Skeppsbrutna

Skriven 21 maj, 2000




För att eftervärlden skall få möjlighet att lära sig av - och själva undvika - de missöden och de minst sagt underliga händelser jag upplevt, som slutligen lett till den situation jag nu befinner mig i, ämnar jag härmed nedteckna min levnads historia fram till denna dag, eftersom jag kanske inte kommer att finnas kvar på denna jord mycket länge till.

Jag föddes som så många andra små flickor på ett vanligt lasarett under översikt av sköterskor och läkare. Då inga komplikationer tilldrog sig fick jag tillsammans med min mor lämna sjukhuset några dagar senare och installera mig i mitt nya hem, en vanlig villa i ett trevligt litet område. Då jag själv inte minns något av mina första år där nämner jag bara att så vitt jag vet ingenting utöver det vanliga hände.
När jag nått sex års ålder började jag gå i förskolan och efter ytterligare ett år första klass. Om skoltiden har jag inte mycket att tillägga, utom att jag trivdes mycket bra och höll jämn takt med de andra barnen i så väl utveckling som kunskap.
Tolv skolår senare, alltså efter mitt sista år i gymnasiet, reste min familj för första gången till Polen. Detta skedde under början av sommarlovet, en tid då värmen ännu inte helt hade nalkats mina hemtrakter, medan det var ljuv försommar i detta av turisterna förgätna land. Jag minns ännu denna dag hur jag skådade ut från bilfönstret över de grå, regnvåta gatorna när jag lämnade min moderjord för alltid bakom mig. Jag visste det inte då, men jag skulle aldrig mer beträda de karga klippor, de frodiga skogsmossor eller de barriga stigar som utgör den mark på vilken mitt fosterland vilar.
Efter en veckas kringflackande längs milslånga polska vägar från diverse mer eller mindre sevärda minnesmärken, kulturbyggnader och städer började vår semester närma sig sitt slut. Bara ett besök återstod, nämligen en snabb visit hos en familj i norra Polen med vilka vi är släkt på min fars sida.
När vi fått en delikat middag och en grundlig, av familjen guidad rundvandring i staden där de bodde, blev det beslutat att vi skulle bege oss ut på landsbygden för att promenera i skogen, plocka svamp och ha picnic i någon glänta. Jag gick gärna med på förslaget eftersom det i familjen även fanns en son i min ålder, med vilken jag ämnade göra mig närmare bekant, och vad vore lämpligare för sådana planer än en promenad i vacker, enslig natur?
Vi gav oss alltså iväg med allt pick och pack lastat i korgar, av vilka jag bar en, och den unge mannen som jag tänkte kurtisera bar en annan. Jag började så snart tillfälle bjöds samtala med gossen i fråga, som för övrigt hette Andrzej (uttalas An-dchej), på bruten engelska och mycket gestikulerande från båda håll. Snart hade våra raska, unga ben fört oss främst i ledet och de andra, sannolikt med småleenden och blinkningar sinsemellan, saktade på stegen och lät oss få ett rejält försprång. Nu hände det sig dock så oturligt att stigen delade sig i två. Andrzej och jag var djupt inbegripna i vår konversation och fortsatte oförtrutet åt ena hållet utan att vänta in de andra, eller för den delen ens lägga märke till att vi passerat ett vägskäl. När de andra anlände till sagda vägskäl måste de ha ropat efter oss, eller kanske antagit att vi valt den andra vägen eftersom Andrzej kände väl till omgivningarna och visste var vi skulle stanna och äta vår matsäck. Vilket av dessa alternativ som var anledningen till att vi kom ifrån varandra vet jag inte eftersom jag aldrig hörde vare sig rop eller något annat, koncentrerad som jag var på att förstå min stilige kompanjons ord. Inte heller slog det oss att stigen blev smalare och smalare, eller att den delade sig fler gånger, utan vi fortsatte oberört vandra. Så småningom övergick stigen i ett smalt djurspår för att slutligen försvinna helt så att vi muntert travade fram på bara mossa, stockar och stenar.
