Höghuset

Skriven våren 1994


En blixt skar genom luften, tätt åtföljd av ett åskmuller som fick rutorna i det gamla huset att skallra. Regnet strömmade ner och himlen var täckt av svarta moln. I staden var det ljust av alla neonljus och gatlyktor, men den lilla förorten var nästan helt mörk och endast ett fåtal bilar susade förbi på motorvägen.
Ett stort bygge, som skulle bli ett vackert villaområde, var det första man lade märke till när man närmade sig förorten. Förut var här fullt av gamla, fula höghus, men de hade rivits nu och endast ett tronade i ensamt majestät bredvid nybygget. Tyvärr var bara fem av de totalt tjugo lägenheterna i huset bebodda, eftersom de andra var så förstörda av fukt och mögel att ingen kunde bo där längre.
När man kom in i trapphuset slog en stark lukt av gammalt hus emot en. Väggarna var klädda med en sjaskig, skärande gul tapet som var full av fuktfläckar och klotter. Men i trappan var det skinande rent, vilket var den flitiga städerskan Elsa-Sveas förtjänst.
Enar Enben, en kringstrykande luffare med träben, stod i ett hörn och väntade på att ovädret skulle avta. Ingen visste något om Enar, knappt ens han själv. Med sina olikfärgade, oärliga ögon och sitt ovårdade yttre verkade han vara en mycket mystisk person.

Solen sken och ovädret var som bortblåst. En svart Mercedes vrålade ut på en avfart från motorvägen och in i den lilla förorten, för att till slut tvärstanna utanför höghuset så att gruset sprutade. En man med stor näsa, bruna ögon och buskiga ögonbryn kastade sig ur bilen. Han hade svart hår och grovt, stripigt skägg. På högra kinden hade han ett ärr som han fått en gång när han jagat råttor i sin barndom. Det var den norske detektiven Pelle Jønsen.
Han rusade in i huset med andan i halsen.
Höghuset som vanligen var tyst och stilla sprudlade nu av liv (det vill säga, själva huset var tyst och stilla, det var dess invånare som sprudlade av liv. ö a.).
Pelle Jønsen uppfattade några lösryckta fraser när han hävde sig in genom dörren:
... de säjer att han blev mördad...
... hade ingen chans...
... snål var han ju, men inte elak i grund och botten...
... och så ung också... bara åttifyra.

Snart fick den hurtige detektiven reda på vad som skett.
En mycket rik, äldre skotsk herre vid namn Angus MacAron, ägare till ett varuhus med samma namn i staden, hade blivit mördad. Han hade fått ett hårt slag i huvudet, berättade rättsläkare Dr Ibrahim von Tän och visade på en stor bula i offrets nacke.
MacAron hade inte varit särskilt omtyckt, snål skotte som han var, men ingen hade väl egentligen hatat honom?
Detektiv Pelle Jønsen åtog sig genast att lösa fallet.

Samtidigt satt tant Rut-Inger på tionde våningen och ojade sig. Hon var en 93-årig pensionär som både uppfostrat och överlevt tio söner. Varken make, barn eller barnbarn fanns nu längre kvar. Hennes enda vän här i livet var en honkatt som hette Rufus.
Tant Rut-Inger hade släppt ut Rufus klockan ett samma natt, men nu klockan 7 på morgonen hade hon ännu inte återvänt.
- Och hon som alltid kommer och dricker färsk yoghurt klockan fem! suckade den gamla damen och lutade sitt huvud i händerna.

Folkmassan skingrades långsamt och motvilligt av de bastanta och myndiga poliserna KurtOskar och Ingolf Larsson. Dr Ibrahim von Tän avslutade sin rättsmedicinska undersökning och sade:
- Ingen tvekan om saken! Den här mannen har varit död mellan fem och sju timmar! Eller eventuellt åtta timmar. Kan vara fyra också, men det är mindre troligt.
Två ambulansmän, Per och Pål, lade MacAron på en bår i ambulansen och körde iväg. Knappt hade de rundat första kröken förrän Pelle Jønsen kom sättande. Han vinkade glatt till Olle på Trean, en ung blond studerande med öppet och trevligt utseende. Olle på Trean bodde på husets tredje våning, därav namnet.
- HEUREKA! skrek Pelle Jønsen, som läst två poäng grekiska vid universitetet en gång i sin ungdom. Det var längesedan det. Jeg har funnet det! fortsatte han.
- Vaddå? frågade Olle på Trean.
- Mordvapenet soklart! Det er kjempesikkert! En ildgaffel!
- Var då? frågade Olle på Trean.
- Ved den Vestre Ingangen, men det må jeg ikke fortelle før noen.
- Får jag se? bad Olle på Trean förtjust.
- Tyverr, det er hemmelig bevismaterial. Jeg må ikke vise deg, svarade Pelle Jønsen bestämt.
Snart hade han berättat nyheten för alla i hela höghuset (allt som allt fyra personer). Han menade att mördaren hade gett offret ett slag bakifrån i huvudet med en eldgaffel som sedan gömts vid husets västra ingång, vilken nu spärrats av.

