Millenniebabyn som inte dog

Skriven 2 oktober, 1999


Oxen vaggade fram i leran, oberörd av regnet som piskade den i ansiktet. Den mörka skogen skakade fram på ömse sidor om Olof, där han satt bak i kärran med en tjock yllefilt virad runt kroppen. Far höll i tömmarna och mor gick före och plockade undan grenar som blåst ner på stigen under nattens storm. Unga björkar och aspar hade redan slagit upp mitt på den eftersom folk så sällan färdades den här sträckan och det var svårt att ta sig fram. Det var inte så konstigt att stigen var illa skött, eftersom den ledde rakt ut till ödemarken vid kusten där bara enstaka fiskare och jägare hankade sig fram.
Efter flera timmar i tät och dyster skog började det bli ljusare omkring dem. Stora, knotiga tallar, enbuskage, lila ljung och långa stråk av bar klippa tog över efter den dunkla blandskogen. Det dröjde inte länge förrän havet bredde ut sig framför dem och Olof sträckte på sig för att kunna se bättre. Han hade trott att det skulle vara väldigt stort och täcka hela horisonten, men så var inte fallet. I stället var det inte mycket större än en sjö, med samma grå klippor på andra sidan. Men det var svart och skummigt i ovädret med starka vågor som kastade sig mot den karga kusten så att det stänkte högt upp på stranden. Sjöfåglar virvlade omkring i vinden som höstlöv eller pilade fram och tillbaka i takt med bränningarna på fläckarna med sandstrand. Olof längtade plötsligt tillbaka hem till de snötäckta bergstopparna, öppna myrarna och klara insjöarna. Dumma far! Det var hans fel att de hade måst flytta från den trygga byn till den här gudsförgätna platsen med det upprörda lilla havet och den vredgade himlen. Olof hade inte sett havet förut, men han avskydde det redan.
Till sist var de framme i den grå fiskarbyn som kurade bland tallarna och ljungen. Mellan husen som inte var mycket mer än riskojor hängde nät på tork, vad nu det skulle vara bra för i regnet. En flock magra getter som stod och frös och ett par minimala åkerlappar fick Olof att tänka på hembygdens bördiga dalar med saknad. Här skulle inte bli lätt att bo, insåg han. En våt hund kom fram från en vrå och skällde halvhjärtat på dem när de gjorde halt. Ur en av kojorna tittade ett skäggigt ansikte fram med ett frågande uttryck.
"Vi tänkte flytta hit, om det går bra," sade Olofs far lite generat. Mannen i kojan var tyst en stund, innan han svarade.
"I få väl kömme in i värmen lide, så I blir törra," sade han slutligen motvilligt. Olofs föräldrar var inte sena att följa uppmaningen och en stund senare satt de tacksamt kring elden tillsammans med mannen, hans familj och deras djur. När Olofs mor plockade fram mat och delade med deras värdar blev dessa riktigt vänliga och pratsamma.
"De e inte ofta en får besög härude," log frun i huset.
Det var varmt och skönt i kojan trots ovädret. Väggarna var tätade med mossa och gräs och verkade förvånansvärt stabila så här på nära håll. De kolsvarta hönsen som gick och pickade bland matresterna fångade Olofs intresse. Hemma var hönsen bruna eller vita. Han hann inte fundera länge över hur det kunde komma sig förrän tröttheten tog ut sin rätt och han föll i djup sömn.
När han vaknade låg han precis där han somnat, på golvet intill härden. Kroppen var stel efter flera dagar i oxkärran och han sträckte på sig. De andra sov fortfarande, så han smög tyst ut ur kojan. Det hade slutat regna och det luktade friskt. Solen hade ännu inte börjat gå upp men fågelsång fyllde redan luften. En rörelse bland stugorna fick honom att rycka till, men det var bara en pojke i hans egen ålder som tydligen också var morgonpigg.
"Vem e du?" frågade pojken rättframt.
"Jag heter Olof," sade Olof.
"Je heder Björn å du snacker könstit," påpekade pojken och kliade sig i örat.