Hur uppslukad en man än är i samtal med en ung kvinna, finns det ändå en sak som förmår avbryta detta som ingen mänsklig varelse tycks kunna, nämligen hunger. Mitt i en jämförelse mellan svenska och polska skolor tystnade Andrzej, gned sig om magen och undrade om det inte var dags att rasta snart. Sålunda stannade vi för att invänta de andra. Nu började även jag vakna till från min drömvärld, och jag minns att jag funderade över platsens orördhet, med metertjocka barrträd stretande mot skyn och fallna träd överallt omkring oss, somliga helt täckta av tjock mossa. Andrzej kliade sig i huvudet och sade att han inte trodde att han varit här förut, och att han hade för sig att vi skulle ha vår picnic intill en skogstjärn bara någon kilometer från platsen där vi parkerat bilarna. Vi skulle varit framme där för länge sedan nu, om hans klocka visade rätt. När ytterligare några minuter gått och vi förstod att vi tappat bort resten av följet på vägen började vi ropa av alla krafter, allt från kraftiga vrål till gälla visslingar och hojtanden, dock utan annat resultat än att skogsfåglarna som underhållit oss med sin sång nu flög undan och tystnade. Jag mindes att de polska skogarna var kända för sin storlek och orördhet och trots sällskapet började jag känna ett sting av rädsla, gränsande till panik. Andrzej såg också mycket orolig ut, och båda glömska av den visa regel som säger att man skall stanna där man är och invänta hjälp om man gått vilse, började vi hand i hand skynda tillbaka åt det håll vi kommit. Situationen var nu sådan att vi inte hade någon stig att följa, saknade karta och kompass, solen hade börjat gå ner, skogen var oländig och vi ungdomar ovana vid friluftsliv. Kort sagt, vi hade inte goda chanser att hitta tillbaka.
Efter en halvtimmes gångmarsch, då vi snubblade fram över stockar med grenar piskande i våra ansikten och med allt tätare, dyster skog omkring oss, stötte vi på en bäck. Andrzej sade att han hade hört att man skulle följa en bäck när man gått vilse, eftersom den så gott som alltid ledde till bebodda trakter. Kanske, med lite tur, ledde just den här till den tjärn där vi skulle haft vår picnic. Jag var trött, hungrig och smutsig och skulle nog gått med på vad som helst vid det laget, så jag bara nickade helt kort och följde efter honom.
Att följa bäcken visade sig vara svårare än vi trott, eftersom skogen var tät och snårig med stora buskage av al alldeles intill vattnet. Men eftersom bäcken var grund påpekade jag att det vore enklast att vada fram genom den i stället för att kämpa fram vid dess sida. Vi bar båda gummistövlar och Andrzej, som tänkte lika kortsiktigt som jag, tyckte det var ett bra förslag. Ingen av oss reflekterade över att de eventuella hundar som skulle söka efter oss om vi inte hittade tillbaka omöjligtvis skulle kunna spåra oss nu.
När det blivit nästan helt mörkt och vi fortfarande inte sett tecken på civilisation beslöt Andrzej att vi skulle bli tvungna att övernatta i skogen. Vi samlade ihop ris och grenar så gott det gick, tackade Gud för att natten var ljum och slog oss ned med vår matsäck. Efter att ha tömt korgarna på smörgåsar, bullar och kakor kröp vi ihop på vårt provisoriska läger och försökte sova.
Under andra omständigheter hade vi kanske utnyttjat det faktum att vi befann oss ensamma tillsammans, två ungdomar av motsatt kön, i samma bädd. Men nu, i den ogästvänliga, mörka skogen med nattens alla skrämmande ljud, tycktes döden lura runt hörnet och alla tankar på kärlek och passion kändes oändligt avlägsna.
