Om verkligheten

Skriven våren 1996
Tillägnad Jenny Pettersson


Hon flög.
Fågelkvittret och värmen sade henne att sommaren var nära. Det doftade ljuvligt av vår.
En fluga ven förbi henne och hon vacklade till i luften för ett ögonblick.
Men hon skulle inte störta.
Fjärilen var en skicklig flygare trots att hon inte flugit på hela vintern.
Nu var luften ljum under hennes vingar.

* * *
Talgoxen spände ut sitt gula och svarta bröst och gav hals. Ropet ekade över ängar och dungar. Han fick genast svarsrop från flera håll.
"Det här är mitt revir", sjöng han. "Kom inte hit!"
I boet i närheten ruvade hans hona. Hans vackra lilla hona som så tålmodigt ruvade hans ägg. Sex stycken hade de fått, ovanligt många.
Han borde nog ge sig av efter mat åt henne nu förresten. Fågeln lyfte från grenen och flög iväg.

* * *
Hon sträckte på sig och reste sig. "Mamma", gnällde en av ungarna. "Vart skall du gå?"
Den tjocka katthonan förklarade att hon bara skulle ut och jaga litet.
"Men du fick ju mat av Husse nyss", protesterade ungen. "Inte skall du väl jaga när du är mätt, mamma?"
Hon suckade trött. "Jakten är som en sorts lek. Du leker ju också, även om du inte är hungrig. Men det där förstår du bättre när du blir äldre."
Så gick hon iväg, irriterat viftande med svansen.
"Ungar", tänkte hon.

* * *
En blomma! Fjärilen saktade farten och landade elegant på den. En stark och ljuv doft slog emot henne.
Vårsolen värmde skönt på hennes rygg. Hon bredde ut sina tunna, färgglada vingar och lät solen mjuka upp de stela musklerna. Hon sög i sig den söta nektarn.
Men hon märkte inte att solen skymdes av en skugga.

* * *
"Åh", tänkte han. "En fjäril!"
Han landade i närheten. Fjärilar var sällsynta så här tidigt på våren. Och den här verkade inte se något annat än den gula blomman i vilken den kröp.
Blomman vaggade sakta i den stilla brisen. Solen stod högt på himlen.
Han närmade sig blomman med fjärilen och öppnade näbben. Han var glömsk av sin omgivning.

* * *
Katten spetsade öronen. En bit bort gjorde en talgoxe sig beredd att hugga en stor fjäril.
På tysta tassar smög hon närmare.

* * *
Talgoxen högg. En triumferande känsla fyllde honom.
"Nu skall min fru bli glad", tänkte han.
Han var lycklig.

* * *
Hon kastade sig över fågeln. Den hann aldrig märka vad som skedde.
Hon ruskade den lilla kroppen tills den inte rörde sig längre. Hon nosade på den och puffade till den lite med tassen.
Den låg stilla.
"Så var det roliga slut", tänkte hon och gick in.

* * *
I boet väntade talgoxhonan troget, men ingen kom. Trots hungern stannade hon hos äggen.
"Min make kommer snart", tänkte hon. "Han kommer nog snart"


* * *
En tussilago slöt sina kronblad till skydd mot nattens kyla. I närheten låg en liten talgoxe. Den hade en lycklig blick i sina döda, svarta ögon.



2274


[Läs En Annan Novell]



1996 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.