Fylleslag

Skriven 22 april 1997


Som en tät, gulvit dimma hängde tobaksröken under de grova plankor som utgjorde det stora rummets tak. Ljudnivån var hög i lokalen, så hög att en och annan falsk fyllevisa knappt urskilde sig ur larmet. Det luktade sött av öl och drinkar och fränt av de berusades svettiga kroppar.
Stressade servitriser jäktade mellan de ölstänkta borden och smutsiga stolarna, medan de vant avvärjde närgångna händer och skyndade vidare.

Det var en krog, en provisoriskt upprest krog på en fotbollsplan i en vanlig stad mitt under en sommarfestival.

Under golvplankorna var det mörkt, men mycket ljusare än det brukar vara på sådana ställen, eftersom träet var hastigt och dåligt sammanfogat i den tillfälliga krogens golv. Det droppade öl och sprit i små rännilar där en ovarsam och drucken gäst snubblat, eller där en servitris allt för hastigt fyllt på ett glas.
Några små möss som sökt skydd för natten under det nybyggda kroggolvet släckte sin törst från en sådan rännil. Vattnet smakade ovanligt, men gott tyckte de. Så gott att de kände sig tvungna att dricka lite ur nästa rännil också. Bara lite till.

Klockan var tre på morgonen. Från den nysnickrade ölstugan raglade en sista gäst ut och började sakta snubbla i riktning mot sin husvagn. En svart katt korsade hans väg och han stannade till för att spotta tre gånger innan han återupptog sin vingliga färd. Katten fortsatte oförtrutet med den smygande gång katter använder under jakt.
Något prasslade till under den grova byggnaden som reste sig i mörkret framför den. Katten spetsade öronen och stannade upp mitt i ett steg med alla sinnen på helspänn. Lik en staty av en svart panter med glimmande gula ögon stod katten som fastfrusen i marken. Sakta, sakta satte den ner tass efter tass och smög oändligt tyst framåt. Dess morrhår darrade en aning och det ryckte lite i den långa svansen.
Som en blixt hoppade den plötsligt fram och slog sitt byte till marken med tassen för att sedan snabbt ta ett tag i dess nacke med tänderna och ruska det, utan att lägga märke till det underliga, ouppmärksamma och orädda tillstånd bytet befann sig i.
Bytet var en mus, en fin, fet skogsmus. Katten var hungrig och slök musen ganska hastigt i stället för att, sin vana trogen, leka med den en lång stund. Musen hade en ovanlig, inte alls oangenäm smak.
Knappt hade katten svalt det sista av mussvansen förrän den hörde ett nytt prassel. Den här gången fick den syn på bytet innan den fångade det och gjorde stora ögon. I stället för att på mössens vis smyga tyst fram nästan klampade den här, i den mån det nu är möjligt för en mus lätta fötter att föra oväsen. Den gick ostadigt så rakt den kunde emot den chockerade katten och bet den i benet med sina skarpa tänder. Med ett vrål av förvåning och ilska högg katten tag i den och krossade dess ryggrad med tänderna. Katten åt upp den musen också och reflekterade över den annorlunda och goda smaken som även fanns hos denna mus. När det inte mer fanns något kvar av musen kröp katten, som egentligen var mätt, in under ölstugans golv för att fånga fler mystiskt välsmakande möss.

Klockan åtta på morgonen körde en mycket trött och en aning bakfull ung man vägen fram i nittio kilometer per timme. Han hade bråttom, för han skulle vara på jobbet prick nio, sommarfestival eller inte. Att hastigheten på vägen var begränsad till sjuttio bekom honom inte nämnvärt.
Plötsligt ryckte han till och stampade på bromsen. Mitt på vägen satt en stor, svart katt och slickade helt lugnt tassarna. Däcken tjöt och gummi skrapades av till två långa, grova spår på vägbanan, men hastigheten hade varit för hög och den bakfulle mannens reaktion för långsam.
Till sist fick han stopp på bilen och skyndade tillbaka till den överkörda, svarta kroppen. När han såg att det bara var en katt andades han lättat ut, och sparkade undan den från vägbanan. Vilken tur att det inte var en hund, eller ännu värre, en människa! tänkte han, då han betydligt långsammare fortsatte köra.

