Rana - den ovanliga vanliga grodan

Skriven 7 juni 1999


Rana lade dammen bakom sig med långa skutt. Ännu på flera hundra meters håll kunde han höra tjejerna skrika efter honom. Om han bara inte hade varit så populär!
Redan som litet yngel hade Rana bestämt sig för att vänta med fru och rom tills han hade fyllt tre år. Det fanns ju så mycket att se! Alla nya dammar, vattendrag, sumpskogar och ängar att utforska, inte hade han tid med familj än på ett bra tag.
Rana var en vanlig groda. Men han var en ganska ovanlig vanlig groda. De flesta andra han kände höll sig nära den egna dammen och skogen som omgav den och trodde inte att det fanns någon värld utanför den. Tvärtom hade de grodor som försökt ge sig av längre bort aldrig återvänt. Men Rana var säker på att de levde någonstans ute i världen på ett bättre ställe. I en skuggigare skog, med godare insekter och fuktigare hålor. Där fanns säkert också hans drömmars groda, Hon med stort H, som han tids nog skulle stadga sig med. Till den skogen ville han bege sig, men hur skulle det gå till med alla babes som väntade på honom här, skyltande med sina stora, vackra bärnstensögon och långa, snygga ben?
Med jättehopp fortsatte han färden bort från de lekande djuren i dammen.
Fram på eftermiddagen hade han nästan nått utkanterna av den kända världen. Så spännande! Vad skulle han finna utanför gränsen? Det pirrade i hans mage.

- Gustav, kom nu! Vi ska åka, skynda dig.
- Titta vad jag har hittat! Det är en groda! Titta vad fin! Får jag ta hem den?
- Nej älskling det får du inte. Var hittade du den? Sätt tillbaka den.
- Borta vid berget där vi åt picknick. Jag har haft den i fickan. Visst är den gullig!
- Den är jättefin, men den mår inte bra av att vara i fångenskap. Släpp ut den i dammen där borta, där finns det kamrater till den. Och skynda dig, bussen kommer snart!

Rana muttrade ilsket för sig själv. De snygga snärtorna i dammen log förföriskt mot honom. Med bestämda simtag tog han sig till stranden, klättrade upp och började på nytt resan mot det okända. Han skulle ta sig härifrån, kosta vad det kosta ville!
Det började mörkna och i skydd av buskar och växter tog han sig fram med smygande gång. Den här gången skulle han inte låta sig överraskas! I gryningen rörde han sig med ännu större försiktighet och såg sig noga för varje gång han var tvungen att korsa en öppen yta.
Gräset var fuktigt av dagg och fullt av läckra insekter och han beslöt att ta frukostrast.

- Sixten, jag har ett fint exemplar av en Ampedus cinnabarinus i håven!
- Åh, det var inte illa! Så här sent på våren! Låt mig se.
- Ett praktexemplar. Jag tror jag tar med den till samlingen.
- Gör det! Mycket tjusig. Men åh! Se där! En groda som försöker äta upp en trädgårdslöpare!
- Aj då... Bäst vi lägger grodan i väskan tills vi samlat klart de insekter vi behöver.
- Bra idé. Vi kan släppa den sedan i den där dammen vi såg på hitvägen.

Rama skrek inombords. Igen! Turen var verkligen inte på hans sida. Till råga på allt hade en av damerna i dammen fått syn på honom och simmade mot honom i rask takt.
- Heeej! ropade hon. Jag heter Pamela!
Rana stirrade förfärat på den fantastiska flickan. Han vände och började simma åt andra hållet, men hon var snabb och tog in på honom. Med ett vigt hopp lämnade han vattnet och var åter på land, på väg mot det lockande okända. Puh! Han hade klarat sig undan Pamelas giriga blickar!
Från trädstam till trädstam, buske till buske och sten till sten rörde han sig med yttersta försiktighet.

- Hej raring, hur var det på scouterna?
- Bra! Jag gjorde en god gärning!
- Så roligt. Vad gjorde du då för något?
- Jag hjälpte en groda som gått vilse att hitta tillbaka till dammen. Den blev jätteglad!