Men Olle på Trean, som ju var studerande vid universitetet och mycket klipsk, tyckte att Pelle Jønsen undanhöll bevis. Varför fick till exempel ingen se mordvapnet?
Olle på Trean beslutade sig för att ta saken i egna händer.
Först begav ynglingen sig till tionde våningen, för att prata med tant Rut-Inger. Den gamla damen berättade att hon hört ett gnällande ljud samma natt som MacAron blev mördad och, ännu värre, hennes älskade Rufus försvann. Ljudet hade hon hört ungefär en halvtimme efter att katten blivit utsläppt.
Av Brune Berra, en mörkhyad man av okänd ålder, fick Olle på Trean reda på att mystiska ljud hörts under mordnatten. "Klopp-has-klopp-has-klopp" hade det låtit, förklarade Brune Berra.
Så mysko allt verkar, tänkte Olle på Trean för sig själv, med den slang dagens ungdom till och med i tankarna använder. Men plötsligt drog han sig till minnes att han faktiskt själv sett något underligt den aktuella natten: en stor, svart Mercedes hade ju stått parkerad utanför. Efter ett snabbt samtal med bilregistret fick han reda på att den enda med sådan bil i staden var en viss norsk detektiv, Pelle Jønsen.
Aha, tänkte Olle på Trean, och beslutade sig för att ta sig en titt på norrmannens rum på hotellet i närheten. I rummet fann den begåvade gossen ett pass utställt på en man med skotsk härkomst och namnet Angus MacIntosh. Mannen på passfotot hade bruna ögon och buskiga ögonbryn. Han hade en stor näsa, svart hår och grovt, stripigt skägg. På högra kinden hade mannen ett ärr och det avgjorde saken.
Mannen på kortet måste helt enkelt vara Pelle Jønsen!
Aha, tänkte Olle på Trean. Så Pelle Jønsen är skotte!
Olle på Trean skyndade sig att forska i släkterna MacIntosh och MacAron. Det visade sig att dessa släkter legat i fejd med varandra i hundratals år på grund av en stulen spelkula. Angus MacIntosh och Angus MacAron var de sista nu levande i sina respektive klaner. MacIntosh, det vill säga Pelle Jønsen, var dock uppvuxen i Norge, varför de båda fienderna aldrig förr träffats.

Genast stod mordet klart för Olle på Trean! Eftersom Pelle Jønsen var smart för att vara norrman (han var ju trots allt egentligen skotte) hade han riktat all uppmärksamhet på Västra Ingången. Därför måste mordvapnet finnas vid Östra Ingången, resonerade ynglingen. Vidare uppgav Pelle Jønsen att mordvapnet var en eldgaffel. Därför är det riktiga mordvapnet förmodligen motsatsen, fortsatte Olle på Trean för sig själv. Motsatsen till en gaffel måste vara ett annat bestick. Hm... vilket bestick brukar användas vid mord? undrade den klarsynte unge mannen. Jo, naturligtvis!
Mordvapnet måste helt enkelt vara en SKED!

Under tiden påstod Pelle Jønsen att han hade hittat Brune Berras och luffaren Enar Enbens fingeravtryck på eldgaffeln. Den norske bluffmakaren menade nu att Brune Berra och Enar Enben försökt pressa pengar av den stenrike affärsmannen och slagit ihjäl honom när han vägrade.
Till råga på allt hade offrets klocka stannat när han föll i golvet, meddelade polisen. Klockan visade två, vilket alltså måste vara den exakta tidpunkten för mordet. Varken Brune Berra eller Enar Enben hade några alibin!
Själv hade Pelle Jønsen varit på en bar i staden vid den tidpunkten, där flera människor, bland annat en polis och en framstående vetenskapsman, kunnat se honom. Städerskan Elsa-Svea och tant Rut-Inger var båda för svaga och gamla för att utdela det mördande slaget, det samma gällde för den klene och spenslige Olle på Trean, menade Pelle Jønsen.

Den klene och spenslige Olle på Trean kravlade just då omkring i ett buskage utanför Östra Ingången och letade i jorden. Då kom Enar Enben lunkande förbi.
- Vad letar du efter, pöjk? undrade han.
- En sked, svarade Olle på Trean käckt.
- Den vet jag var den finns, sade Enar Enben och nickade förnumstigt. I går låg jag här i buskarna och mådde illa. Jag hade fått en ny sorts sprit av den där norrmannen, Pelle Jønsen. T-sprit hette den och konstig sprit var det, ja sanna mina ord! Smakade inte ens gott. Sen sa den där utländske lymmeln att jag inte fick säja till nån att han hade ihjäl tant Rut-Ingers katta. Han hotade mej, det var vad han gjorde! Men som jag låg här och mådde illa fick jag se nåt som glänste liksom. Det var en gammal sked som låg där i jorden, ser du. Här är den.
Enar rotade lite i jorden och halade fram en vacker silversked som bar spår av ett vitt pulver. Med hjälp av sin "Den Lille Kemisten"- låda som Olle på Trean hade fått på sin åttaårsdag, analyserade han pulvret. Det var stryknin.
Då ringde Olle på Trean polisen.