Myran rusade genom myrstackens långa, vindlande, trånga gångar. Förbi en annan arbetare som bar på en stor brödsmula, genom en kammare full med puppor och en med ägg och slutligen in till sitt mål, till tronsalen, där Drottningen själv vilade på en bädd av jord och till hälften multnade barrdelar. Myran talade om för henne att den hittat mat, mycket mat inte långt från stacken. Drottningen förde nyheten vidare till de andra arbetarna och snart hade en ny myrstig till det nyfunna, födorika området bildats.
Området bestod av en rufsig, svart, pälsklädd hög.

Perfekt kamouflerad med sin brunfläckiga kropp stod en fasanhöna i skogsbrynet. Hon gick sakta längs vägen för att söka föda. Plötsligt fick hon syn på en myrstig som slingrade sig ostadigt mellan buskarna. Myror var inte hennes favoritföda, men de här väckte hennes nyfikenhet. De kilade inte rakt fram som vanliga myror, nej, de gjorde små piruetter och krumelurer och tappade nästan bort myrstigen. Fasanen smakade på ett par av dem och tittade förtjust upp. Så läckert de smakade! Och hon som inte tyckt om myror förut. Glatt började hon äta, mycket mer än hon egentligen orkade. Det smakade så bra att hon inte kunde förmå sig att sluta.

Statsministern gick med pannan i djupa veck. Han grunnade över ett stort problem. Flera länder låg i krig i mellersta Europa och frågan var om Sverige skulle släppa efter på sin neutralitet för att hjälpa en unionskollega som låg i underläge. I och med utvecklingen av ett nytt stridsflygplan som nu äntligen tycktes fungera ordentligt var Sveriges armé stark.
Om en månad var riksdagsvalet och nu i eftermiddag skulle han informera sitt parti om vad han själv tyckte. Det stod klart att hans parti var de avgörande, eftersom de andra partierna redan visste var de stod. Om han sade nej skulle de flesta i hans parti rösta nej och resultatet också bli nej, sade han ja skulle resultatet på samma sätt bli ja. Många människors öde, och kanske liv, låg i hans händer.
Statsministern fortsatte sin färd, med fågelbössan över axeln. En skogspromenad på hans egen mark brukade alltid klara upp skallen lite på honom. Dessutom fanns ju möjligheten att han kunde skjuta en rapphöna eller någon annan fågel till lunch.
Han böjde undan en gren och trängde sig ut på en äng. Då såg han något ovanligt. En fasan sprang helt orädd i vida cirklar mitt på fältet. Oförmögen att motstå en sådan chans lyfte han geväret och sköt.

Statsministern, som i hemlighet länge varit alkoholist och nu till slut lyckats sluta dricka, drack vatten till den läckra måltiden. Underbart god fasan det här, tänkte han. Men plötsligt kände han sig lite sugen på något... något starkare än vatten. Han hade ju inte druckit en droppe sprit på flera år, men...
Hans bättre jag utkämpade en stor strid med hans sämre jag, som tyvärr vann, och han gick bort till skafferiet och grävde fram en flaska fin champagne som han inte haft hjärta att skiljas från när han gjort sig av med alla andra dryckesvaror i huset. Den här var ju så dyr, han hade tänkt ge bort den till någon i stället.
När det bara var lite champagne på botten av flaskan kvar fattade statsministern plötsligt ett beslut.
"Med våra JAS kan vi omöjligt förlora", sade han högt till ingen alls och tömde flaskan innan han gav sig av till eftermiddagens partimöte.

Det året anföll en flottilj Svenska JAS den största av parterna i kriget. Men något tekniskt fel uppstod i flera av planen, så att deras motorer stannade. Ett av dem kom så helt ur kurs att det störtade rakt på kontrolltornet där Överbefälhavaren och flera generaler befann sig. Resten av flottiljen, som nu var utan ledning, blev snabbt nedskjuten.
Några dagar senare kom en hämndaktion och det ena ledde till det andra och slutade med ett tredje världskrig och slutligen atombomb efter atombomb.

5000 år senare hade jorden återhämtat sig igen, till stor glädje för de muterade jättefladdermössen som då bodde där och var de enda överlevande från atomkatastrofen.

Moral: Det är aldrig bra att dricka sprit.



2340


[Läs En Annan Novell]



1997 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.