När göken gol

Skriven hösten 1995


Vinden drar,
skeppet far
bort till fjärran land.
Och sjömansgossens lilla, lilla vän
står sörjande på strand


Regnet smattrade mot gatstenarna. På kajen var trängseln stor. Näsdukar fladdrade i vinden, mången fällde en tår. Den stora ångbåten signalerade en sista gång och försvann bortom horisonten. Soldaternas fästmör och släktingar lämnade bryggan och gick hem till sitt.
Strax nedanför satt en ejder och en anka.
"Jag måste nog också ge mig av nu", sade Ejdern. "Kan du inte följa med?"
"Nej, det går inte. Jag kan inte flyga så långt. Dessutom skulle mina syskon bli oroliga", förklarade Ankan.
Ejdern och Ankan hade en längre tid träffats i hemlighet vid ångbåtsbryggan. Ejdern, hans föräldrar och hans syskon bodde i en vik i närheten och Ankan i en liten damm på bondgården som skymtade mellan träden. Eftersom det började bli höst var Ejdern tvungen att flyga med familjen söderut.
"Vart skall du flyga?", frågade Ankan.
"Till Danmark. Eller kanske till Skåne om vintern blir mild", svarade Ejdern.
"Om du bara kunde stanna hos mig!", sade Ankan med en suck.
Göken gol i väster.
Ovanligt sent, den borde ha flyttat för länge sedan den också.
"Västergök är bästergök",
citerade Ejdern. "Allting kommer att ordna sig! Och jag kommer ju tillbaka igen till våren."

Tiden gick.
Ankan och hennes systrar tillbringade större delen av vintern i en ladugård. Bonden tyckte att det var för kallt för ankorna att vara ute. Men så småningom återvände värmen till naturen och isen på ankdammen smälte. När våren definitivt var kommen tog Ankan för vana att gå ner till kajen varje dag. Men Ejdern syntes inte till.
Göken gol i norr.
"Norrgök är sorggök",
tänkte Ankan. Förebådade göken sorg? undrade hon. Skulle inte Ejdern komma?

Tiden gick.
Sommaren kom med värme och sol. En dag, när Ankan som vanligt gick till bryggan, var där fullt med folk. Ångbåten hade återvänt.
Lyckliga soldater återförenades med sina fästmör.
Göken gol i öster.
"Östergök är tröstergök",
sade Ankan och kände sig lite gladare. Snart skulle nog hon också få återse sin älskade.

Tiden gick.
Sommaren blev till höst, hösten blev till vinter. I ankdammen fortskred livet som vanligt. När våren kom började Ankan åter gå till kajen var dag. En dag kom Ejderns familj tillbaka. Ankan fick en klump i halsen. Hon sprang fram till ejdrarna.
"Var är Ejdern?", frågade hon andlöst. Ejderhonan såg konstigt på henne.
"Ejdern? - Han kommer inte", svarade hon tyst.
"Kommer han inte?" Ankan kände hur klumpen i halsen växte.
"Förra våren blev han skjuten i vingen, men lyckades rädda sig undan jägaren. Vi gjorde vad vi kunde för honom, men han var allt för illa däran", förklarade en annan ejder.

Göken gol i söder.
"Södergök är dödergök", tänkte Ankan och en tår vätte hennes platta fot.



2917


[Läs En Annan Novell]



1995 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.