Glöm inte honungen
...en hyllning till bina

Skriven 22 september 1995


"Vad är det som är så bra med honung?" Den frågan ställer du dig kanske. Den är mycket lätt att besvara: Honung är gott att ha i teet till exempel. Honung är även bra för halsen när man är förkyld. Viktigt är också att honung kan rädda ens liv.
"Det där förstår jag inte", säger du nog nu. Så därför skall jag med hjälp av en liten historia ur verkliga livet förklara för dig hur det är.


Det var en gång en familj. Familjen bestod av nio barn; Kimmy, Timmy, Tommy, Sammy, Jimmy, Jonny, Conny, Ronny och Hildur; deras föräldrar, deras mostrar och morbröder, fastrar, farbröder, farföräldrar, kusiner, kusinbarn och morföräldrar. De bodde i en liten stuga i en stor skog.

Av barnen var Hildur äldst. Nästan varje dag gick hon ut i skogen för att njuta av lugnet. Hemma var det alltid lite livligt, särskilt som hennes åtta småbröder var exempel på vad psykologerna kallar "y-barn". Det är ju allmänt känt att pojkar med namn som slutar på y ofta är stökiga. Den här dagen skulle Hildur ta med sig matsäck. Hon bredde en smörgås på nybakat bröd - en av hennes sju mostrar var nämligen mycket duktig på bakning - med nykärnat smör gjort på äkta grädde från en av hennes fyra farbröders kor. I en termos hällde hon upp nybryggt te, köpt hos en av hennes nio fastrar som hade en liten tebod. Hon tog också med sig en stor kruka honung att bre på smörgåsen och ha i teet. En av hennes sex morbröder var nämligen biodlare.
Så gav hon sig åstad. Hennes långa, blonda flätor slängde och svängde i nacken när hon skuttade stigen fram. Den hemvävda kjolen och den hemstickade koftan skyddade mot majeftermiddagens kyla. Dessa var förresten förfärdigade av hennes husliga mormor med hjälp av ull från hennes farfars får.
Hildur sjöng för sig själv. Hennes klarblå ögon glittrade i ljuset från den sakta sjunkande solen. Det doftade gott av barr.
Efter en stund kom hon fram till gläntan, i vilken hon brukade sitta. Hon satte sig på en solig stubbe och packade upp matsäcken. Hon satte tänderna i den läckra smörgåsen och tog en klunk honungsdoftande te. Krukan ställde hon bredvid sig på stubben.
En talgoxe gick och pickade i marken en bit därifrån. Hildur reste sig upp för att borsta av några smulor från yllekoftan åt den. KRASCH!
Honungskrukan flög i marken och slogs sönder mot en sten. Å så synd, tänkte flickan. Den goda honungen! Men den kom i alla fall till någon nytta. En karavan av myror från en närbelägen myrstack dök upp, ditlockade av den ljuva, oemotståndliga doften. Snart var stubben svart av hungriga myror. En svala hade vägarna förbi. Den flög lågt för att människorna skulle förstå att det skulle bli regn. Då fick den syn på myrflocken i gläntan. Mmm, honungsfriterade myror, tänkte den. Snart var den fullt sysselsatt med att, liksom myrorna, äta av hjärtans lust. Den fick snart sällskap av en gråsparv, en duva, en gråsparv till, en räv, en blåmes, en stare, ytterligare en gråsparv och en förrymd höna från en av Hildurs farbröders hönsgård.
Hildur såg roat på djuren. De hade verkligen inget bordsskick!
Plötsligt skingrades djurflocken lika hastigt som den kommit. Kvar fanns myrorna, räven och den som skrämt i väg fåglarna. Det var en katt.
En ganska vanlig, randig katt. Hildur kände inte igen den som någon av grannarnas. Det är nog en vildkatt, tänkte hon. Men det så var det tydligen inte, för katten kom fram och strök sig kärvänligt mot hennes ben. Den ville inte ge sig iväg trots att hon sade åt den att gå hem tre gånger. Till sist sprang hon själv hem det fortaste hon orkade, men katten var tydligen snabb, för när hon kom hem var den hack i häl.
