Sagan som inte ville glömmas bort

Skriven 3 februari 1996


Vår Käre
Hermann Müller

har idag lämnat oss,
söner, dotter, barnbarn,
barnbarnsbarn, övrig släkt
och vänner i djup
sorg och saknad.


Hermann Müller hade varit en mycket älskad gammal man. Hans favoritsysselsättning, att berätta gamla sägner och berättelser för sina många barnbarn, var känd i hela bygden. Det senaste tillskottet i släkten, barnbarnsbarnet Simon, hade bara varit fem år när Hermann dog, men mindes ändå hur fängslande sagor den gamle mannen brukat berätta.
"Tänk så synd på alla sagor morfar tog med sig i graven", hade Simons mor ofta sagt till honom när han var liten.

Sagan suckade djupt. Den siste person som kände till den var död. Och han hade inte berättat den vidare.
För femtio år sedan fanns fem nästan identiska versioner av Sagan nedtecknade, men tre hade förstörts av fukt och mögel och det fjärde hade brunnit upp vid en eldsvåda. Nu fanns bara ett enda exemplar kvar, i ett dammigt litet småstadsbibliotek i södra England.
Sen fanns ju Simon, Hermanns barnbarnsbarn. Hermann hade berättat Sagan för Simon en gång, bara några veckor innan sin död, men pojken hade ju varit så liten då. Han kom knappast ihåg den nu. Och chansen att han skulle hitta till det lilla biblioteket i England var inte särskilt stor.
Sagan suckade igen. Den kunde inte förlika sig med domen att bli bortglömd.

Mary-Anne bodde i en liten stad i England. Hon var en livlig och nyfiken flicka, dessutom intelligent. Hon tyckte också mycket om böcker. En dag, när hon som vanligt gick till det gamla biblioteket i staden, fick hon syn på den pensionerade före detta bibliotekarien, Mr Andrews. Han var en vithårig man närmare de sjuttio, med runda glasögon och vänliga, mörka ögon som tittade fram under de buskiga ögonbrynen. Mary-Anne sprang i fatt honom.
- Goddag Mr Andrews, hur står det till? frågade hon artigt. De hade träffats på biblioteket och pratat lite några gånger. Alla bibliotekarierna kände Mary-Anne, hon var ju så ofta där.
- Tack bra, bättre än på länge. Min reumatism mår bra av det varma sommarvädret, svarade han och log vänligt mot henne. Hon log tillbaka.
- Det var roligt att höra. Är ni också på väg till biblioteket? I så fall kan vi slå följe! Mr Andrews var på väg till biblioteket, så de fortsatte tillsammans under ivrigt konversation, som till största delen sköttes av Mary-Anne. Hon förhörde sig om hur hans fru, barn, barnbarn och hund mådde, berättade om sina planer inför det förestående sommarlovet, påpekade hur vacker staden var när solen sken, samt en hel del annat.
När de kom fram till biblioteket föreslog Mr Andrews att de skulle ta sig en titt i bibliotekets källare. En hel del gamla bortglömda böcker fanns där.
- Varför lägger de böckerna där ingen hittar dem, undrade Mary-Anne. Mr Andrews förklarade att böcker som ingen läste längre och böcker som var för slitna för att lånas ut måste förvaras någonstans, till exempel i en källare.

De närmar sig! Sagan var på helspänn. Jag är här, under den stora traven i hörnet. Å, måtte de hitta mig!

- Mr Andrews, titta där i hörnet, vilken jättetrave! Mr Andrews tittade. Tillsammans lyfte de ned några av böckerna. Dammet rök och Mary-Anne nös.
- Den här var vacker... Mary-Anne höll i en rödbrun bok med skinnpärmar och guldtext. Det var en ganska tjock bok och den såg väldigt spännande ut. Hon läste titeln: "Märchen aus aller Welt".
- Åh nej, den är skriven på tyska, sade hon besviket.

Simon stirrade på sin mor.
- Till England? Varför just England?
- Därför att din far skall arbeta som korrespondent för tidningen. Vi kommer att bo i en liten stad rätt nära London, och jag kanske får arbete på biblioteket där. Det låter väl bra?
Det lät inte alls bra. Simon var ju inte färdig med sin utbildning än. Han tänkte bli författare, ty liksom de flesta i släkten hade han anlag för skrivning. Men hur skulle han klara sig i England? Han som var så dålig på engelska!
- Du lär dig, menade hans mor. Hon var mycket duktig i engelska.
"Lätt för dig att säga", tänkte Simon buttert. Han gick in i sitt rum och slog igen dörren efter sig.
Sommarlovet ägnades åt flytten och när höstterminen började bodde de redan i den lilla förorten till London. Simon skulle börja i stadens skola.
Han ägnade morgontoaletten en lång stund den morgonen. Han ville ju se bra ut första dagen i den nya skolan. "Det skall nog gå bra", tänkte han och mötte sina blå ögon i spegeln.
När han kom in i skolsalen fann han att den var tom. Skönt, tänkte han, nu är jag först av alla. Han såg sig omkring i klassrummet. Han undrade vid vilken bänk han skulle sitta.