"Det gör jag inte alls. Det är du som pratar konstigt", svarade Olof och räckte ut tungan.
"Nähä. Jag snacker vanlit," sade Björn och såg sur ut.
"Jag trodde att havet skulle vara stort," sade Olof och bytte samtalsämne.
"Havet e stort. Jättestort."
"Det är det ju inte alls. Jag kan se andra sidan hur tydligt som helst."
"Nähä. De e inte andre siden, de e bare öer. Havet fortsätter bagom öerne ända te Jutland, minst."
Olof kände sig dum. Så klart att havet var stort. Han hade ju hört trälarna berätta att skeppen de kommit i färdats i flera månader.
"Ska far din ble feskare, han å?" frågade Björn.
"Ja," svarade Olof.
"Vafför har I flöttet hid?"
Olof rodnade. Han ville inte berätta för den här otrevliga pojken om hans fars landsförvisning. Att hans egen far hade slagit en annan man så hårt att han dött. Att hans egen far bara undgått avrättning för att han dittills varit så ordentlig och hederlig.
"Vi ville prova på något nytt, bara," sade han vagt och gick snabbt tillbaks in i kojan innan Björn fick tillfälle att ställa fler obehagliga frågor.
Tiden gick sin gilla gång i fiskarläget utan att särskilt mycket hände. Olofs familj byggde en egen hydda liknande de andras och Olofs far fick vara med i ett av fiskarlagen som nyligen förlorat några man i samband med en storm. Med jämna mellanrum åkte fadern till havs och Olofs mor och han själv lämnades kvar med de andra kvinnorna och barnen. Några fler barn fick modern aldrig.
En särdeles stormig dag omkom Olofs far på havet. Han spolades helt enkelt av båten av en våg och syntes aldrig mer till. Olof hade avskytt havet förut, nu var det hans bittraste fiende och han hatade det innerligt. Ändå var han villig att följa med i ett fiskarlag för att förtjäna en andel i fångsten till sig själv och modern. Men han var inte gammal nog. Inget av lagen var villig att ta honom med. Bittert packade de sina saker och lämnade den grå byn bakom sig.
De flyttade långt. Många mil norr om byn byggde de en koja, ensligt belägen på ett berg med utsikt över den öde skärgården. Några svarta höns hade de lyckats samla ihop under sin vistelse bland fiskarfolket och Olof som ofta sett på när båtar byggdes eller reparerades i byn lyckades så småningom få till en nödtorftig farkost så att de kunde dryga ut kosten med fisk. Några långa fisketurer blev det förstås inte men det hände att han var ute ett par dagar i sträck och återvände med några rejäla torskar och massor av silvriga sillar. Men fisket blev allt sämre och Olof beslöt att de skulle flytta. Kanske kunde de bo på en av öarna, och på så vis ha närmare till det öppna havet där det var lättare att få mycket fisk, resonerade han. Så de packade sina tillhörigheter, satte hönsen i båten och flyttade till en liten ö långt ute i havsbandet.
Efter några år dog Olofs mor och han blev ensam kvar. Hur länge han levde på ön som eremit visste han inte. Han hade lagt tretton små stenar i en jättegryta i klippan när de flyttade dit, för så gammal hade han varit då. När modern dog låg det fler stenar än han kunde räkna på fingrarna och efter ett tag var stenarna så många att de inte fick plats i jättegrytan längre. Då beslöt han att han bott ensam länge nog. Men innan han gav sig av skulle han räkna stenarna på det enda sätt han kunde. Han tog en träbit och skar en skåra för var tionde sten han plockade upp ur grytan. Det blev mer än tio streck, ja mer än sextio stycken faktiskt, men så långt kunde han inte räkna så det osedvanligt stora antalet år bekymrade honom inte. I stället packade han sina få ägodelar i ett knyte, lastade ättlingarna till de höns han och hans mor haft med sig i en nybyggd båt och begav sig åstad. Kanske var han tillräckligt gammal för att få vara med i fiskarlaget i byn nu, tänkte han, och styrde båten mot land.
