Första gången

Skriven hösten 1994


Första gången Anton på egen hand skulle genomföra en tidsresa gick allting snett. Hans magister i tempologi (latin: tempus = tid, logos = lära) var sjuk och vikarien, en liten, smal man som såg nästan lika spännande ut som en tandborste, visste ingenting om tidsresor. Han var lika bortkommen som en ökenmus på Antarktis.
Anton däremot, han visste allt om tidsatomernas uppbyggnad, vilka tidsmolekyler man enklast utvann dem ur och hur man praktiskt använde dem i en tidsatomklyvare.
Anton tyckte egentligen att tempologi var Vetenskapsskolans intressantaste ämne. Men just idag när han för första gången skulle resa i tiden, enbart hjälpt av en flintskallig, glasögonprydd, bakpulvertorr, vikarierande tempologiprofessor, blev allt fel.
Vetenskapsskolan var ett relativt nytt påfund, en internatskola som hade till uppgift att få fram en elit bland genier. Anton var en av skolans duktigare elever. Kanske berodde det på hans stora föredöme:
Arnold Jones.
Arnold var den tysk-amerikan som för trettiotvå år sedan, i mitten av år tvåtusentjugosex, upptäckte tidsatomen. Detta skedde av en ren tillfällighet när han motionerade hunden i en nedlagd svavelgruva. Av någon outgrundlig anledning hade han med sig ett kilo nitroglycerin (ett vanligt sprängämne på den tiden) som han råkade tappa. Hela gruvan sprang i luften och han med den.
Kärnfysikern Adolf Jones, Arnolds bror, upptäckte en sällsam tidsmolekylfyndighet där gruvan legat när han skulle begrava Arnold. Adolf förstod genast de möjligheter en sådan skulle innebära. Han fick rätt.

Anton vaknade i vanlig tid på morgonen av väckarklockans gälla, morgonpigga stämma.
"Det är dags att stiga upp nu", skrek den hurtigt i hans öra.
"Håll käften", mumlade han och dängde en tofsprydd morgonsko i den.
"O, ett sådant UNDERBART väder", log klockan och började gnola en munter liten melodi. Den som någon gång hört en väckarklocka gnola muntra melodier vet att man mycket snart försvinner ur dess närvaro, vilt skrikande.
Anton sökte skydd i badrummet och insåg med en suck, djup som Marianergraven (11035 meter), att resten av dagen skulle vara förstörd. Föga anade han att problemen, liksom dagen, bara börjat...