När dagen äntligen grydde reste vi oss efter den till största del sömnlösa natten, frusna, hungriga och fulla av otäcka småkryp. Nu slog oss det idiotiska i att vi ätit upp all mat i korgarna redan kvällen innan, så att vi nu fick nöja oss med kallt kaffe och kex till frukost.
Trötta och rädda fortsatte vi vår vandring i bäcken, inte heller denna gång förståndiga nog att stanna på samma plats. Den gemytliga stämningen och lättsamma konversationen från gårdagen var nu som bortblåst och i stället anklagade vi varandra för att vara orsaken till vårt missöde. "Din idiot, kunde du inte hållit ögonen på vägen?" kunde jag slänga ur mig, och han på samma sätt: "Din dumskalle, hade inte du uppehållit mig med ditt eviga tjattrande hade detta aldrig hänt!" Förolämpningarna blev allt grövre och vårt samtal urartade slutligen till ilskna okvädningsord framvästa mellan hopbitna tänder följda av ursinniga blickar. Långa stunder traskade vi fram i surmulen tystnad.
Framåt middagstid märkte vi till vår lättnad att skogen började bli glesare, bäcken bli bredare och antydan till mänsklig aktivitet kunna urskiljas, såsom färska stubbar här och var omkring oss. Våra anleten sken upp och de sura minerna var snart som bortblåsta. Nu ångrade vi bittert våra hårda ord tidigare och försonades ömt, för att sedan fortsätta hand i hand med spänstiga steg. Slutligen öppnade skogen upp helt och vi fann oss stå vid randen av en väldig sjö. Långt ut fanns en ö och från den skymtade vi på avstånd två långsmala farkoster som kom åkande rakt emot oss. Vi hoppade och hojtade och vinkade till båtarna, glada över att äntligen bli räddade.
Men ack! Saker och ting var inte som vi trott, för båtarnas passagerare var inte människor, utan småfolk. Innan vi förstått detta hade de avfyrat sina små projektilvapen och skjutit ett tiotal bedövningspilar i oss. Vi föll som käglor och jag minns inget mer förrän jag vaknade upp i en stor bur intill min olycksbroder Andrzej. Yrvaket såg jag mig omkring.
Vi befann oss i en stor gallerbur av järn. I ena kortänden av buren fanns ett hål som ledde in till ett litet takförsett trärum med torkat gräs och löv på golvet, i övrigt var vi på alla sidor omgärdade av galler. Buren var en i raden av liknande burar på alla sidor om oss, med gångar utanför, ungefär som på ett zoo. I de andra burarna fanns djur av alla de slag, utan någon särskild ordning, så att får, hästar och grisar var placerade invid zebror, apor och elefanter. Särdeles uppseendeväckande var en stor, reptilliknande varelse i buren intill vår, som hade fjäll och lång, ormliknande stjärt och som stirrade dystert på oss med tefatsstora ögon.
"Välkomna till helvetet", sade den.
Både Andrzej och jag ryckte till, tittade på varelsen, tittade på varandra, och ruskade misstroget på våra huvuden. Andrzej undrade om jag också hört djuret tala och jag tillstod att det hade jag, det hade hälsat mig välkommen till helvetet, om jag inte hört fel. Nu insåg vi något om möjligt ännu mer underligt, nämligen att vi båda förstått djurets tal trots att vi inte talade samma språk. Andrzej föreslog att den kanske kommunicerade med telepati och jag instämde förundrat att så måste vara fallet. Längre hann vi inte i våra funderingar, för nu tog kreaturet åter till orda:
"Nej, jag är inte telepatisk - jag pratar engelska hör ni väl!" Skamset insåg vi att besten talade sanning, vi var bara så vana vid språket efter att ha talat det så gott som uteslutande i snart två dagar. Djuret fortsatte:
"Engelska, om än med skotsk accent. Vet ni inte vem jag är?" Vi skakade unisont på huvudena.
"Jag är Nessie naturligtvis!" Vi såg ut som frågetecken. Nessie vem?
