James

James

Skriven våren 1998

För länge, länge sedan, fanns det på landsbygden som omgärdade Lillbyn i Britannien en ung pojke som hette James. Det var på den tiden då riddare räddade fagra jungfrur ur hemska drakars klor, på den tiden då det fanns kungar och prinsessor och ståtliga slott, då Robin Hood och hans fredlösa män gjorde Sherwoods skogar osäkra för de rika och världen var full av Hjältar.

Hjältar och riddare var alla höviska, modiga och godhjärtade. Dessa män bar ädla namn såsom Richard, Edward, George och Wilfried, medan män döpta till Benjamin, Matthew, Tom och James ägnade sig åt lantbruk, hantverk eller fiske.

James far, farfar och farfars far hade ägnat sig åt att plöja jorden och föda upp får. James bröder skulle alla komma att gå i sina förfäders fotspår under tiden James systrar gifte in sig i granngårdarna.

Men James hade alltid varit annorlunda. Innanför hans yttre skal av god bondson bodde det en Hjälte. Stora dåd väntade på honom där ute och han visste att när som helst var han redo att följa sitt hjärtas maning. Men han behövde pengar. Pengar till rustning och häst. Och så behövde han en ridderlig titel, för vad tjänade det annars till att besegra monster, rädda nödställda unga möer från desamma eller vinna väldiga segrar över onda män? Allt som skulle hända var att någon annan skulle ta åt sig äran, någon kristnad till Richard, Edward, George eller Wilfried.

Ack om han bara inte hade hetat James! Hade blott hans namn varit ädelt, vackert och anrikt hade det inte varit några svårigheter. Då hade världen legat för hans fötter.

Tiden gick. En dag, inte långt efter att James hade firat sin fjortonårsdag hemma hos familjen, hade hans far skickat honom till Lillbyn med den gamla kärran för att köpa utsäde. Då fick han syn på ett litet anslag som var uppfäst på bykrogens dörr. James höll in den kraftiga märren och gick fram till anslaget.

SÖKES: Wäpnare med hviss erfarenhet af hästskötsel och ew. äfven wapenvård sökes.
Tjänsten tillträdes omgående.

Sir Roderick Wilfried Knightley,
Bygatan 2,
Storstaden.

James läste notisen noggrant två gånger. Väpnare... funderade han. Som väpnare skulle han både få erfarenhet av ridderiet och pengar att köpa sin egen uppsättning när den dagen kom. Sedan var det problemet med titeln, som han saknade. Men han tänkte optimistiskt att det nog skulle ordna sig det också.

Dagen därpå tog han farväl av sin familj, och med ett knyte på ryggen startade han sin vandring mot Storstaden.

Sir Roderick W. Knightley fällde ned visiret och tog emot skölden och lansen som hans nya väpnare räckte honom. Det var en bra pojke och han hade anställt honom genast. Han var kanske lite obildad och lantlig, men både stark och duglig. God hästvana hade han också, tänkte riddaren förnöjt. Det var alltid lyckat att söka anställda på landsbygden, de var enkla men arbetsamma människor.

Tiden gick. En dag, inte långt efter att han firat sin sextonårsdag, visste James att det var dags. Han hade lärt sig allt han kunde behöva av Sir Roderick och penningpungen hade en betryggande tyngd. Varenda penny hade han sparat. Dessutom hade han varje dag övat fäktning och ridning i sin lilla skrubb på arbetsgivarens vind. Han fick förstås hålla till godo med en träpinne som svärd och en pall som häst, men när han fick tillgång till äkta vara var han övertygad om att det skulle gå snabbt att komplettera kunskaperna.

Dagen därpå tog han farväl av Sir Roderick Wilfried Knightley och begav sig ut bland Storstadens alla bodar och butiker.

James sträckte stolt på sig i sadeln. Nu var hans image fulländad. Bilden var komplett! Han hade kommit billigt undan också. Den begagnade rustningen hade han köpt för en spottstyver av Matthew, smeden, och bucklorna på sidan och axeln syntes knappt om han hade en mantel över. Skölden hade han målat i blått och guld med en väldig drake i mitten. Hästen var mycket viktig, den hade varit desto dyrare, men så var den också en utomordentligt fin springare med den bästa av stamtavlor. Att namnet Gräslig inte bara stämde in på dess matvanor var en mindre och ganska obetydlig detalj, ansåg James.

