Kunskap på gott och ont

Kunskap på gott och ont

Skriven 9 mars, 2000

Det som inte fick hända hade hänt. Ett tredje världskrig hade brutit ut.

Det hela började med ett presidentval i Argentina. Den nye presidenten byggde upp skolväsendet och fördelade mycket resurser till att ordna fler arbetstillfällen. Plötsligt började landet blomstra och angränsande länder blev nyfikna. Man började fundera på en union och efter flera toppmöten med ländernas respektive presidenter bildades den Sydamerikanska Koalitionen, SAC. SAC fick snabbt stor ekonomisk betydelse i världen med en växande industri, rika naturresurser och högutbildad arbetskraft.

Samtidigt började man i Asien fundera i liknande banor sedan Japan och Kina gått ihop och bildat Nya Orienten. Den Europeiska Unionen, EU, var kvickt framme och det hela resulterade i EAU, den Euroasiska Unionen, som innefattade alla länder i Europa och Asien utom Iran, Irak och Saudiarabien som höll hårt fast vid de muslimska lagarna och vägrade acceptera ett mer demokratiskt styre.

Strax efter EAU:s bildande lade USA:s dåvarande president Leonardo DiCaprio fram ett förslag till SAC och Kanada om en gemensam amerikansk förening. Efter några år av obeslutsamhet och ändlösa debatter gick SAC slutligen med på en union under förutsättning att den skulle styras av ett unionsråd bestående av 99 folkvalda delegater. Senaten i USA och presidenten i Kanada godtog förslaget och Förenade Amerika, UA, bildades. I Euroasien drog man snabbt öronen åt sig och lovade en enorm summa pengar till de sista muslimska länderna om de gick med i EAU. Deras goda ekonomi och rika oljekällor behövdes för att man skulle kunna mäta sig med UA. När de slutligen tackade ja hade ytterligare en världsdel blivit betydelsefull, nämligen Afrika.

Afrika hade länge stampat på utan att komma någon vart varken ekonomiskt eller teknologiskt, men alla förändringar runt om i världen hade påverkat afrikanernas synsätt. Sedan ett par generationer tillbaka hade många afrikaner sänt sina barn att utbilda sig utomlands och många av dessa unga akademiker innehade nu höga poster i de respektive ländernas styren. Urgamla stamfejder som länge satt käppar i hjulet för de afrikanska ländernas utveckling fick minskad betydelse och strax efter att Iran hade gått med i EAU slog sig Afrikas länder samman till ett enat Afrika där de tidigare länderna blev delstater.

Nya Zeeland var medlemmar i EAU, men Australien höll sig helt utanför alla unioner, trots upprepade försök både från EAU och UA att få med dem till sin sida. Nu när Afrika fick allt större betydelse började världsmakterna även uppmärksamma den kontinenten. Afrikanerna utnyttjade situationen och inväntade det högsta anbudet. Både UA och EAU lovade guld och gröna skogar, och budgivningen steg till astronomiska summor.

Läget var mycket spänt. Världen var uppdelad i två stora lag med Australien som en neutral åskådare och Afrika som den gyllene prispokalen. Alla ville ha Afrika. Det var då två medlemmar i det Amerikanska Unionsrådet mördades under ett statsbesök i Kairo.

Det visade sig att de fanatiska patrioterna i Euroasiatiska Frihetsrörelsen låg bakom dådet. Euroasiatiska Frihetsrörelsen hade bildats kort efter sammanslagningen av EU och resterande Asien och bestod av unga nytänkare. De talade till och med ett eget språk, euroasiatiska, som var en språkblandning främst baserad på isländska som ju är det äldsta indoeuropeiska språket.

UA hävdade att det var en planerad statskupp eftersom de två delegaterna hade kommit för att lägga fram ett nytt anbud till Afrika, ett som enligt UA var så förmånligt att afrikanerna troligen skulle ha tackat ja. Afrikanerna protesterade och sade att de visst inte tänkt tacka ja medan EAU förnekade all kännedom om Euroasiatiska Frihetsrörelsens aktiviteter.