Med en trött suck mötte han sina blåklocksblå ögon i spegeln. Han stänkte lite vatten i det honungsblonda håret och kammade det i sidbena. Det fick honom att se intelligent och lite frånvarande ut som vanligt. Efter att ha putsat sina små, runda, plastbågade (ett vanligt material på den tiden) glasögon lämnade han rummet och började gå mot matsalen.
Första lektionen var kärnfysik, ett av hans värsta ämnen. Han sov sig igenom lektionen. När han då och då vaknade till irriterade han sig på bänkkamraten August - lika pigg och hurtfrisk som alltid. Han satt som ett tänt lysrör och insöp varje stavelse av professorns monotona, malande stämma. Det var undervisning i atomklyveriets principer, men Anton hade ju tempologi som tillval och visste redan allt om ämnet.
Nästa lektion var - lyckligtvis - just tempologi och nu skulle den ödesdigra, minnesvärda tidsresan äga rum.
Hans första stora misstag var att han inte förprogrammerade tidsatomklyvaren. Dess uppgift var att dels klyva rätt antal tidsatomer beroende på hur långt man ville resa, dels att genom tillförsel av elektrisk ström sätta ihop dem igen när men ville tillbaks.
"Äsch, jag ställer in den manuellt när jag skall hem", tänkte Anton. Tankspridd som han var, tänkte han inte på att han inte skulle ha någon möjlighet att komma åt tidsatomklyvaren när han väl givit sig iväg. Så han fortsatte förberedelserna och gjorde sitt andra stora misstag:
Han glömde att spara en säkerhetskopia på en tidsdiskett.
Säkerhetskopian var till för att de som var kvar i klassrummet skulle kunna hämta tillbaks tidsresenären om något gick snett. Hade Antons riktiga magister varit med skulle sådana detaljer givetvis noggrant kontrollerats. Istället fanns där en frånvarande vikarie som knappt visste skillnaden mellan öster och väster.
Så löstes Anton upp i atomer på väg mot en svensk stad i slutet av nittonhundratalet. En tiondels sekund senare var han ihopsatt igen och borstade bort några tidsdammkorn från sin hjortrongula, moderiktiga jacka. Dammet fick honom att känna en het doft av nybryggt kaffe serverat i en turkisk kaffestuga år 1974, den unkna stanken av en sibirisk kamels otvättade högerfot, den inbjudande, saltsmakande brisen från en vindpinad engelsk kust år 2008, innan haven blev så förorenade att man inte kunde vistas inom en mils radie från dem, samt många andra lukter och känslor han inte riktigt kunde identifiera.
Han såg sig omkring.
Han befann sig i en liten, hopplöst primitiv stad. "Detta måste vara Ottval, staden jag ställde in mig på", tänkte Anton. Fordon (efter omfattande efterforskningar har det kunnat fastställas att fordonen måste varit sk. bilar) i olika färger sniglade sig fram längs gatan och förbluffad upptäckte han att mopederna inte ens hade reamotor!
"Tråkigt ställe", tänkte han och förberedde sig för hemfärd. Som bekant var detta omöjligt eftersom han inte kunde komma åt tidsatomklyvaren.
Där stod han nu, i ett annat århundrade och hans enda kontakt med hans egen tid var avskuren. Han visste inte ens om han skulle kunna göra sig förstådd med infödingarna här. Efter vad han kunde se på alla skyltar var deras språk mycket ålderdomligt. Visserligen hade han läst fornsvenska i skolan, men han hade aldrig varit särskilt bra på det.
"Uddevalla", läste han på en skylt. Hm, tänkte han. Namnet lät bekant på något sätt...
En tjej i artonårsåldern passerade förbi honom.
"Vilket datum är det idag?", frågade han henne. Hon såg förvånat på honom. Han studerade intresserat henne. Hon hade sitt långa, svarta hår i en, enligt hans tycke, mycket omodern frisyr. Hennes kläder var gammalmodiga (förmodligen var flickan mycket modernt klädd, men Anton var ju inte från nittonhundratalet och således ovetande om den tidens mode), men ansiktet var trevligt med kokosnötbruna, halvmånformade ögon. Hennes dialekt när hon svarade honom var fruktansvärd:
"Den tjugofemte augusti", sade hon och började gå vidare.
"Vilket år?", ville Anton veta.
"Vad?" Hon såg på honom som om han inte var riktigt klok. "Det är 1994 så klart, driver du med mig?"
"Nej då", svarade Anton vänligt. "Vet du vilken veckodag det är?", frågade han sedan.
"Det är torsdag", svarade hon."Är det inget mer du undrar?", fortsatte hon därefter sarkastiskt.
"Jo, vad kallar ni den här staden? Det kunde vara bra att veta", sade Anton nyfiket. Hans nya bekantskap svarade inte. Hon knackade sig bara i huvudet och gick iväg. Anton undrade om gesten var stadens namn uttryckt på inhemskt teckenspråk eller om det var en lokal hälsningsgest.

Han spenderade eftermiddagen planlöst vandrande omkring i staden. På kvällen beslöt han sig för att söka arbete någonstans nästa morgon för att få råd till mat. Natten tillbringade Anton på en mycket obekväm bänk i en park. Nästa morgon tvättade han sig i fontänen och gick till arbetsförmedlingen. Dessvärre var man tvungen att vara utbildad för att få arbete så Anton beslöt att börja skolan. Han fick en plats på en av stadens gymnasier, Östrabo, där man läste mycket matematik. Matte var ett av hans favoritämnen, efter tempologi.
Anton visste allt som skolan kunde lära ut plus en hel del till så han tog studenten (Att ta studenten innebar att man slutade skolan. Studentexamen firades ofta i mycket livliga former med blommor, festligheter och sprit. Sprit var förresten en slags rusdryck.) kort därefter. Han hade ansökt om studiebidrag och bostadsbidrag (pengar som den tidens ungdom fick i bidrag om de studerade) och hade nu råd med en lägenhet i Ottval (på den tiden hette staden Uddevalla). När han blivit färdig professor vid universitetet efter cirka en vecka fick han arbete som atomspecialist vid ett forskningslaboratorium i huvudstaden Stockholm (en stad i Uppland, numera en by som heter Sthlm. Sedan Svanesund blev huvudstad har den minskat i betydelse).

Kvar i klassrummet satt de andra nio eleverna och undrade vart Anton tagit vägen. Vikarien försökte febrilt hitta Antons säkerhetskopia vilken han som du kanske minns aldrig gjort. När den riktiga magistern så småningom tillfrisknade startade ett fruktlöst sökande efter Anton.
Denne var dock ganska nöjd med tillvaron i nittonhundratalets Sverige. Vid sekelskiftet var han en lycklig sexbarnsfar i Ottval. Trots att han nu uppfunnit tempologin i förtid (och erhållit nobelpris för upptäckten) hade han inga planer på att utnyttja den till en tidsresa hem. Han var lyckligt ovetande om hans forna klasskamraters ivriga sökande och om de inte har hittat honom är han väl kvar i Ottval än.


SENSMORAL:

Se till att aldrig, aldrig ha vikarie!



4358


[Läs En Annan Novell]



1994 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.