Trots alla nybörjarsvårigheter, som att komma upp på en bitsk häst som vägrade stå still iklädd full rustning utan hjälp av väpnare, blev den sturske unge mannen allt bättre och bättre. Bucklorna i rustningen fick sällskap av fler, somliga från de otaliga kullerbyttor från hästryggshöjd han gjorde under sina övningar (men han hade hört att man måste ramla av minst hundra gånger innan man var en god ryttare, så det bekymrade honom inte nämnvärt), andra som var underligt hästskoformade.

Tiden gick. En dag, inte långt efter han firat sin artonårsdag i det lilla rum han hyrde, fick James av en händelse syn på ett anslag när han passerade värdshuset Stegrande Springaren. Han höll in Gräslig och satt av.

TORNERING
Om Tisdag t.o.m Lördag twenne Weckor komma de enligt tradition årliga Tornerspelen att hållas på Ängen utanför Staden.
Deltagare ombedes anmäla sig senast en Wecka före efvenemanget. Anmälan göres lämpligen hos någon af Arrangörerna; i.e. Sir Bartholomew Dandelion och Sir Francis Daffodil, Kungsgatan 8, fr. o. m. Torsdag.
Segraren kommer att erhålla Tjänst som Riddare hos Hans Majestät Konungen; detta må bytas mot 10 pund om han så önskar eller dylik Position redan innehafver.

James ansikte sken upp. Här hade han sin chans! Allt han behövde var att vinna torneringen, så hade han riddartiteln som i en ask! Han begav sig genast till arrangörernas kontor på Kungsgatan och anmälde sig för de få besparingar han fortfarande hade kvar.

Den stora dagen var inne. James satt rak och stolt på sin springare. Han var inte nervös, för han visste att det skulle lyckas. Han hade ju övat så mycket! Så ljöd signalen. En härold läste högtidligt upp reglerna för det första momentet, som i princip gick ut på att man skulle plocka upp ringar från marken med sin lans. James log inombords. Det här var han expert på. När det var hans tur gick det som en dans, hans uppvisning var både snabb och felfri.

Nästa moment var likt det första, den här gången skulle man plocka ringar från en träarm fästad på en påle. Ringarna hängde i rad och det gällde att få tag i den som bar ens egna färger. Han sporrade Gräslig och fångade smidigt upp den blå ringen på lansspetsen. Med en elegant gest slängde han ut den till den jublande publiken.

Torneringen höll på i fem dagar. Riddarnas tävlingar avlöstes av komiska gyckelspel, smidiga akrobater, skickliga bågskytteuppvisningar och både en tävling i armborstskytte och en i långbåge, skrikande försäljare, högtidliga kungörelser och annat som kunde tänkas fånga publikens intresse. Det gick bra för James. På den sista dagen hörde han till de få som gått vidare till den stora finalen, då de utvalda skulle mötas man mot man.

Gräslig fnös och trampade nervöst. Han tuggade på bettet och stänk av vitt skum blänkte som stjärnor på hans svarta, muskulösa bringa. Lugnt betraktade James trästaketet genom springorna i visiret. På var sin sida om det skulle de båda tävlande storma mot varandra i full galopp och med sina lansar försöka stöta varandra ur sadeln. Visserligen hade han aldrig mött en annan riddare förut, men det skulle nog gå bra det också, tänkte James käckt.

Signalen ljöd och han pressade hälarna i Gräsligs sidor. Han siktade in sig på sin motståndare. Med en skräll stötte lansarna mot sköldarna. Kraften var oerhörd, mycket större än James någonsin kunnat tänka sig. Handlöst kastades han ur sadeln, medan hans motståndare vant parerade stöten och oskadd red vidare.

Det var en slokörad ung man som skrittade hem den kvällen. Han hade förlorat den första sammandrabbningen. Hans titel lyste med sin frånvaro. Penningpungen var tom. Det var bara att inse faktum: hette man Benjamin, Matthew, Tom eller James hade man ingen framtid som riddare.

Nästa dag fick han anställning som springpojke hos gamle Ben, slaktaren.

Tiden gick. En dag, inte långt efter att han firat sin tjugoårsdag i den lilla vrån i slaktarbodens inre regioner där han bodde, beslöt han sig för att återvända hem. Han hade inte blivit riddare, men i alla fall skrapat ihop lite pengar, förmodligen mer än de flesta i Lillbyn någonsin skulle äga. Numera var han biträdande slaktare och mycket populär både bland kundkretsen och slaktarens övriga anställda.

Dagen därpå tog han farväl av gamle Ben. Han tog på sig sin rustning, satt upp på den ilskna springaren och styrde stegen hemåt.