- Nåja, kom med in då, sade Hildur. Ett djur mer eller mindre skulle inte märkas i deras lilla stuga. Hon tog katten under armen och pressade sig in genom dörren. Förutom att en moster och tre kusiner ramlade ut när hon öppnade dörren klarade hon sig utan missöden in till en lugn vrå i huset; en garderob. Den delade hon bara med en faster, en bror och fem husmöss. Så katten blev ju glad i alla fall.
På dagarna gick Hildur i skolan. Katten fick hon inte ha med sig, utan den var tvungen att stanna hemma. Stugan var inte så full eftersom de flesta antingen arbetade eller gick i skolan på dagarna. Därför kunde katten nästan röra sig utan att stöta emot någon.
En dag, när den som vanligt trängde sig fram över köksgolvet, hände något: Det knackade på dörren.
En morbror gick och öppnade.
- Jaa? sade han och mönstrade främlingen utanför. Det var en ganska lång och smal man med grått, halvlångt hår och långa polisonger.
- Hej, sade han. Vill ni köpa jultidningar?
- Nej tack, svarade morbrodern artigt, men bestämt, och stängde dörren. Döm därför om hans förvåning när mannen plötsligt stod vid hans sida och tackade för det vänliga intresset. Den spjuvern hade slunkit in genom dörren när morbrodern varit upptagen med att röja undan lite släktingar så att han skulle kunna stänga den.
Katten fattade genast misstankar. Mannen är en skurk, tänkte den. Han har helt enkelt inte rent mjöl i påsen!
- Jag skall inte ha något! Morbrodern försökte värja sig för den ivrige främlingen. Då gav sig denne på en kusin i stället. Men kusinen lät sig inte påverkas av mannens knep, utan körde ut försäljaren på trappan. Just som kusinen skulle stänga dörren kom farmor hem.
- Säljer du jultidningar, lille vän? Så trevligt!
Mannen såg ett ögonblick lite förvånad ut, han var väl inte van att kallas "lille vän". Men han fann sig snart och gick med in i den trånga tamburen. Den här gången gav han sig tid att se sig omkring, men det var svårt att se något i trängseln. Att ljuset skymdes av de många människorna gjorde inte saken bättre. Mannen kom att tänka på en rockkonsert han varit på en gång i sin ungdom.
På väggen hängde några tavlor. Det var svårt att se vad de föreställde, men mannen betraktade dem intresserat en stund.
- Kom in, kom in, så skall vi se vad du har att sälja, log farmor. Varsågod och sätt dig, fortsatte hon och röjde undan några kusinbarn från en pall.
Katten närmade sig främlingen misstänksamt. Han var verkligen mystisk! Inte nog med att han såg smutsig och ovårdad ut, han luktade illa också. Håret var fett och stripigt, kläderna illa medfarna och solkiga. Under de buskiga ögonbrynen plirade hans mörka, ondskefulla ögon illmarigt på farmor.
- Ta god tid på dig, sade han med en stämma som katten fann synnerligen otrevlig. Inställsam på något vis.
Farmor, som hade mycket svårt att bestämma sig, bläddrade nervöst i tidningen. Varje sida visade upp böcker och tidningar av olika slag och hon ville köpa dem alla.
- Du kan ju sova på saken, föreslog främlingen. Jag kan sova här på golvet så länge.
- Jaa! utropade farmor. Tack för din vänlighet och förståelse min gosse, sade hon och såg rörd ut.
Katten muttrade ilsket för sig själv. Förstod de inte att mannen var en bandit? De lät honom ju till och med sova under samma tak! Och snart skulle Hildur komma hem. Han kunde inte utsätta henne för en sådan fara! Kanske var främlingen en sådan där livsfarlig, sinnessjuk mördare som man så ofta läste om i tidningarna nu för tiden?