Den lilla karga by Olof mindes fanns inte kvar. I stället låg där en väldig stad med gator, torg och stora byggnader. Olof hade aldrig sett något liknande i hela sitt liv. Ju närmare land han kom, dess fler båtar trängdes med hans klumpiga jolle. De var ståtliga skepp med många master och jättelika segel. Olof gnuggade sina ögon gång på gång. Det var ofattbart att så mycket kunnat hända sedan han var här sist! I rena förskräckelsen styrde Olof jollen längre norrut och kom slutligen att landstiga utanför en by ganska långt från staden. Här fick han med tiden veta att staden hette Götheborg och var ett påhitt av förre kungen. Den skulle bli en stor handelsstad var det tänkt, men redan en gång hade projektet misslyckats och danskarna förstört den nya staden. För en enorm lösensumma hade den nya kungen återköpt marken och år 1621, för tio år sedan, hade han utfärdat stadsrättigheterna.
Olof flyttade in i fiskarbyn Lysekil och mellan fisketurerna lärde han sig läsa och skriva. Lite räkning snappade han upp också, vilket naturligtvis ledde till att han tog sig för att räkna ut hur gammal han var. Döm om hans förvåning, när han räknat strecken på träbiten. Det kunde inte vara möjligt! Var han verkligen sexhundratrettioett år? Men det måste stämma, för hans föräldrar hade alltid sagt att han var född första dagen på det nya tusentalet. Förfärad beslöt Olof att fråga sina fiskarvänner om en människa kunde bli så gammal. Samtalen lät ungefär så här:
Olof: Hörrni, jag måste berätta något ovanligt!
Fiskaren: Jaa?
Olof: Det är så, att jag är sexhundratrettioett år!
Fiskaren: Va?
Olof: Jo, jag sade...
Fiskaren: Je hörde va I sa.
Olof: Är det inte konstigt?
Fiskaren: Könstit? Je trodde I sköje me mej. Mener I verklien att I tror I e sexhundre år gammel?
Olof: Sexhundratrettioett.
Fiskaren: Ja, ja, ja. De blir nog bra me de å. I har vel inte druckit saltvaan, Olof lille?
Samma dialog utspelades med varje fiskare i byn och när männen fått höra hans historia fortsatte han berätta för deras hustrur. Men se det skulle han inte ha gjort! Spanska inkvisitionen hade nyligen börjat komma till de här trakterna på sin jakt efter häxor att bränna och med hustrurnas naturliga benägenhet till skvaller dröjde det inte länge förrän de elakaste rykten gick om Olof. En som levt i sexhundra år besatt nog magiska krafter. Och påstod sig vara född exakt år tusen, det gjorde han också! Så när den spattiga hästen med kolik och hösnuva dog och de förbluffade ägarna undrade vilken dödsorsaken var, var det många som sneglade ilsket på Olof. Hals över huvud fick han därför fly fältet i sin nya skrinda dragen av den nya hästen med de svarta hönsen i en bur. Aldrig mer skulle han tala om sin ålder, det var då säkert!
Efter några dagar på resande fot kom Olof åter till den stora staden Götheborg. Här i allt liv och all rörelse kunde han smälta in obemärkt och skaffa sig en ny identitet. Men bland köpmännen och de burgna borgarna i storstaden kände Olof sig enkel och olärd. Han var gammal nog att vara de flestas gammelgammelgammelfarfar och ändå hade han så lite kunskap om världen. Olof beslöt därför att bli student och skrev in sig på Götheborgs Konglige Gymnasium som så här i mitten av sextonhundratalet var nytt och fräscht.
I kunskapens centrum blev Olof kvar länge. Med lämpliga mellanrum bytte han identitet och ingen misstänkte någonsin hans ålder. Under årens lopp tillskansade han sig enorma kunskaper i såväl humaniora ämnen som naturvetenskap, konst och musik. En annan fördel med ett långt liv var att de slantar han tjänat och sparat i bank på sextonhundratalet nu med ränta på ränta och nya tillskott med jämna mellanrum växt till enorma proportioner och Olof var en mycket rik man.