När han ridit några timmar hörde han ett skrik. Han såg sig om åt alla håll, men kunde inte urskilja något ovanligt, så han fortsatte framåt. Då hörde han ljudet igen. Det lät som om det kom från skogen på vägens högra sida. Han vände tveksamt hästen och drev den till en motvillig trav. När han ridit en bit genom skogen kom han ut på ett krön. Framför honom var en dalgång och utsikten var enorm. Om han kisade med ögonen kunde han urskilja havet långt där borta. När ljudet för tredje gången skallade, mycket närmare den här gången, vände han uppmärksamheten åt närmare håll. Mitt i dalen låg en sjö, mitt i sjön låg en ö och mitt på ön stod ett torn av sten. Ett vitt ansikte skymtade från en glugg högst uppe i tornet.

Utan att tveka galopperade han ner mot tornet. Det var en vacker flicka som satt inspärrad! Han skulle just slita av sig rustningen för att kasta sig i sjön och simma över när han hörde ett avgrundsvrål strax bakom sig, tätt följt av ett fräsande ljud och en otrevlig hetta. Rök vällde fram längs marken då han långsamt vände sig om. Det var en väldig drake, en fjällig, eldsprutande best! Den slog hotfullt med vingarna och spände sina tefatstora, gula ögon i honom.

James fattade tyglarna med stadig hand och sänkte lansen. Han fällde ner visiret med ett slutgiltigt klick. Han drev på Gräslig. Nu fanns ingen återvändo...

Striden var kort och otäck. Draken var stor och stark, men James var liten och smidig och hästen elak. Medan hästen bet draken i vingen gav James nådastöten med lansen rakt i odjurets hjärta. Sedan tog han av sig rustningen, band sin stygga häst vid ett träd och simmade snabbt och smidigt över till tornet. Han lirkade upp låset och den fagra flickan föll i hans starka armar. Hon visade sig vara inte mindre än en äkta prinsessa! Glad i hågen och med prinsessan framför sig i sadeln satte han av mot slottet.

Kungen var mycket tacksam.

"Ja, öh... James... det var fint av dig att ta kål på den där draken. Tack ska du ha!" Kungen tryckte varmt hans hand. "Här har du 20 pund som tack för hjälpen, käre... öh... James."

Snopen, om än mycket rik, återupptog James sin avbrutna hemfärd. Varför hade han inte blivit dubbad till riddare? Vad hände med prinsessan och halva kungariket som andra som utförde hjältedåd fick? Än en gång fick han lära sig läxan: hette man inte Richard, Edward, George eller Wilfried spelade det ingen roll vad man gjorde. Han var en James och fick lön därefter.

Så kom han åter till Lillbyn. Han fick anställning hos bagaren, Matthew Baker och köpte sig en liten stuga centralt i byn för pengarna han tjänat in i Storstaden och fått av kungen.

Tiden gick. James arbetade flitigt i bagarboden och hade snart arbetat upp sig till biträdande bagare. Han var omtyckt av alla, både av kundkretsen och av familjen Baker. Särskilt en var aldrig långt från den duktige unge mannen, det var bagarens rundnätta dotter, Amy. Men James grävde ner sig i arbetet och märkte inget. Ständigt sörjde han det Sir som fattades framför hans namn.

Förkrossad anförtrodde Amy sig åt väninnan, bagarbiträdet Jane. Jane som var en handlingens kvinna gick omedelbart till den stora bakugnen, slet tag i James och tryckte honom mot väggen.

"Kom ner ur det blå!" röt hon. "Du är ingen riddare och kommer aldrig att bli, men hela byn älskar dig och mest av dem alla Amy! Så nu är du så god och gifter dig med henne och tar över bagarboden efter din svärfar när den dagen kommer. Och därmed basta!"

James blinkade två gånger. Förvirrad försökte han fokusera blicken på den uppretade unga damen framför honom.

"A-Amy?" stammade han. Långsamt gick det upp för honom innebörden av vad Jane hade sagt. Han tänkte på hur Amy hade uppfört sig på sista tiden, och det var som om flera pusselbitar föll på plats.

Om han skulle bjuda upp henne till dans på byfesten till helgen, kanske... Han kände hur det pirrade till lite i magen vid tanken och för första gången på länge drogs mungiporna till ett leende.

Sent om sider hade James äntligen förstått. Det spelar ingen roll vad man heter och titlar saknar betydelse. Skillnaden mellan riddaren och bagaren ligger i arbetsuppgifterna, inte i möjligheten att uppnå lycka.