Jumpfire

Skriven 12 juli 1997
Tillägnad Johanna Fröjmark


- Angkor... angler... anglikanska kyrkan... där! Angloarab: Korsning mellan engelsk och arabisk fullblodshäst. Pia såg upp med ett segervisst leende. Det var ju det jag sade! Angloarab är ingen halvblodskorsning.
Lena skrattade.
- Visst, visst... du har rätt som vanligt. Men det är faktiskt inget fel med halvblod heller... eller varför inte en connemara? Kanske New Forest?
- Eller varmblod, tillade Pia.
- Fjording!
- Shettis!
- Vad som helst bara det är en häst, sade Lena med en suck.
De båda vännerna halvlåg på Lenas obäddade säng. Rummets ljusrosa tapeter var täckta av hästplanscher, i ett hörn låg en trave gamla hästskor och i ett annat några väl använda ryktborstar. På det lilla sminkbordet trängdes mascaran och läppstiftet med hästschampo och sadelolja. Böckerna i den trånga lilla bokhyllan bar titlar som "Svarta Hingsten", "Min vän Flicka" och "Vackra Svarten".
Lena och Pia älskade hästar över allt annat. De cyklade varje dag de sex kilometrarna till ridskolan för att hjälpa till med mockning och ryktning, de kunde allt om hästens skötsel, de använde hela sin veckopeng till ridlektioner, men de hade inga egna hästar.
- Man skulle kunna bygga om den gamla gäststugan till stall, hade Lena föreslagit sin mamma. Men även om hon skulle lyckas skrapa ihop till en häst skulle hon knappast ha råd att köpa mat till den, hade mamman förnuftigt invänt. Och det var ju sant. Varken Lena eller Pia var särskilt rika, inte heller deras föräldrar.
En gång använde de några av sina sparade slantar till att köpa en penninglott. De skulle ju faktiskt kunna vinna en miljon och då fick de råd med varsin häst och mer därtill. Men tyvärr hade turen inte fallit på dem den gången.
En annan gång satte de ut lappar i affärerna: "Vi är två ridvana tjejer på 12 och 13 år som gärna tar hand om din häst en el. flera ggr/vecka". Men ingen hade hört av sig.
- Och ridskolan blir bara dyrare, beklagade Pia sig. Tänk vad orättvist att staten bara sponsrar fotboll och ishockey medan vi tjejer inte får någonting!

Solen sken obarmhärtigt på flickornas rostiga cyklar och varma kroppar.
- Bara en backe till nu, flämtade Pia.
- Det hoppas jag verkligen, pustade Lena och torkade sig i pannan. Varför skulle du välja en strand som låg så långt bort?
- För att den är bäst, svarade Pia och flinade. Dessutom passerar vi en hage med massa gulliga nordsvenskar, det kan väl vara värt lite ansträngning?
Jo, det höll Lena med om.
Mycket riktigt, snart såg de hagen med fyra stora, mörkbruna hästar.
- Här stannar vi och pustar, bestämde Pia.
De lutade cyklarna mot det gamla taggtrådsstängslet och lockade på hästarna. Dessa travade fram till staketet en av dem gnäggade ivrigt.
- Haha, de tror nog att vi är ägaren som kommer med mat! skrattade Pia. Undrar vem ägaren är förresten.
- Förmodligen nån bonde som använder dem till att dra hem timmer, trodde Lena. Det gjorde i alla fall morfar med sina ardennrar.
Pia såg hastigt upp.
- Va, har din morfar hästar? Varför har du inte sagt det förut?
- Nej, nej... han hade hästar, när han levde. När jag var liten. Det var så jag lärde mig rida.
- Synd, tyckte Pia. Annars hade vi kunnat rida på hans ardennrar... helläckert!

Efter några svalkande timmar på stranden började de cykla hemåt. När de åter passerade hästarna fick Lena syn på en gammal man bredvid grinden.
- Tänk om det är han som är ägaren, viskade hon till Pia.
De stannade cyklarna och gick fram till mannen.
- Är det dina hästar? frågade Lena.
- Jajamän, allihopa, svarade han och plirade vänligt på henne. Hur så?
- Öh... tja... vi bara undrade...
- ...om vi fick rida på dem! skyndade Pia sig att lägga till.
Gubben smålog.
- Det skall väl gå att ordna... det vill säga, om ni klarar av att rida in dem, sade han.
- Visst, det går bra, sade Pia självsäkert. När kan vi börja?