"Nessie! Sjöodjuret i Loch Ness! Säg inte att ni inte hört talas om mig?" utropade varelsen. Vi nickade hastigt och sade att jovisst, nu visste vi vem hon var. Nessie fortsatte sedan med att berätta allt hon visste om platsen där vi befann oss. Vi fick veta att småfolket som vi sett i båtarna egentligen var utomjordingar från en öde planet. De hade haft en rik natur en gång i tiden, men avgaser, kärnvapen och utsläpp av olika slag hade tagit död på allt levande utom dem själva, eftersom de uppfunnit en sorts dräkter som renade den giftiga maten och den smutsiga luften de fick i sig. Nu längtade de dock efter forntidens härliga miljö och hade beslutat att ta med sig djur och växter av alla slag från Jorden och inplantera dem hemmavid.
"Vet de inte att vi är människor?" undrade Andrzej förskräckt.
"Knappast. Ni ser väl ut som vilka djur som helst", menade Nessie. Jag var förstummad av rädsla och kunde inte säga något. Andrzej såg också lite medtagen ut, men Nessie fortsatte:
"Just nu befinner vi oss på en vulkanö i Stilla Havet. Jag har varit här förut eftersom det finns en underjordisk kanal härifrån till Loch Ness. Den har några förgreningar, så att man snabbt kan ta sig till exempelvis Storsjön eller Bermudatriangeln. Varifrån tog de er?"
"Norra Polen", sade Andrzej. Jag nickade.
"Aha, jag vet en sjö i norra Polen dit man kan ta sig från kanalen. Då har de nog transporterat er i en av sina ubåtar", sade Nessie. "Mig drog de på släp genom hela rännan, bunden till framben och bakben, de lymlarna", fortsatte hon.
Sålunda fick vi veta vart vi hamnat, hur vi kommit dit och vart vi skulle föras. Fråga mig inte hur Nessie fått veta allt detta, för ingen av oss hade sinnesnärvaro nog att fråga henne vid det tillfället och vi träffade henne aldrig mer senare.
Den natten, efter att ha rullat ihop oss så gott det gick i det lilla trärummet, smidde vi planer. Varken Andrzej eller jag ville resa till en annan planet, så på ett eller annat vis måste vi ta oss ut ur vår fångenskap innan det var för sent. Att ta sig förbi järngallret var inte att tala om, det bestod av tjocka och kraftiga stänger som inte rubbades i första taget, så vi koncentrerade oss på trärummet i vilket vi låg.
Långt om länge fick jag en snilleblixt som jag genast förmedlade till Andrzej, nämligen eld. Om vi kunde antända gräset och löven på golvet intill en vägg skulle den, om vi hade turen med oss, fatta eld och falla sönder. Ingen av oss medförde tändstickor eller dylikt, så vi försökte i stället med det gamla knepet att gnida pinnar mot varandra, dock utan större framgång. Lyckligtvis hade vi väckt Nessie i buren intill med våra ansträngningar och det väldiga odjuret erbjöd sig generöst att spruta lite eld åt oss. Vi hade inte vetat att hon kunde göra sådana tricks, och nu förstod vi varför hennes bur hade ett sovrum av metall i stället för trä. Glatt tackade vi ja till förslaget, och innan hon började tog vi farväl av henne, beklagade att vi inte kunde rädda henne och önskade henne en trevlig vistelse på planeten, var den nu låg. Nessie tackade och skred sedan till verket. Inom kort stod vårt trärum i ljusan låga.
Så snart vi vågade knuffade vi till en av de brinnande väggarna som då välte utåt med ett brak. Vi skyndade att smita igenom hålet och springa iväg så fort vi kunde. I fjärran såg vi stranden och styrde våra steg dithän.