Den natten vakade katten troget över Hildur. Men ingenting hände. Hade han kanske misstagit sig?
På morgonen hade farmor glömt bort jultidningsförsäljaren helt och hållet och ingen utom katten såg att han fortsatte bo i familjen. De var ju så många att en person extra inte märktes.
Hildur levde sitt liv som vanligt, lyckligt ovetande om ulven i släktingkläder. Främlingen hade nämligen klätt ut sig till kusin Knut. Att det fanns två kusiner Knut kunde ju ingen veta.

En natt hände något: Den falske kusin Knut rövade bort Sammy!
Förmodligen hade ingen märkt att familjen blivit två personer fattigare om det inte varit för katten. Den vakade som vanligt över Hildur och såg allting. "Vakna", skrek den i hennes öra.
- Sluta jama mig i örat, mumlade hon. "Kusin Knut har rövat bort Sammy", ropade katten.
- Sluta jama, sade jag ju! Hildur knuffade irriterat bort katten.
- Mjauu, mjau mjau mjau mjauu, jamade den. Fattade hon ingenting?
Men Hildur kunde inte kattspråket. Så när katten äntligen lyckats få henne med till dörren hade redan fyra minuter gått. Och hon förstod fortfarande inte. Hon trodde bara att katten behövde gå ut.
När de kom ut på trappan knuffade katten av alla krafter igen dörren efter Hildur, så att hon inte skulle hinna gå in igen. Han skuttade fram till de tydliga fotspåren i leran framför huset.
- Vad är det med dig egentligen? Det är väl inget konstigt med fotspår, folk har ju gått här och trampat hela dagen!
Katten kände sig dum. Det borde han tänkt på! Nåja, friskt vågat, hälften vunnet som man brukar säga. Han såg sig om efter något som kunde hjälpa honom att förklara för Hildur. Där! En bit bort såg han något: Sammys stereoanläggning! Han jamade ivrigt och visade Hildur.
- Hmm. Sammys nya stereo med CD och högtalare och skivor och... Konstigt, han går ju aldrig någonstans utan den, sade hon och såg förbryllat på den. Katten jamade instämmande. Men hur skulle han kunna säga till Hildur vad Sammy råkat ut för? Då fick han en snilleblixt. Han rusade in på utedasset och hämtade lite papper. Han bredde ut papperet framför Hildur och doppade tassen i leran. Sedan började han rita.
- Det är ju kusin Knut! Varför ritar du honom?
Katten skakade ivrigt på huvudet och ritade den riktiga kusin Knut. Sedan skrev han med stora bokstäver under bilden på främlingen: "BEDRAGARE!"
- Aha, sade Hildur. Det finns två kusiner Knut, varav en är falsk? Katten nickade ivrigt.
- Och den falske kusinen har rövat bort Sammy? Åter igen nickade katten och ryckte Hildur i nattlinnet. De måste ju skynda sig!
De följde spåren av mannen i flera timmar. Katten gick först, för med sin goda syn och sin fina nos kunde han lätt följa kidnapparen. Hildur funderade på vad hon skulle göra när de hann ifatt mannen. Men eftersom hon var en redig och stark tös skulle det nog ordna sig med den saken också, tänkte hon.
Plötsligt hittade katten Sammys löständer. De var alltså på rätt spår! Efter ytterligare en stund fann de hans vänstra strumpa. Katten kände på den. Fortfarande varm! Nu kunde mannen inte vara långt borta.
Det började duggregna och blåsa. Vinden slog Hildur och katten i ansiktena. De kämpade tåligt vidare. Katten, med sin utmärkta hörsel, uppfattade ett kvävt skrik från Sammy. Snart kunde han också urskilja en silhuett i mörkret längre fram.
"Skynda dig", jamade han till Hildur. Då stannade mannen. Han hade hört katten!
- Vem där? ropade han. De svarade inte.
- Kom fram! Jag vet att ni är där, väste skurken mellan tänderna.
Det lät som om han gjorde det i alla fall tyckte katten, men det var svårt att höra i vinden. Katten smög närmare på ljudlösa tassar. Han samlade sig till språng. Svansen svängde stridslystet. De gula ögonen glimmade hotfullt i mörkret. Han tog ett djupt andetag... och hoppade.

Klorna borrade sig in i något hårt. En hårdhudad karl, tänkte katten. Oj då, det var visst ingen karl! Det var en gran.
- Släpp min bror! Hildurs stämma ljöd myndigt alldeles intill mannen. Denne ryckte till och vände sig mot henne.
Förvånat såg han på flickan. Tillräckligt länge för att katten, som nu tagit sig loss från granen, skulle hinna hoppa upp på hans rygg. Mannen snodde runt.
- Va? Vad är det som sitter på mig?
Katten fräste i hans öra.
- Aaaah! En katt! Jag är ju...ATSCHIII...allergisk mot...ATSCHIII...katter! Skrikande rusade mannen därifrån.
Hildur böjde sig över Sammy.
- Hur är det med dig? frågade hon. Gjorde han dig illa?
- Det är ingen fara med mig, försäkrade Sammy. Men jag tappade min stereo!
På hemvägen fick Sammy förklara hur allt hade gått till. Han hade tagit mannen på bar gärning när denne hade försökt stjäla familjens äkta Van Gogh och Picasso-tavlor. Sammy hade vägrat släppa en av dem och i ren desperation hade boven tagit med både pojke och tavla. När han hunnit tillräckligt långt från stugan hade han tänkt "göra sig av med" Sammy. Hu så hemskt!
- Vilken tur att den duktiga katten var skurkens nattsvarta planer på spåren redan från början, sade Hildur och gav den en tacksam blick. Sammy höll med och så gjorde även familjen när de fick historien berättad för sig. De firade med var sin härlig kopp te med - så klart - honung i. Några husliga släktingar hade gjort honungskaka och brett härliga honungssmörgåsar. En poetiskt begåvad farbror skrev:

Honung i koppen
vilken lycka det ger
när man tömt sista droppen
vill man ändå ha mer.
Man vill inte spara
på honung i te
bina de rara
vi tackar för det.


Hur skulle det slutat om inte Hildur haft med sig en honungskruka till skogen? Ingen vet. Därför är det viktigt att aldrig glömma honungen. Vem vet, kanske är det ditt liv som räddas av en honungskruka nästa gång!

2353


[Läs En Annan Novell]



1995 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.