Lena var tveksam. Det verkade ju visserligen lovande, gubben, som hette Einar, hade visat dem runt i stallet och givit dem sitt telefonnummer, "ifall ni undrar över något". De hade fått helt fria händer. "Jag använder ju hästarna så sällan, bara till att dra stockar och sånt på vintern".
Men tänk om de inte klarade av det? Att rida in en häst var ingen enkel uppgift. Det krävdes både kunskap och uthållighet.
Flickorna hade enats om att välja ut varsin häst att rida in. Gubben hade inga namn på dem, han kallade dem allihopa rätt och slätt för "Pållen", så de skulle fundera ut var sitt namn att kalla "sina" hästar. Pia hade kommit på ett namn direkt, "den ska heta Thunderstar. Det låter engelskt och fräckt".
Lena bestämde sig för att vänta tills hon valt ut hästen och se vad den passade att heta.
Nästa dag slängde hon i sig frukosten och rusade ut. Pia, som bodde i huset intill, väntade otåligt.
- Skynda dig! Om jag inte kommer till hästarna snart dör jag! skrek hon upphetsat. De kastade sig på cyklarna och trampade iväg.
Det var tre ston och en valack, förklarade gubben som väntade på dem i hagen. De fick välja vilken de ville. Pia fastnade genast för valacken, som verkade pigg och framåt. Den passar henne, tänkte Lena, som själv hade lite svårt att bestämma sig. Slutligen föll hon för det minsta stoet, med nyfikna ögon och en vit bläs. Stoet hade vänligt skuttat fram till Lena.
- Hon skall heta Jumpfire! ropade hon till Pia.
De satte grimmor på hästarna och ledde dem till stallet. Trots att det var gammalt var det rent och fint därinne. Einar var en ordentlig gammal man. Han plockade fram två sadlar och två träns ur sadelkammaren.
- De har inte använts på många år, inte sedan jag sålde min två ridhästar. Så ni får nog smörja dem först. Han önskade dem lycka till och lämnade dem.
Efter gårdagens rundtur visste de vad allt fanns och snart var de fullt sysselsatta medan hästarna mumsade hö i sina spiltor. Precis som det skulle vara. När de var klara med sadlarna och tränsen började de rykta hästarna. De hade med sig sina egna ryktsaker, för, som Pia uttryckte det, "då känns det som om hästarna vore våra på riktigt!".
Thunderstar och Jumpfire fann sig villigt i att sadlas och tränsas. De var ju vana vid att ha seldon på sig. Men vad skulle de ta sig till med ryttare på ryggen?
- Var inte orolig, sade Pia självsäkert. Gubben sade ju faktiskt att han suttit på dem några gånger barbacka.
Men Lena var inte riktigt övertygad. Tänk om det var de två andra hästarna han suttit på? Tänk om just hennes häst aldrig burit någon på ryggen?
De ledde ut hästarna på gårdsplanen. De drog åt sadelgjordarna ytterligare, drog ner stigbyglarna, lade tyglarna över hästarnas huvuden och drog var sitt djupt andetag... och satt upp.
Ingenting hände. Pias häst snärtade med svansen efter en fluga, Lenas glodde in i stallväggen.
- Jaha, sade Lena lite darrigt. Det gick ju bra...
- Jäpp, såklart, sade Pia. Det sade jag ju! Nu provar vi skritta.
Lena skrattade och smackade lite åt hästen. Eftersom hästarna var inkörda förstod de vad det betydde när man smackade, svängde eller drog i tyglarna för att stanna. Båda gick lydigt framåt.
Efter att ha skrittat runt på gårdsplanen och längs grusvägen en lång stund beslöt de sig för att trava. De båda hästarna for i väg med nyfiket spetsade öron.
- Jippiii! skrek Pia. Vilka toppenhästar!

