detta på minnet. Han skulle göra vad som krävdes för att bli accepterad.
Sedan följde Framtids-Erik Erik till skolan. När de kom fram var det redan frukostrast.
"Kommer de inte reta mig nu för att jag kom försent?" undrade Erik.
"Inte alls. De kommer att tycka att du är ovanlig och speciell. Säg till läraren att du försov dig, det kommer att imponera på de andra!"
Efter ytterligare förmaningar och goda råd vinkade Framtids-Erik farväl till Erik och började gå tillbaka längs gatan mot tidsmaskinen som han hade parkerat i en gränd. Efter några minuter var han tillbaka i sin egen tid. Tidsmaskinsvakten önskade honom välkommen åter när han lämnade tidsresebyrån och gick ut på gatan.
"Puh, det där gjorde jag bra! Nu slipper jag allt elände under skoltiden. Eller har sluppit. Eller kommer att ha sluppit... eller vad det nu blir." Framtids-Erik visslade glatt för sig själv. Medan han promenerade började de nya minnena komma så sakteliga. Han mindes plötsligt hur han fick massor av kompisar redan första dagen i den nya skolan. Hur han blev populär både bland killarna och tjejerna. Hur åren gick och alla tyckte om honom.
Men med de positiva minnena kom också andra minnen. Hur han försummade skolan. Hur hans föräldrar kallades till skolan för att prata om hur dåligt det gick för honom på proven. Hur han blev allt mer besvärlig mot lärarna. Hur han var ledare för ett gäng som mobbade andra. Framtids-Erik gick allt långsammare och långsammare. Han hade ju blivit värre än de allra värsta plågoandarna från hans olyckliga barndom! Fast han kunde inte riktigt minnas plågoandarna längre. De minnena kändes vaga och overkliga. I stället fylldes han av nya minnen. Framtids-Erik kände hur hans ansikte förvreds, han började se arrogant och överlägsen ut. Han blev mer och mer självsäker. Nu visste han att han var snyggast av alla. Han var bäst.
Men långt inom honom skrek hans gamla jag: Det är fel! Sån här ska jag inte vara! Jag måste åka tillbaka i tiden igen!
Han lyckades vända om och gå tillbaka mot tidsresebyrån. Tidsmaskinsvakten tittade förvånat på honom.
"Du igen?"
"Jag måste köpa en ny resa. Snabbt!"
Den här gången åkte han till Eriks hus tidigt på morgonen samma dag som tidigare. Efter en stund kom Erik ut genom dörren med skolväskan i högsta hugg. Framtids-Erik ställde sig framför Erik och spärrade vägen.
"Hej Erik!" sade han. Erik såg förvånat upp.
"Öh, hej", sade han.
"Du känner inte mig, men jag känner dig. Jag har kommit för att hjälpa dig", sade Framtids-Erik. Erik stirrade på honom. Framtids-Erik fortsatte:
"Det här är mycket viktigt. När du går till skolan måste du ta vägen genom köpcentrat!"
"Va? Varför då? Förresten är det en omväg."
"Det är jätteviktigt! Om du gör det ska du få hundra kronor!" Han höll fram en sedel.
"Visst, säkert. Och jag heter Stålmannen."
Framtids-Erik fick en känsla av déja vù.
"Det är faktiskt sant, Stålmannen. Följ med mig genom köpcentrat och du blir 100 kronor rikare."
Erik funderade en stund. Sedan nickade han.
"Okej, jag gör det. Om jag får hälften nu och resten sen!"
Framtids-Erik tog genast fram en 50-lapp ur plånboken och gav den till Erik.
"Här är 50 nu så får du 100 sen."
Erik visslade till. 150 spänn! Vilken idiot snubben måste vara som betalar 150 spänn för ingenting!
Så gick Erik en annan väg till skolan och mötte aldrig den första Framtids-Eriken som tänkte hjälpa honom att bli populär. I stället blev han retad och utskrattad och kallad fula namn, varav "Krullbaggen" var ett av de snällare. Inte förrän han var 20 ändrade han på sig själv och blev accepterad av de andra, precis som Framtids-Erik förutsagt.
I stället vann Erik ödmjukhet, studieflit och förmågan att rätt kunna uppskatta sin sent vunna popularitet.


SLUT




2416


[Läs En Annan Novell]



1999 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.