Mary-Anne var tidig den här dagen. Hon skuttade glatt vägen fram mot skolan. Hennes vanligen ljusa hy var solbränd och håret hade blekts till en nästan blond nyans. I vanliga fall var det mörkt brunt.
Hon sprang in i klassrummet, men tvärstannade strax innanför dörren. En främmande pojke stod mitt i salen. Han var ganska lång och det korta, bruna håret var kammat i sidbena.
- Hej, sade Mary-Anne osäkert. Skall du börja i vår klass?
- Ja, jag antar det. Jag heter Simon, vad heter du? Mary-Anne hörde på uttalet att han inte var engelsman. Hon undrade var han kom från, men vågade inte fråga. I stället presenterade hon sig och hälsade honom välkommen till klassen. När läraren kom en stund senare hade hon just berättat för Simon vad alla i klassen hette.
- Jaså, det är du som är Simon. Läraren tog Simon i hand. Du får sätta dig var du vill, första dagen på terminen får alla välja en ny plats, förklarade läraren. Mary-Anne gick fram till Simon.
- Får jag sitta bredvid dig? Förra terminen satt jag bredvid Emily, men hon är så duktig, jag får mindervärdeskomplex av att sitta där! Simon förstod inte riktigt vad mindervärdeskomplex var, men han skrattade.
- Visst får du sitta bredvid mig om du vill, sade han på sin brutna engelska.

Simon blev bättre och bättre på engelska, mycket tack vare Mary-Annes självpåtagna uppgift som lärare. Hon lånade ofta böcker åt honom som han kunde läsa. Han, liksom hon älskade litteratur och de diskuterade ofta böcker som de båda hade läst.
En dag tog Simon med sig en bok till Mary-Anne, "Faust" av Goethe. Den var skriven på tyska, men han hade tänkt att han skulle läsa högt för henne och översätta allt eftersom han läste. Han ville gärna få tillbringa mer tid tillsammans med henne, hennes glada och lekfulla sätt hade fått honom på fall. Han var upp över öronen förälskad...
- Åh, är det Faust! utbrast Mary-Anne. Hon hade hört att den skulle vara mycket bra. Efter skolan följde hon med honom hem och han började läsa för henne. När Faust var utläst tog han med sig andra böcker och de gjorde det till en vana att ses varje dag efter skolan.
Men de tyska böckerna i hans bokhylla varade inte för evigt. Snart skulle de ha läst ut den sista. Det var då Mary-Anne träffade Mr Andrews igen.

Det var en tisdagkväll och Mary-Anne var på hemväg från Simon. När hon passerade biblioteket fick hon syn på den gamle bibliotekarien som långsamt gick ned för bibliotekets trappa med en packe böcker under armen. Hans vita hår spretade ut under hatten och han log vänligt mot henne.
- Nämen goddag på dig, det var länge sedan, hälsade han vänligt. Jaså du har skaffat dig herrsällskap? frågade han och plirade mot henne. Mary-Anne rodnade.
- Hur... jag menar... varför tror ni det...? stammade hon generat.
- Jag såg dig och den unge mannen härom dagen, förklarade Mr Andrews och log brett mot henne. Han är nyinflyttad, eller?
Mr Andrews kände nästan alla i staden, han brukade skryta med att han aldrig glömde ett ansikte.
- Ja, han är från Tyskland, svarade Mary-Anne.
- Då har du förstås visat honom boken vi hittade i biblioteket.
Mary-Anne såg förvånat på Mr Andrews.
- Boken? Åh, den hade jag glömt...

- Vad är det du skall visa? sade Simon nyfiket. Berätta vad det är!
- Det får du se. Mary-Anne drog honom i armen. Skynda dig!
De kom in i biblioteket. Simon följde efter Mary-Anne ned för trappan till källaren. Hennes blågrå ögon glittrade. Nu skulle hon få frågan besvarad!

De kommer! Båda två! Sagan väntade nervöst. Skulle de läsa den? Eller skulle de tycka att den var tråkig? Några av sagorna i början av boken var inte mycket att hänga i julgranen, men Sagan... den var något alldeles speciellt.

Simon översatte: "Märchen aus aller Welt"... det betyder "Sagor från hela världen" förklarade han. Han slog upp första sidan. Texten var sirlig och gammaldags, så var också språket. Han började läsa.
- "SAGAN OM DRAKENS TAND". Det var en gång... en... en... prinsessa. Hon och hennes fader konungen, kunde inte... kunde inte... Han såg på Mary-Anne. Det här går inte! Texten är så svår att tyda och språket är gammalt. Dessutom har den bleknat rätt så mycket. Jag försöker med nästa i stället.
Men den var lika svårläst, och den följande också. Han bläddrade uppgivet i boken. Plötsligt slutade han bläddra. Trots att det var svårt att tyda skriften verkade orden bekanta.
- Den här känner jag igen! Min gammelmorfar berättade den för mig när jag var liten! utbrast han. Jag skall ta med mig boken hem och försöka tyda den, jag kommer ju nästan ihåg den. Sedan skall jag läsa den för dig.
- Du är bäst! utropade hon och kramade honom leende. Simon log tillbaks och de gick tillsammans ut genom biblioteket.

Ja! De har funnit mig! Jag kommer inte att dö ut! Sagan jublade. Jag kommer att finnas kvar ytterligare en tid! Den tänkte medlidsamt på alla sagor, språk och upptäkter som redan dött ut. De skulle aldrig mer bli lästa, talade respektive diskuterade. De fanns inte mer. De existerade inte längre.
Men Sagan fanns kvar, ännu en liten tid skulle de enda två människorna på jorden som kände till den leva. Ännu en liten tid.


SLUT



2655


[Läs En Annan Novell]



1996 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.