När vi nalkades stranden fick vi till vår stora glädje syn på en av utomjordingarnas avlånga ubåtar ligga guppande vid en brygga. Andrzej gjorde loss förtöjningarna medan jag skyndade att sätta mig vid kontrollpanelen i fören. Där fanns så många knappar, spakar och manicker av alla slag att jag blev sittande helt konfys. Nu hade till råga på eländet småfolket upptäckt vår flykt och ett tiotal av dem kom rusande mot stranden med sina vapen i högsta hugg. Andrzej rusade till min sida och tryckte ned en av knapparna på måfå. Med ett brummande ljud sköts då två sidoväggar upp och slöts till ett tak ovanför våra huvuden, så att vi var helt inneslutna i farkosten.
"Starta, starta!" ropade Andrzej och jag förtvivlat till varandra. Vi tryckte ner varsin knapp och jag drog i en spak med den påföljden att ubåten började sjunka, vindrutetorkarna satte igång och radion började skvala ut indonesisk musik. Vi drog i fler spakar, pressade ner fler knappar och stampade på diverse pedaler. Ubåten började backa, svänga samt skjuta torpeder omkring sig, allt på samma gång. Så småningom lyckades vi få ordning på det hela och ubåten började glida fram strax under ytan bort från vulkanön i hög hastighet. Efter ytterligare experimenterande hade vi full kontroll över knapparna och spakarna och efter att ha slagit på autopiloten började vi utforska det sparsamma utrymmet i båten närmare. Det fanns bara ett rum, som var avlångt och ellipsformat, med många små fack och skåp utmed sidorna. I några av dessa hittade vi mat, i andra böcker, kläder, verktyg och olika sorters utrustning vars bruk var okänt för oss. I ett skåp fanns en låda videofilmer på diverse jordiska språk som man kunde placera i en video. Med olika knappar på en TV-skärm ovanför kontrollpanelen kunde man sedan välja att antingen beskåda filmen, havet utanför ubåten, en karta, en radar eller lokala TV-sändningar.
Sålunda väl försedda med både mat och förströelse fortsatte vi vår färd flera dagar. Vid det här laget hade vår rädsla lagt sig och känslan för det äventyrliga och spännande tagit överhanden i våra sinnen. Nu fanns där också utrymme för det vi tidigare förträngt, nämligen kärlek. Just under en sådan romantisk stund, då vi höll armarna om varandra och lät våra läppar mötas till en öm kyss, körde ubåten med dunder och brak in i ett rev, så att vi kastades handlöst till golvet. Vatten forsade in genom ett stort hål i fören och det var med nöd och näppe som vi kämpade oss ut och upp till ytan. Halvt medvetslösa spolades vi därefter i land på en vit sandstrand, på vilken vi blev liggande.
Efter en god stund reste vi oss, torra av den brännande solen, och borstade av sanden från kläder och hår så gott det gick. Åt båda håll sträckte sig den öde stranden och inåt land tog en tät skog vid. Vi beslöt att undersöka ön där vi hamnat och hoppades hitta bebyggelse någonstans därpå, men vi hade åter turen emot oss. Ön var endast liten, knappt en kilometer i diameter, och helt öde. Där fanns skog med kokospalmer, en del sköldpaddor och ödlor, en liten sötvattensdamm i mitten av skogen samt kanske också fisk i havet - detta var vad vi skulle ha att leva på, Gud vet hur länge.
I skrivande stund har vi lyckats sätta ihop en oformlig hydda, samla in ett nödtorftigt förråd av nedfallen frukt - mestadels gamla kokosnötter - samt rädda några filtar, blyertspennor, konservburkar och kläder från resterna av ubåten som nu flutit i land. Andrzej ägnar större delen av sin tid till att hålla liv i en väldig brasa som skall locka hit fartyg, men vi betvivlar båda att någon skall finna denna gudsförgätna plats.
Då vi alltså inte har stora chanser att komma ur detta äventyr med livet i behåll, nedtecknar jag detta, så att, som jag antydde i början, ingen annan skall begå samma misstag som jag: nämligen, att bli så till den milda grad betagen av en man att jag förlorade allt vett och blev döv för omvärlden. Tag lärdom! Unga och gamla, låt varna er!