Samtidigt började det ryktas över internet att Australien börjat massproducera atomvapen. Fortfarande var Bofors och Saab i Sverige Euroasiens största producenter av missiler och flygvapen medan Ryssland stod för framställningen av de flesta kärnvapnen. Som svar på ryktet om Australiens aktiviteter ökade de sin produktion och den Euroasiska armén började rustas upp. Förenade Amerika som fortfarande var kränkt över attentatet mot de två statsmännen svarade också med större vapenproduktion och en enorm rekrytering av soldater.

Afrika, som nu gått miste om medlemskap både i UA och EAU förenade sig med Australien och skickade helt oprovocerat två flottor stridsflygplan, en från Afrika till centrala Europa och en från Australien till de amerikanska kontinenterna. Innan någondera unionerna hunnit reagera bombade flottorna på en given signal de respektive tio viktigaste vapenproducerande fabrikerna samt tjugo kränkraftverk. Resultatet blev så förödande att varken UA eller EAU hade riktigt klart för sig vem som låg bakom attackerna och båda trodde att den andra parten var skyldig. UA släppte sexton atombomber över EAU, vilka i sin tur släppte arton atombomber över UA.

- - - - - - - - - - -

Det som inte fick hända hade hänt, och världen var inte sig lik. Befolkningen sammantaget över hela jorden uppskattades nu till mindre än en miljard i antal, med de flesta bosatta i Australien och Afrika. I de forna UA och EAU fanns inte längre någon industri och människor levde i stor misär och fattigdom.

Det är i denna förödelse berättelsen om Emelotte börjar.

Emelotte föddes i resterna av Sverige ungefär femtio år efter kriget. Hon var lyckligt lottad och föddes utan missbildningar, och fick därför namnet Emelotte istället för Emelie som hennes mormor hade hetat. Hennes far dog av cancer innan hon föddes och hennes mor av samma orsak elva år senare. Emelotte fick därför som så många andra barn under den här tiden klara sig själv.

Australiafrika levde i stort välstånd även om de delvis drabbats av atomkatastroferna i resten av världen. Också burgna australiafrikaner dog i cancer och födde missbildade barn. Men de hade ett väl fungerande samhälle med sjukhus och barnomsorg.

Australiafrikanerna föraktade vildarna i resten av världen, för vildar var just vad de var. På många håll levde man sämre än på medeltiden.

Skolor fanns inte längre. Därför fanns heller ingen vetenskap och inga industrier. Här och var kunde man hitta vrak efter bilar men eftersom ingen visste hur man byggde dem, eller hur man gjorde bensin att driva dem med, var de oanvändbara. Det var det första slaget efter kriget. Ingen visste ju egentligen hur man byggde sådant som miniräknare, mikrovågsugnar och kärnkraftverk. Pengar som förut varit så viktigt fanns det nästan inte heller. De flesta pengarna hade representerats av siffror i datorerna och bankomaterna före kriget. Därför levde man nu som nomader och idkade byteshandel eller försörjde sig på torftiga små torp och gårdar som värmdes upp med öppna spisar. Färdmedel var beroende på världsdel hästar, åsnor, elefanter eller kameler.

Emelotte bodde i en liten by i södra Sverige. Sverige var numera till större delen täckt av skog och endast på enstaka platser vittnade öppnare landskap om mänsklig bebyggelse. De flesta i Emelottes by var jordbrukare men ett fåtal försörjde sig på jakt och fiske. Emelotte själv hade några små åkerlappar och lite boskap. Fortfarande var boskapsskötsel dock ganska vanskligt eftersom många djur dog av olika sjukdomar och missbildningar som alla var en följd av alla radioaktiva ämnen de fick i sig med födan.

En dag, när Emelotte som vanligt vallade korna i ekskogen norr om byn föll hon ner i en gammal källare. Den hade varit helt täckt av jord och löv och Emelotte hade råkat gå rakt på hålet där trappan upp till resten av huset en gång varit. Taket till källaren var av betong så källaren var mycket välbevarad.

Efter fallet låg Emelotte först stilla några sekunder och hämtade andan, men sedan borstade hon av sig och reste sig upp. Häpet drog hon ett djupt andetag och såg sig förundrat omkring.

