När kärnkraften försvann

När kärnkraften försvann

Skriven 19 september 1998

Politikerna slog sig ned kring det ovala mahognybordet. Dess polerade yta reflekterade deras allvarliga ansikten.

- Det här är ett problem, sade en av dem.

- Men inte svårt att lösa, sade en annan.

- Tycker du, nej, svarade den första.

- Det är väl självklart hur vi skall lösa saken, tyckte en tredje.

- Det fungerar inte som ni tror, sade den första. Folket förstår inte.

- Folket är vuxna människor. Naturligtvis förstår de, svarade den tredje.

- Låt oss rösta om saken, sade en fjärde politiker som dittills suttit tyst. Hand upp alla som är för.

- Avgjort, sade han sedan, efter att ha sett sig omkring. Det blir en folkomröstning.

- Ni vet inte vad ni gör! utbrast den första hett.

- Nu är det bestämt på demokratiskt sätt, sade den tredje. Folket får bestämma.

Hemma hos Lisa ramlade ned ett kuvert med röstkort och röstsedlar. Två olika röstsedlar med två olika alternativ:

1. Behåll kärnkraften tills annat alternativ byggts upp

2. Avveckla kärnkraften nu

Lisa funderade. Vad skulle hon välja?

Hon slog på radion. Där var ett propagandaprogram av de som var emot avveckling, ett program om dåliga alternativ som smutsig kolkraft och stinkande olja, och hur rena och miljövänliga atomer är.

Hon stängde av radion och slog på TVn i stället. Där var ett propagandaprogram av de som var för avveckling, ett program om strålningsskador och Tjernobyl, och om fördelen med vind och vattenkraftverk.

Hon stängde av TVn igen. Det var ett svårt val. Men så såg hon de strålningsskadade barnen för sin inre syn och rös av fasa. Hon tog valsedel nummer två och lade den i valkuvertet. Sedan gick hon till Posten och lämnade sin röst.

Kärnkraftsmotståndarna jublade. Hurra! 51.13% av rösterna för avvecklingen! Hurra! Ner med kärnkraften! Hurra! Bort med Barsebäck, bort med Ringhals!

Politikerna slog sig ned kring det ovala mahognybordet. Dess polerade yta reflekterade deras allvarliga ansikten.

Det var nu tio år sedan kärnkraften i Sverige hade avvecklats.

- Det här håller inte, sade samme politiker som varit så emot förslaget tio år tidigare.

- Det gör det väl, sade en annan hätskt. Vi har byggt upp vindkraft och vattenkraft över hela landet, det fungerar utmärkt!

- Visst, vi har energi, men det är också det enda som vi har! Jag röstar för återuppbyggnaden av de rivna kärnkraftverken. Eller åtminstone en ny folkomröstning.

De flesta av de andra höll med.

Lisa vaknade klockan tre på morgonen som vanligt. Hon åt en koffeintablett och några smörgåsar till frukost och borstade tänderna utan vatten, eftersom vattenkostnaderna skjutit i höjden på sista tiden. Hon mindes att hon en gång brukat bada om somrarna, men det var många år sedan nu. Sedan vattenkraftverken börjat fylla alla våta ytor var det slut med både bad- och dricksvatten.

Hon satte sig i bilen och körde ut från uppfarten. Här var minimihastigheten 90 och hon gasade på ordentligt.

Det hade kommit klagomål först när minimihastigheten infördes, men sedan förstod man ju att vinddraget behövdes för att hålla igång vindkraftverken. De absorberade redan all övrig blåst, men det var ju bra eftersom sommaren stannade nästan hela året runt. Tyvärr var det svårt att utnyttja solskenet på grund av skuggan från kraftverken.

Trots att Lisa bara hade några minuters gångavstånd till jobbet tog det nära fyra timmar med bilen. På grund av minimihastigheten fick ju vägarna läggas om så att olycksrisken minskades. Att gå eller cykla var förbjudet sedan länge, eftersom alla ytor som inte täcktes av motorväg täcktes av vindkraftverk.

Klockan sju fräste Lisa in på parkeringen utanför arbetet. Hon var kraftverksreparatör, ett yrke som var så vanligt att arbetslösheten i Sverige helt försvunnit, och dessutom gjort att arbetssamma polacker och andra fyllt landet. Hon stämplade in och fick dagens lista av en sekreterare.

- 3788 trasiga kraftverk, mumlade hon. Det var ju inte så farligt. Då blir jag nog klar till klockan sju i kväll.

Hon slog på datorn och fick fram en satellitbild av stadsdelen där vindkraftverken var utritade. Skärmen blev alldeles vit och hon fick anstränga blicken för att se numrena. Datorn skrev ut en karta på de som var sönder och hon begav sig av i firmabilen längs min200-vägen.

Klockan elva den kvällen var hon hemma igen. Hon hade fått post! Det var ovanligt nu för tiden, när ingen hade tid att skriva brev.

- Åh, sade hon. Ett röstkort!

Det var två röstsedlar: Ska vi ha kärnkraft igen? Ja eller nej.

- Ja! Ja! Ja! Skrek hon och rusade till posten, glömsk av gångförbudet. En polis stoppade henne förstås, men också han verkade på gott humör så hon slapp böter.

Alla jublade. 100% hade röstat ja till kärnkraften! Hurra! Inga mer minimihastigheter! Hurra! Vatten att dricka! Hurra! Normala arbetstider! Vindpustar! Ingen skugga! Inga vindkraftverk på hustaken! Inga väderkartor vita av kraftverk! Inget gång- och cykelförbud! HURRA!

Politikerna slog sig ned kring det ovala mahognybordet. Dess polerade yta reflekterade deras nöjda ansikten.

- Då är vi överens, då, sade en.

- Det är vi, sade en annan.

Och så stiftades en lag som förbjöd både folkomröstningar och vindkraftverk.