"Jag ger mig inte", tänkte Rana förgrymmat. "Jag skall härifrån om det så blir det sista jag gör!!" Han sparkade undan en läcker grodbrud och simmade raskt mot dammkanten. Det var sen eftermiddag med strålande solsken och han beslöt vänta tills kvällen innan han påbörjade resan. Nu skulle han inte lämna något åt slumpen. Inga mer promenader i dagsljus!
- Tudeluu!
Det var en riktig godbit som kom simmande mot honom. Han såg snabbt åt ett annat håll.
- Hej snygging! lockade hon. Det var Pamela!
Rana skyndade sig att fly undan den förtjusande varelsen.
På natten satte han av igen med siktet inställt på fjärran skogar och dammar. Han höll sig i skymundan under grenar och i högt gräs. När det åter började ljusna kröp han in under en stor sten. Här fanns lite maskar och annat att äta medan han väntade på att mörkret åter skulle infalla.

- Här har vi en typisk före detta hage stadd i igenväxningsfas. Den karakteriseras av grova, gamla träd som till exempel ek och andra ädla lövträd. Enarna vi ser omkring oss är tecken på att här varit betydligt öppnare tidigare i historien. På marken ser vi typiska lundväxter som liljekonvalj och blåsippa, som förutom att de är kalkgynnade också trivs där det betats.
Om vi lyfter lite på grenar och stenar kan vi komma att finna många intressanta insekter, men även groddjur och reptiler.
- Jag har hittat en groda!
- Bra Karl, håll upp den så alla kan se... oh, pass på! Håll fast den. Bra! Det är en vanlig groda, som ni ska kunna skilja från åkergrodan och långbensgrodan. En tydlig lista på karaktärer finns på stencilen jag delade ut i måndags.
- Kommer det på tentan?
- Det kommer på tentan, ja. Tag med grodan tillbaka till bussarna tillsammans med era övriga fynd så ska vi artbestämma allt ordentligt. Det fanns visst en damm vid parkeringen, där kan vi släppa grodan och dessutom passa på att studera parning och rom.

Rana slet sitt hår i förtvivlan. Vad ont hade han gjort för att förtjäna detta? Allt han ville var ju att se världen!
- Rana! Hej!
Det var Pamela igen. Rana suckade uppgivet.
- Hej Pamela, sade han.
Pamela log lyckligt och simmade fram tätt intill honom. Hon började berätta sitt livs historia, mestadels halvviskande tätt intill hans öra. Hon var verkligen mycket attraktiv. Han kom på sig själv med att undra över hur det skulle kännas att hålla om henne. Hon tryckte sig närmare honom.
- Nej, nej, sade han. Jag ska vänta tills jag är tre år!
- Varför? viskade hon. Vi åtrår ju varandra...
Rana vred sig besvärat. Kanske ändå... Pamelas ögon var som mörka brunnar. Vattendropparna på hennes kropp glittrade i eftermiddagssolen. Då gav han efter och grep henne över ryggen. Vad gjorde det om han bildade familj redan nu? En röst i hans bakhuvud uppmanade honom att ge sig av istället, men han trängde undan den.

Pamela tjatade och barnen skrek och gnällde. Att vara familjefar var precis så arbetsamt som han hade trott. Nu var skogen därhemma överbefolkad dessutom och den uppskjutna resan till andra områden hade fått bli av i alla fall.
Det var i slutet på sommaren och luften var het. De gick i långsamt tempo i skydd av den täta undervegetationen. De hade redan passerat gränsen för den kända världen och naturen var ovanlig och främmande här. Fåglarna lät annorlunda, gräset luktade okänt och insekterna smakade inte alls som hemma.
Efter två dagars mödosam vandring, med gräl, bråk och knorr kom de till en damm. Den var enorm! Till och med Pamela tystnade andäktigt. Marken och luften var full av läckra småkryp och överallt fanns täta buskage, skuggiga hålor och stora grenar att gömma sig under. Vilket paradis!
En röst fick familjen att vända sig om.
- Välkomna till Grodberga!
Rana drog efter andan. Där stod den vackraste groda han någonsin sett. Hennes leende var milt och vänligt, hennes ben långa och spänstiga och huden fuktig och guldglimmande.
- Vill ni att jag ska visa er runt lite? frågade hon vänligt.
Medan hon guidade dem genom området förbannade han sin svaghet. Anna var en underbar person. Hennes sätt var milt och stillsamt, inte alls som Pamelas, framfusigt och överdrivet. Hon verkade klok och förståndig, förstående och ömsint. Han hade hittat sina drömmars groddam tillslut!
- Nöj dig inte med det näst bästa. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, uppmanade han den äldste sonen.
Han önskade att han själv hade varit starkare och följt det rådet. För nu var det försent!

Moral: Plocka inte upp grodor, och vad du gör, släpp dem inte i dammar!



2403


[Läs En Annan Novell]



1999 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.