Den galna hönan

Den galna hönan

Skriven 14 april 1997

En ny dag grydde över den skånska landsbygden.

Det var en dag som sent skulle glömmas, en dag av ond, bråd död. I alla tider skulle den kommas ihåg som Den Svarta Söndagen.

Det var dagen under vilken Hönornas Krig utspelade sig.

* * *

En flock höns gick och sprätte på gårdsplanen. Högsta hönset i flocken, tuppen, hälsade solen god morgon med ett gällt "kukeliku". Uppflugen på ladugårdstaket som han var, hade han god utsikt över det platta landskapet med dess milsvida åkrar, här och var avbrutna av ett hus eller en bondgård. Efter att ha galit en sista gång flaxade tuppen ner till sitt harem.

Hönorna flockades beundrande kring honom. Han var ju en sådan stilig tupp, med sina buskiga stjärtfjädrar och sitt breda bröst.

I varje hönsflock finns också ett näst högsta höns, ledarhönan. Även den här flocken hade en ledarhöna, som tog hand om hönorna medan tuppen hade annat för sig. På så vis uppehölls ordningen i hierarkin temporärt.

Men denna ödesdigra dag, denna Svarta Söndag, hade något hänt med ledarhönan.

Hon hade blivit galen.

Det började så smått redan efter frukosten, då ledarhönan tog sin närmaste väninna lite avsides.

- Tycker du inte att tuppen verkar lite väl mallig idag? viskade hon. Se bara så han kråmar sig och gör sig till!

Jo, det tyckte nog väninnan också, nu när ledarhönan gjort henne uppmärksam på det... visst uppförde han sig lite konstlat.

Vid lunchtid tyckte de flesta hönorna nog att tuppen hade gått lite för långt. Han betedde sig ju som om han ägde hela världen, som ledarhönan så skarpsynt uttryckte saken.

Strax efter lunch, medan tuppen satt på höstacken och solade sig, samlade ledarhönan de andra hönorna omkring sig.

- Det måste bli ett slut på det här! deklarerade hon, varpå de andra hönorna ropade bifall.

- Vi måste göra något åt saken! skrek en. Alla kacklade ivrigt i näbben på varandra, tills ledarhönan skrek:

- Tuppen måste bort!

Med gälla skrän jagade hönorna iväg tuppen långt ut i skogen.

Men den galna ledarhönan nöjde sig inte med denna första seger. Hon ledde sina trogna hönor till nästa gård, där en ny flock hönor fick veta vilka självgoda, uppblåsta sprättar alla tuppar var.

Vid middagstid hade alla tuppar i hela nejden jagats bort av den allt större hönsflocken.

Ute i skogen samlades tupparna till en ynklig, hemlös liten skara. Var de än visade sig blev de bortjagade av ilskna höns.
De hade utan succé försökt skicka en delegation som under vit flagg skulle kunna samtala med hönorna om problemet, förnuftiga höns emellan.

- Vi är trötta på att behandlas som hackkycklingar, hade de sagt till ledarhönan.

- Ni är inget annat än falska och opålitliga mansgrisar! hade hon svarat. Sedan hade hon beordrat sina soldater anfall och tupparna fick fly hals över huvud med en stor flock skarpnäbbade höns med nyvässade klor hack i häl.

Läget så mörkt ut.

Till sist slog tupparna sina kloka hönshjärnor ihop och kläckte en briljant idé: de skulle skaffa sig förstärkning! De skulle rekrytera legosoldater från traktens kalkonfarm. Med hjälp av kalkonerna kunde de återta sina rättmätiga egendomar och hämnas den skymfliga behandling de utsatts för!

Sent på eftermiddagen samlades de båda arméerna på var sin sida om en stor, nyslagen äng.

- Må bäste man vinna! skrek den galna hönan och lyfte ena vingen. På denna givna signal satte sig hennes hönshär i rörelse. Mitt på fältet möttes de i ett kacklande moln av fjädrar.

Trots att hönorna slogs med näbbar och klor var de jättelika kalkonerna allt för starka. De låg snart i underläge. Men i stridens hetta och upphetsning började kalkonerna plötsligt attackera även sina allierade bröder, tupparna. På båda sidor drog man till en hastig reträtt ut i skogen, där man samlade ihop spillrorna efter det för båda parter svidande nederlaget och räknade sina förluster.

Kvar på slagfältet, bland sårade och döda, stod kalkonerna. Efter några förvånade gobbel gick de hem till kalkonfarmen igen.

Mitt på ängen drog den galna hönan sin sista suck, medan skymningen sänkte sig. I skydd av mörkret slöt hönor och tuppar fred. Var och en gick hem till sin gård.

Måndag morgon när alla bondmoror som vanligt gick till hönshusen med foder möttes de av en förfärlig syn. Ingenstans fanns mer än tre hönor och bara på några få gårdar fanns en tupp kvar. De överlevande djuren var alla sårade och smutsiga.

Ängen där det fasansfulla slaget utspelat sig var vit av fjädrar, döda höns samt en och annan kalkonkropp.

Över en natt hade mer än 90 procent av traktens hela hönspopulation raderats ut. På grund av den plötsliga efterfrågan på höns från Skånes landsbygd steg priset på hönor i rasande tempo, så att många bönder förlorade en förmögenhet på att återställa sina hönsgårdar till det ursprungliga antalet individer.

Allt detta, bara på grund av att en enda höna blev galen!

Vi människor är avsevärt mycket klipskare än fjäderfän. Därför kan vi luta oss bekvämt tillbaka i fåtöljen, skaka lite på huvudet och småle åt hönsens galenskaper, trygga i förvissningen om att något liknande aldrig skulle kunna hända i vårt moderna, civiliserade samhälle.