Alla i huset, poliserna KurtOskar och Ingolf Larsson, luffaren Enar Enben samt rättsläkare Dr Ibrahim von Tän (inalles åtta personer) hade samlats i höghusets största lägenhet, vilken tillhörde den unge studenten Olle Nilsson, också kallad Olle på Trean, och låg på tredje våningen.
Olle på Trean reste sig upp och harklade. Nu skulle han redogöra för hur mordet gått till, just så som brukligt är i alla deckare.

- Idag öppnade jag dörren till den lägenheten där taket rasta in, började Olle på Trean sin berättelse. Ingen har varit där inne på över 30 år. Men när jag öppnade dörren fann jag lösningen på HELA GÅTAN. Där fanns... (Olle på Trean gjorde här en konstpaus för att spänningen skulle öka ytterligare) ...en död katt!
- RUFUS!!! AAAAAAAAAAAAH!! hördes en gäll kvinnostämma.
Olle på Trean fortsatte oberört:
- På mordnatten mördade Pelle Jønsen eller Angus MacIntosh som han egentligen heter, affärsmannen Angus MacAron, på grund av en urgammal släktfejd. Detta skedde klockan ett, samtidigt som tant Rut-Inger släppte ut sin honkatt Rufus. Pelle Jønsen tvingade MacAron att äta stryknin med en tesked av silver som jag (här såg Olle på Trean omåttligt stolt ut) har hittat. Sedan ställde han fram mannens klocka en timme så att den kom att visa på två. Han gav också den döde ett slag i nacken med en av sina kraftiga nävar, för att ge en falsk bild av händelseförloppet.
Efter att noga gömt undan skeden begav han sig iväg mot baren, där han behövde vara klockan två för att få ett alibi själv, om nu någon skulle komma på tanken att anklaga honom.
- DONNERWETTER! ljöd en stämma på skotsk-norsk dialekt. (Donnerwetter är en tysk svordom som betyder åskväder ungefär. ö a.)
Olle på Trean fortsatte obönhörligt:
- Men allt spelade inte mördaren i händerna. Pelle Jønsen hade så bråttom iväg med sin Mercedes att han körde över tant Rut-Ingers katta Rufus, som skrek så gällt att Rut-Inger själv hörde det uppe på tionde våningen!
- AAAAAAAAAAAAH!! MÖRDARE!!! hördes samma gälla kvinnostämma som tidigare ljuda.
Olle på Trean fortsatte obarmhärtigt:
- Eftersom tant Rut-Inger har noga koll (ytterligare slang. Betyder kontroll. ö a.) på när hon släpper ut sin katt, och eftersom Pelle Jønsen var den enda med bil här, blev han tvungen att gömma undan katten någonstans. Han lade den i den lägenheten där taket rasat in, den som inte öppnats på över 30 år, och gick ned för att köra iväg till baren i staden.
Men Enar Enben hade stått i trappuppgången för att inte bli våt i regnet. Enar Enben hade också sett kattmordet, och för att få honom att hålla tyst lurade Pelle Jønsen i honom T-sprit. Men luffaren dog inte som Pelle Jønsen hade väntat sig.
Brune Berra hörde mystiska ljud på natten, som lät "klopp-has-klopp-has-klopp". Det var Enar Enben som illamående och sjuk släpade sig iväg förbi Brune Berras lägenhet ut genom Östra Ingången där han utan mördarens vetskap fann mordvapnet självt!
Vid obduktionen av herr MacAron fann man, som Dr Ibrahim von Tän här kan intyga, stora kvantiteter av stryknin.
Nu kanske ni undrar hur jag kan vara så säker på att silverskeden tillhör Pelle Jønsen? Jo, förstår ni, jag gjorde ett specialarbete om silverteskedar sista året i gymnasiet. Därför vet jag att just det här exemplaret är av ett mycket sällsynt märke som bara gjordes i fjorton exemplar. Sju stycken finns på ett välbevakat museum i Bagdad och sex stycken ägs av en förmögen dam i Ungern. Damen i fråga har ett vattentätt alibi för kvällen, då hon spelade bridge med tre av sina väninnor, allihop mycket fina och högt aktade kvinnor.
Den fjortonde och sista skeden är en släktklenod i släkten MacIntosh, den släkt i vilken Pelle Jønsen är den siste ättlingen!


EPILOG

Efter rättegången kom Angus MacIntosh alias Pelle Jønsen i fängelse och tant Rut-Inger fick en ny katt av herrarna KurtOskar och Ingolf Larsson direkt från polisens hittegodsavdelning.
Olle log och hans klarblå, intelligenta ögon lyste när han begrundade sitt verk.



2548


[Läs En Annan Novell]



1994 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.