I mitten av artonhundratalet började staden bli för stor och stökig för Olof. Han hade ju trots allt tillbringat de sexhundra första åren av sitt liv på en öde ö och var ovan vid alla nybyggen och förändringar. Han beslöt därför att återvända till trakten kring Lysekil, närmare bestämt till den lilla staden Uddevalla som verkade vara mer i hans smak. Han gick alltså till rektorn på Chalmers där han undervisade och forskade för närvarande och lämnade in sin avskedsansökan.
"Du kan la änna itte sluta, båra så där!" utbrast en kollega förbluffat när Olof började packa sina saker.
"Jag är ledsen," sade Olof. "Jag har tröttnat."
"Men te Uddevålla vill la engen flötta, ella? De e ju änna en sketliten ståd. Du kommer å såkna alla goa Jutteburjare."
"Jag längtar faktiskt tillbaka till den tysta och ödsliga skärgården," förklarade Olof. "Jag brukade hata havet och klipporna, men nu lockar de mig igen."
Olof begav sig till den lilla gård på Hisingen där hans svarta höns varit inackorderade sedan början av sjuttonhundratalet och med allt sitt pick och pack i en godsvagn tog han tåget till Uddevalla.
Skärgården var verkligen karg, ännu kargare än han mindes den. Inte ett träd så långt ögat kunde nå. Det berodde på att virkesbehovet ökat så mycket på senare tid. Alla träd hade huggits ner och på deras plats fick får, kor och getter gå fritt och de betade effektivt bort varenda ny trädplanta som slog upp. Nu fanns bara ljung, enbuskar och urberg i alla väderstreck. På enstaka ställen stod ekskogar kvar, eftersom det fortfarande var förbjudet att hugga ner dem. I många år hade ekvirket varit reserverat till kungen i den mån han behövde bygga krigsskepp.
Det var nu sent artonhundratal och Olof satt bekvämt i gungstolen och läste tidningen i den trevliga hörnlägenheten i Uddevalla där han bodde. Tidningen hette Bohusläningen och dess grundare, Ture Malmgren, hade just idag skrivit ett intressant kåseri om skogplanteringen som inletts i stor skala på Herrestadsfjället.
"Men i ljungen dernere i dalarne var redan nedlagdt fröet till framtidens skogar, som skola genljuda af den idoga menniskans yxhugg, jägarens hvissling, hundarnes skall och en fogelskaras jublande sång."
Olof nickade för sig själv. Han såg framför sig böljande skogar som dem han mindes från sin barndom.
Under nittonhundratalet hände så mycket att Olof knappt hann med. Än var det krig, än rymdfärder, bilar, hippies, Beatles, television och datorer. På slutet av nittiotalet började man få upp ögonen för att millenniet led mot sitt slut och Olof insåg med måttlig glädje att han var en millenniebaby. Ett problem som tog upp en del av hans tid var att det blev allt svårare att byta identitet. Det skulle inte gå att dölja hans oförmåga att dö länge till, det insåg han.
År nittonhundranittionio lämnade Olof Uddevalla som också den blivit relativt stor och fylld av oväsen. I stället flyttade han till Tjörn där han bosatte sig på en ödslig liten ö där det nästan bara fanns sommarstugor. Hans närmaste granne var en äldre änka som bott på en liten gård ända sedan hon gift sig för många herrans år. Nu bodde hon ensam med sina katter och gladde sig därför när Olof och hans svarta höns flyttade in i hennes svärmors gamla hus en bit bortåt vägen. Tillsammans började de gå långa promenader i den natur han långt om länge börjat älska. En vinterkväll när de stod och såg solen gå ner över kobbarna och holmarna i väster beslöt Olof att berätta sin hemlighet för änkan.
"Jag fyller tusen år i morgon," sade han.
"De gör je å," svarade änkan. De log mot varandra och fattade varandras händer innan de fortsatte sin promenad på klipporna längs det mäktiga havet. Klipporna och havet som i årtusenden förblivit som de är i en värld som ständigt förändras.



2309


[Läs En Annan Novell]



1999 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.