Sommarlovet gick fort. Lena och Pia hade mycket att stå i. Varje ledig stund tillbringade de tillsammans med sina nya hästar. Trots att hästarna var inkörda och vana vid att hanteras hade de mycket att lära. Men mellan de ansträngande dressyrpassen då Thunderstar vägrade att lära sig galoppfattning och Jumpfire envisades med att göra volterna fyrkantiga hade de härliga långturer i skogen och uppfriskande bad på stranden. Båda hästarna plaskade förtjusta och orädda i det salta havsvattnet och galopperade så det stänkte längs de milslånga sandstränderna.
Men när sommaren började lida mot sitt slut fick flickorna bekymmer. Den gamle mannen, Einar, föll och bröt benet. Hans båda söner kom ut till gården och övertalade Einar att sälja den och hyra en lägenhet i staden. Då skulle han bo närmare dem och deras familjer och de skulle lättare kunna ta hand om honom. Han hade ju ändå redan slutat med jordbruk och kor för att orka med att sköta skogen. Och pension så att han klarade sig hade han också. Det var med tungt hjärta som Einar kallade flickorna till sig.
När Pia och Lena kom in i rummet såg de Einar i en fåtölj med det gipsade benet på en pall. De hade varit oroliga när de hört om hans olycka men när det fick höra de senaste nyheterna blev det ännu värre.
- Men hur blir det då med hästarna? sade Pia förtvivlat.
- De måste säljas. Men jag vill att ni skall ha era två favoriter. Ni har skött dem så bra hela sommaren och det har varit ett nöje att se er, så det är det minsta jag kan göra.
- Du menar alltså... att vi... att vi...
- Får vi dem? avbröt Pia och hennes dystra ansikte lystes upp.

- Jag är ledsen Lena, men det går inte. Visst är det generöst av Einar att ge bort två fina hästar så där och jag skulle gärna låtit dig ta emot dem om vi bara hade råd!
Inte heller Pias föräldrar kunde hjälpa dem. Ingen av familjerna hade något stall och ingen av dem hade pengar till hästfoder. Ännu hade Einar inte hittat någon köpare till gården men det kunde knappast dröja särskilt länge.
- Vi måste komma på något sätt att fixa pengar! suckade Pia för minst tjugonde gången. Men frågan var bara hur.

Nästa dag cyklade de som vanligt till hästarna. Det var ju bäst att passa på och rida så mycket som möjligt medan de kunde, snart kanske det skulle vara för sent.
Efter ridturen gick de in i boningshuset för att hälsa på Einar. En kvinna från hemtjänsten kom en gång om dagen för att se till honom, annars klarade han sig fint med sitt brutna ben, sade han. Nu hade han hittat en köpare till de två av nordsvenskarna som skulle säljas. Han var intresserad av de andra också, så hur skulle flickorna ha det? Hade de fått lov att ta emot hästarna för sina föräldrar?
- Vi har ju inget stall. Och inte heller har vi råd med foder till dem, sade Lena dystert. Innan vi kommit på någon lösning på problemet kan vi inte ha några hästar.
- Har ni frågat hos Johansson?
- Öh... vilken Johansson? undrade Pia som kände till minst dussinet med det efternamnet.
- Han som har den röda gården på vägen hit. Den med alla korna utanför.
Pia flög upp från stolen.
- Ja! Vilken bra idé! Där kanske vi får ha hästarna och så kan vi köpa hö billigt av hans egen skörd!
Lena skrattade upphetsat.
- Hästarna kan gå i kornas hage. Vi kan hjälpa honom i ladugården och mocka hos korna och så...
- Och mata hönsen!
- Vi kan borsta korna!
- Han bara måste låta oss ha hästarna där!
Einar log vänligt åt deras uppsluppna miner.
- Johansson är en gammal vän till mig. Jag är säker på att ni får ha hästarna i hans ladugård gratis utan att mata hönsen, sade han. Jag ringer med en gång.

Det var en stor gård. Johansson hade 24 kor och både höns, ankor och gäss. Han ägde ingen skog, men i stället mycket åkermark och jättelika hagar. Han hade hö så att det räckte och blev över, sade han. Pia och Lena kunde få så mycket de ville. Havre och annan fodersäd odlade han själv, så det kunde de köpa för en billig peng. Och han ville inte ha betalt för betet, "med 24 kor som glufsar i sig är två hästar ingenting". Men de kunde inte gå tillsammans med korna, sade han. Då skulle de få fång av det kraftiga betet.
- Det är enkelt fixat ändå. När korna betat av en hage flyttar jag dem till en annan. Då är det alldeles lagom med gräs kvar till era hästar. Det går utmärkt bra, sade Johansson och log.
Lena och Pia var överlyckliga. Nu var verkligen Thunderstar och Jumpfire deras egna hästar. Fodret skulle nästan inte kosta något alls och flickornas veckopeng skulle räcka och bli över.

- Vilken tur vi har, alltså! log Pia där hon halvlåg över Thunderstars breda rygg och såg upp mot himlen. Lena kramade Jumpfires huvud och smekte henne över bläsen. Jo, det kunde hon helhjärtat hålla med om!

SLUT



2408


[Läs En Annan Novell]



1997 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.