Det slumpade sig så...

Skriven våren 1995


Det var en gång en Slump. Den bodde i Intet. Slumpen kände sig lite ensam där den svävade runt. Men en dag för många, många miljarder år sedan hände något. Det var ovanligt att något hände i Slumpens trista tillvaro, och händelsen lyste upp dess svarta, tomma vardag: Den stötte på Något.
Något var mycket stort. MYCKET stort. Enormt, jättelikt, OFANTLIGT stort.
Så stort att Slumpen for runt Något i flera miljoner år utan att kunna ta sig förbi dess oformliga massa av materia. Hur den än bar sig åt lyckades den inte ta sig tillbaka till början.
Då blev Slumpen arg. Den blev rasande. Inget skulle vara större än den själv, I N G E T, inte ens Något. Så Slumpen kastade sig med all sin kraft mot Något. Den slog på det, den sparkade på det, den bet och klöste och, slutligen, gav Något med sig.
En smäll skakade hela Intet i dess grundvalar, det dånade med en kraft så stor att dess like aldrig sedan dess hörts. Något exploderade i många miljarders triljoner delar - minst - vilka med en enorm hastighet slungades ut i Intet.
Efter två och ett halvt sekel hade Slumpen återhämtat sig. Den pustade ut och sade:
"Wow, vilken smäll! Vilken Big Bang alltså!"
Sedan gav den sig iväg efter några av Någots delar för att se vart de tog vägen.
"Tänk så trevligt det ser ut här nu, hela Intet är fullt av Något", tänkte Slumpen. "Men mörkt som i graven är det fortfarande, det borde någon göra något åt. Hm. Vem, förutom jag, finns det som skulle kunna göra något?", funderade den vidare. Så Slumpen skred till verket. Den tände miljontals av Någots delar och ordnade dem till solar och månar, kometer och meteorer, asteroider och planeter. Det dröjde inte många miljarder år förrän Intet blivit ordnat till ett Universum. Men en sak fattades: Liv. Slumpen var lika ensam som förut. Vad skulle den ta sig till?

En dag, när Slumpen just beundrat sitt universum för åttatusenniohundratrettifemte gången den dagen, fick den en idé.
"Aha", tänkte den. "Så skall jag göra!"
Dagen därpå satte den sin plan i verket: Först valde den ut en lämplig galax inom bekvämt avstånd. Där upprättade den sitt Högkvarter. Nästa steg i planen var att leta upp ett passande solsystem. Det var svårare, men några miljoner ljusår in i galaxen (Slumpen hade hittat på enheten ljusår i samband med att den hittade på ljuset) hittade den ett. En av planeterna här hade några av de förutsättningar som behövs för att uppehålla liv. Dess yta var täckt av ett färglöst, fruset ämne, diväteoxid, även kallat vatten. Dessutom fanns här många olika viktiga gaser i atmosfären.
Slumpen visste att den aldrig skulle hitta en planet som var helt perfekt, den här fick duga. För att liv skall kunna finnas krävs ju exakt rätt förhållanden, chansen att dessa förhållanden skulle kunna uppstå av sig själv är så liten att det nästan är helt omöjligt. Men efter rätt så omfattande ändringar dög planeten. Slumpen flyttade till exempel planeten närmare dess sol så att isen kunde smälta.
När allt var ordnat så långt tog Slumpen nästa stora steg i sin plan. Den gjorde en liten anaerob bakterie som den satte ner på den kala, våta jordskorpan. Anaeroba bakterier lever utan syre och därför klarade den sig med planetens atmosfär.
Livet var skapat. Bakterien levde och förökade sig på jorden och trivdes så bra, så bra med bakterielivet. Men Slumpen var inte nöjd. Den tvingade bakterien att utvecklas, bli allt mer komplicerad. Att bakterien helst av allt velat fortsätta vara bakterie tog Slumpen ingen hänsyn till. Så småningom fanns det i vattnet alger (små mikroskopiska djur- och växtplankton). Också dessa trivdes bra med att vara alger, men den grymme Slumpen tvingade fram en evolution.
Så fortsatte det. Varje gång en ny art var skapad måste den muteras och förändras mot sin vilja. De encelliga urdjuren blev till flercelliga vattenväxter och smådjur. Växterna spred sig upp på land - Slumpen nöjde sig inte med att befolka havet. Inte för att det var enklare att leva på land, tvärt om. De första landväxterna fick kämpa för att klara livhanken. Deras långa stjälkar och blad var ju vana vid att få stöd av vattnet, nu måste de hålla sig uppe av egen kraft.
Inte heller djuren fick stanna i vattnet. Några fiskarter tvingades omvandla fenorna till ben och gälarna till lungor. Först gick det rätt bra. En av fiskarna, kvastfeningen, klarade av förändringarna och överlevde med sina underliga fenor. Men det blev värre. Så småningom utvecklades den så kallade "fyrbenta fisken". Denna fisk skulle egentligen ha dött ut eftersom den varken var lämpad för landliv eller vattenliv. Men tack vare Slumpens ingripande överlevde den och kunde förändras vidare.
Snart hade ur den fyrbenta fisken bildats stora amfibier och dinosaurier. Men när Slumpen ville omvandla dem till fåglar och däggdjur var det nära att den tog sig vatten över huvudet. Varför i all världen skulle dinosaurierna vilja få fjädrar eller börja dia sina ungar??
Men Slumpen lyckades genom många ingripanden och hårt arbete.
"Allt går med lite våld", tänkte Slumpen.
En stor dag grydde. Det var nu inte alls så länge sedan, på sin höjd ett par hundra tusen år bakåt i tiden. En av aporna blev M Ä N N I S K A !!! Skapelsens krona trodde de.
De trodde fel.
I själva verket fortsatte Slumpen evolutionen. Eftersom allting utvecklades så långsamt märkte de små dumma människorna ingenting. De var de hittills mest intelligenta varelserna, men förstod inte Sanningen om Livet: Slumpen. Den skrattade för sig själv. Och lade märke till ett fruktansvärt drag hos människorna: De trodde att de blivit skapade av Gud. Så hemskt! Någon annan fick äran av Den Allsmäktige Slumpens verk! Slumpen blev arg.
Om inte en man vid namn Darwin fötts vet man inte hur det skulle gått. Darwin kom på att människan härstammade från aporna. Många människor sade förstås att Darwin kanske härstammade från apriket, men de gjorde det iallafall inte. Men med tiden blev denna stora Sanning allt mer accepterad, till Slumpens glädje.

Ingen vet vad som utlöste Slumpens stora vredesutbrott. Kanske var det omständigheterna kring gudsdyrkan i mänsklighetens ungdom som fortfarande gnagde i dess sårade stolthet, kanske var det människornas destruktiva tendenser att ständigt slå ihjäl varandra i stora krig som spelade in, eller kanske fick den bara en av sina nycker. Vad som orsakade vredesutbrottet spelar mindre roll, vad viktigt är är dess konsekvens:
Jorden förintades. Upphörde att existera. Försvann helt enkelt. Hela univerum också.

Det är mörkt. Det är tomt. Slumpen svävar ensam omkring i Intet.
Kanske skall den - om några miljarder år - hitta ett nytt Något. Eller kanske inte.
Det får slumpen avgöra.



2623


[Läs En Annan Novell]



1995 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.