Väggarna var täckta med rad efter rad av bokhyllor. Böcker som numera var så oerhört sällsynta att bara de mycket välbärgade hade råd att skaffa dem. Källaren var en riktig guldgruva! Detta måste ha varit ett bibliotek före kriget.

Emelotte tog ut en av böckerna ur hyllan. Hon kunde inte läsa särskilt mycket och bara skriva sitt eget namn, men bilderna var nog så intressanta. Fundersamt tog hon boken och slog sig ned i en skinnsoffa i ett hörn. Det var inte alldeles självklart hur hon skulle göra med sin upptäckt. Böcker var värdefulla och om hon bara talade om för alla att hon hittat dem kanske någon annan skulle komma hit och stjäla dem. Hon behövde en allierad.

Emelotte kände alla i byn men hur hon än funderade tyckte hon inte att någon av dem var pålitlig nog att få dela hennes hemlighet. Tiden gick och hon uppsökte ofta källaren för att njuta av förunderligheterna, men vågade inte ta med sig något därifrån, av rädsla för upptäckt. Öppningen hade hon dolt noga med grenar och löv för att ingen skulle hitta källaren av misstag.

Emelotte tittade ofta i böckerna men fick inte ut så mycket av det förrän det stora genombrottet en dag kom, när hon hittade några läseböcker. Där fanns bilder med djur, frukter och annat och under varje figur stod ett ord. Emelotte lärde sig hur orden skrevs och började känna igen dem i andra böcker senare. Snart gjorde hon det till en vana att alltid ta vägen förbi källaren när hon drev hem korna på kvällarna. Det fanns så mycket underliga saker att läsa om. Vissa böcker beskrev hur man tillverkade maskiner, andra var uppteckningar över den mänskliga historien. Somliga var skolböcker som förklarade hur världen fungerade, eller snarare hur den hade fungerat före kriget, och andra var skönlitterära berättelser. I några hyllor fanns rad efter rad av olika magasin och vetenskapliga tidningar och på ett bord låg några dagstidningar daterade sjuttio år tillbaka i tiden. Källaren rymde en skatt utan like.

Då blev det plötsligt slut på friden. En grupp nomader kom till Emelottes by med sin boskap, sina tält och sina fullastade vagnar, och när karavanen så småningom for vidare stannade några av nomaderna kvar. Byn låg i bördigt landskap och rymde många fler, så det var inget problem i sig. Problemet var Fredrik, en ung man i Emelottes ålder. Redan från början orsakade han bekymmer för henne. Han byggde sin stuga bara hundra meter från Emelottes torp och började valla sina kor tillsammans med hennes. Hon hade aldrig möjlighet att i lugn och ro besöka sin skattgömma längre, inte nu när hon hade Fredrik i hälarna vart hon gick. Han var så mån om att de skulle vara goda grannar och insisterade ofta på att de skulle äta middag tillsammans, hjälpas åt med jordbruket eller ta en ridtur. Emelotte tyckte visserligen bra om Fredrik, han var inte alls otrevlig eller så, men han hindrade henne från att läsa och slutligen blev hennes längtan efter böckerna för stor. Hon riskerade att smyga sig iväg till biblioteket sent en kväll med en oljelampa som enda ljuskälla.

Ivrigt krafsade Emelotte undan löven som täckte öppningen och lyfte på trälocket som hon lagt dit. Hon hastade ner för den välbevarade plasttrappan och gick kvickt fram till ett av skrivborden där några av böckerna låg uppslagna. Med en lycklig suck tog hon upp den närmaste, "Stolthet och fördom", och började läsa. Verkligheten blev avlägsen. Emelotte upplevde tillsammans med bokens hjältinna de bekymmer den tidens unga kvinnor och deras mödrar hade, med handarbeten, middagsbjudningar, danser och giftermål. Hon läste om gränsöverskridande kärlek och smålog drömmande för sig själv, uppslukad av boken. Så inne i boken var hon, att hon inte hörde hur någon hastigt drog efter andan. Men en häpen röst fick henne snabbt att återvända till verkligheten.