I fåfäng förhoppning om att detta mitt brev når fram, undertecknar jag nu episteln, som synes skriven med blyerts på en sida ur en bok, vilken vi fann i ubåten och lade till tork här på stranden. Jag ämnar placera min skrivelse i en vattentät glasburk, att färdas över böljorna och kanske, så småningom, nå civilisationen en dag.

Malin Andersson,
den 10 juli,
nådens år 20..... (här hade en vattendroppe suddat ut resten av årtalet)


- - -



"Hm, är det här nån ny idé från producentens sida?" undrade Robinson-Sture efter att ha läst det skrynkliga brevet som flutit i land på ön samma morgon.
"Rädda försvunna ungdomar från öde ö", funderade Robinson-Ingela som stod bredvid, "ja, det låter just likt dem." De tog med sig de kladdiga arken till de andra i Lag Nord, som låg och vilade sig i det lilla trähuset de byggt första dagen på ön. Snart hade alla läst om det olyckliga livsödet som beskrevs, allt medan TV-teamet ivrigt dokumenterade alltihop. Robinson-Sture, som var något av en ledare i gruppen, tog kommandot:
"Strömmen kommer från nordost, alltså borde ön ligga åt det hållet. Det är säkert nånstans i närheten, det finns ju massa små öar åt det hållet."
"Jag vet, vi bygger en flotte, precis som Robinson-Martin och de andra gjorde första året!" utbrast Robinson-Gunnel upphetsat.
"Det var just vad jag hade tänkt mig", sade Robinson-Sture tålmodigt. "Se här nu hur jag ritar upp det i sanden. Fyra stockar så, två där, och så ett stag här…"
Efter en hel del planerande, lite gräl, mycket arbete och stort besvär blev flotten färdig, och hela Lag Nord äntrade den. De rodde, släpade och stakade sig fram till den första av öarna i nordost och rundade den, med hela kamerateamet i en motorbåt puttrande efter dem. Då fick de syn på tät rök i fjärran.
"Se! Rök! Det måste vara de skeppsbrutnas ö!" utbrast Robinson-Gunnel teatraliskt. De andra hurrade och sporrade av sin upptäckt satte de fart på den rangliga flotten och drev på med förnyad energi. Efter närmare fyrtio minuter hade de ön i sikte och efter ytterligare en liten stund släpade de upp flotten på land och gjorde fast den. Sedan gick de i samlad tropp med kameramän och allt i riktning mot röken. Där möttes de av två glädjestrålande ungdomar varav den ena talade svenska och den andra bruten engelska, som sade sig vara överlyckliga att bli räddade så snart. De hade bott en knapp vecka på ön och var nu hjärtligt trötta på kokosnötter.
Alla i Robinson-gänget, inklusive TV-teamet, trodde att de skeppsbrutna med brev och allt ingick i showen så ingen tog ungdomarna på allvar. Inte förrän programledaren fick höra talas om saken uppdagades det att de nödsatta faktiskt var helt äkta, även om de flesta betvivlade på vissa av de mer fantastiska delarna i deras historia. Vidare efterforskningar gjordes och man fick veta att de båda varit försvunna i nästan tre veckor och efterlystes av både polsk och svensk polis. De sattes alltså på första bästa flygplan hem och var snart lyckligt återförenade med sina respektive familjer.
Malin, som nu när hon befann sig i trygghet hade fantastiska upplevelser och äventyr bakom sig, ändrade helt uppfattning mot vad hon skrivit i sitt långa brev tidigare.
"Var inte rädd", som hon uppmanade i sina memoarer långt senare, "var inte rädd för att glömma bort tid och rum för en annan människas skull. Allting ordnar sig ändå till det bästa till slut. Därför, alla ni unga kvinnor och män, se er omkring. När ni ser någon ni tycker om, släpp honom eller henne inte ur sikte i första taget!"



2492


[Läs En Annan Novell]



2000 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.