"Det var det värsta!"

Det var Fredrik, naturligtvis. Fredrik som hade varit på väg att hälsa på henne och sett hur hon smugit bort mot skogen. Han hade inte kunnat låta bli att följa efter henne på avstånd och när hon gått ner i källaren hade han väntat för att se om hon skulle gå upp. Men när hon blev kvar därnere började han bli orolig och beslöt sig för att se efter om allt stod väl till med henne.

"Det var ingen dålig samling du har!" sade han, och lät fortfarande som om han inte trodde sina ögon. Han började bläddra i en av böckerna. "Det här är ju helt fantastiskt!"

Emelotte fick Fredrik att lova att inte berätta för någon annan. I gengäld fick han lov att följa med henne till källaren och läsa böckerna så ofta han ville.

Nu följde en tid av idogt studerande på varje ledig stund. Fredrik var bättre på att läsa än Emelotte och förstod också de svåra orden. En ny värld öppnade sig för dem, världen så som den sett ut innan det tredje världskriget. De läste om hushållsmaskiner, plast, TV, datorer, politik, snabbmatsrestauranger, banker, mode, universitet, barnomsorg, bomullstyg, exotisk frukt, centralvärme, bilar, medicin, flygplan, semester, räkningar, elektricitet och allt annat som hör civilisationen till. I faktaböcker fick de veta hur en hel del av allt detta fungerade dessutom. Skatten som dittills varit stor nog i sig självt visade sig vara ännu större i och med all viktig information den innehöll.

De insåg att de kunde förändra samhället med hjälp av dessa böcker. Men de måste gå varsamt fram, för kunskapen var på gott och ont. I böckerna och tidningarna läste de också om avgaser, miljöförstöring, arbetslöshet, rasism, utfiskning, urbanisering, u-länder, trafikolyckor, växthuseffekt, knark, utrotningshotade djur, skövling av regnskog, våldsfilmer, hotbrev och kärnkraftsolyckor. Det sistnämnda kände de verkligen till konsekvenserna av.

"Det här är min plan," sade Fredrik. "Vi startar en skola i byn där vi lär ut saker vi läst i böckerna. Vi lär helt enkelt folk hur man läser, skriver, bygger olika saker och hur världen fungerar. Vissa utvalda böcker kan vi använda som undervisningsmaterial. Och hela tiden utelämnar vi alla negativa uppfinningar."

Det var ett stort ansvar, men Emelotte höll med. Det var deras skyldighet att föra kunskapen vidare.

"Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år! Javisst skall hon leva, javisst skall hon leva, javisst skall hon leva uti hundrade år!" Det var Emelottes åttionde födelsedag och hennes många barn och barnbarn var samlade i den stora villan. Rummet var stort och väl upplyst av elektriska lampor. Hon och Fredrik hade hunnit med en hel del under de gångna åren.

Numera fanns det sjukhus, telefoner, hushållsapparater och andra uppfinningar men ändå levde människorna harmoniskt i enhet med naturen. Man bodde i villor och bondgårdar, avverkade skogen varsamt och ekologiskt medvetet och använde hästar som färdmedel. Ingen var stressad, ingen hade vapen och pengar var ett okänt fenomen. Ville man ha något ordnade man det själv eller bytte det till sig av grannen.

Så lycklig och trivsam tedde sig världen, och som tur var hann både Emelotte och Fredrik dö innan Australiafrika upptäckte att delar av världen blivit nästan civiliserade och började introducera bilar, pengar, försäkringar, TV, datorer, kärnkraft och annat på den europeiska marknaden.

Emelotte var verkligen så lyckligt lottad som hennes namn antydde, för hon slapp krigets elände innan hon föddes, fick uppleva en tid av välstånd och frid under sin levnad och slapp se hur de tidigare så harmoniska människorna snabbt tog till sig all ny kunskap från Australiafrika efter hennes död. Hon slapp se hur världen åter blev smutsig, skövlad, jäktad, politisk, ekonomisk och osäker.

Människorna frossade i kunskap, men det var kunskap på gott och ont.