Spegeln

Skriven 25 januari 1997


Det var en mycket stor spegel. Den guldfärgade, ovala ramen var gammal och sliten och färgen hade flagnat av på flera ställen. I träet var små rosor och blad utskurna. Glaset var nästan helt, bara lite dammigt.
"Vilket gräsligt åbäke!" utropade moster Birgit.
Men Hanna förälskade sig i den från första stund.

Den hängde i det gamla husets största sal.
"Men lilla vän... om du tvunget vill ha den får du hänga den i ditt eget rum", sade moster Birgit. "Det här huset skall möbleras anständigt!"
Det var ett mycket gammalt hus. Det var stort, nästan en herrgård, med en flygel på var sida. Där hade tjänstefolket bott en gång i tiden. Men nu hade alla byggnaderna stått tomma många år, tills slutligen Hannas morbror och moster köpt alltihop för att rusta upp det och göra om det till vandrarhem.

Hanna sprang snabbt uppför trappan. "Ta det lugnt, barn", ropade morbror Nils efter henne. Hon saktade ner något, med flaskan med rengöringsmedel hårt i handen. Så kom hon fram till sitt rum längst bort i korridoren och sprang in. Hon mötte sitt ansikte i den stora spegeln, strategiskt placerad mitt emot dörren.
Efter att ha putsat den med en trasa en god stund insåg Hanna att det inte hjälpte. Spegeln var lika sliten och ful i kanterna som förut.

"Hanna! Det är middag nu, älskling", ropade moster Birgit. Hanna reste sig från sängen och gick ner. Matbordet var enormt, de tre figurerna i dess bortre ände passade nästan inte in. Bordet var byggt för fina damer och herrar och deras många fina gäster, tänkte Hanna. Precis som allt annat i huset.

Hanna följde blomstermönstret på spegelns guldram med fingrarna. Hon stirrade in i spegeln, på den välbekanta men ändå annorlunda världen innanför glaset. Bokstäverna på det gamla bibelspråket som hängde på väggen var spegelvända, men hon visste ändå vad där stod. "Herren är min herde, mig skall intet fattas" stod det.
Hon tittade på sin spegelbild. En ganska liten och smal flicka tittade tillbaka. Det bruna håret räckte henne till axlarna. Det var delat i sidbena och fastsatt med ett rött hårspänne på ena sidan. Ögonen var gråblå och ganska stora, munnen var liten. Den röda hängsleklänningen gick i färg med hårspännet, blusen hon hade under var vit. Flickan såg ut att vara ungefär åtta år, fast egentligen var hon redan tio.
"Älskling, då åker Nils och jag nu. Hembiträdet hjälper dig om något händer", sade moster Birgit. Nils satt redan i den nya bilen, och tutade otåligt i signalhornet. Moster Birgit draperade en pälskappa över sina smala axlar och skyndade ut så fort den långa, snäva klänningen tillät.
Hanna gick in igen. Hon tänkte inte störa varken hembiträdet eller någon av de andra anställda. De hade arbetat hela dagen med att städa och rusta upp det gamla huset, de förtjänade att få vila lite. Istället gick hon till sitt rum, där hon som vanligt ställde sig framför spegeln. "Du skall inte vara så fåfäng älskling", brukade moster Birgit säga. Men Hanna trodde inte att hon var fåfäng. Hon bara tyckte om att titta på den gamla spegeln.
"Jag undrar vad du har sett egentligen, Spegel", sade Hanna tyst.
"Jag har sett en hel del", svarade Spegeln. "Jag är flera hundra år gammal."
Hanna tittade förvånat på den. "Kan du tala?" undrade hon.
"Javisst", svarade Spegeln. "Du har ju tagit så väl hand om mig, lite skall du väl ha igen för besväret" sade den och log. "Vill du att jag skall berätta för dig om dem som bodde här?"
Det ville Hanna.

Moster Birgit och morbror Nils var borta mycket. Den stora herrgården var för det mesta tom, så när som på de få anställda och Hanna. Den här kvällen var ingen ovanlig kväll.
"I mitten av artonhundratalet bodde här en flicka i din ålder", sade Spegeln. "Hon hette Rosa, och det namnet passade henne. För som röda rosor i en gräddvit trädgård lyste hennes kinder. Rosa var ett mycket vackert barn, men också ett mycket allvarligt. Hon var tyst och stillsam och läste mycket.
Jag var placerad i Stora Salen på den tiden, det är det här husets största rum. Därifrån kunde man se ut över trädgården genom raden av stora fönster. Och det ska du veta Hanna, trädgården var enorm när Rosa bodde här. Rader efter rader av prunkande rabatter och blommande buskar, likt en underbar slottspark.
Närmast Stora Salens fönster växte en dunge äppelträd. Ofta kunde jag se Rosa sitta under ett av dem med en bok, eller läsande vandra på de stenlagda gångarna. Ibland öppnade hon ett av fönstren och satt sedan uppkrupen i det och läste, lutad mot fönsterkarmen.
När vintern kom tände man brasor i rummen och ibland satt Rosa på en björnskinnsfäll framför öppna spisen, så nära mig att jag kunde se vad hon läste. Det var sagor och berättelser om hjältar och hjältinnor, om främmande länder med vackra prinsar och mystiska trollkarlar, om onda varelser och goda féer, om underliga djur och hisnande äventyr. Mycket av det jag vet lärde jag mig genom Rosas böcker.
Rosa blev äldre och ännu vackrare. Men allt för ofta var hon hemma, allt för ofta satt hon ensam i trädgården och läste. När man hade fest i herrgården drog hon sig undan efter de första danserna, de som seden bjöd att hon deltog i. De unga männen i granngårdarna kastade längtansfulla blickar efter henne när hon gick, för Rosas skönhet var utöver det vanliga.
Kanske väntade hon på den vackre prinsen i en av hennes sagor, en prins som inte kom. För Rosa blev aldrig gift. Hon lämnade aldrig herrgården, och slutade aldrig läsa. Även som gammal behöll hon sin skönhet, den tog hon med sig i graven. Rosa blev ingen hjältinna och dog i sömnen när hon var 98 år."
"Det var en sorglig historia", sade Hanna. "Varför gifte hon sig aldrig med en av de unga männen?"
"Rosa levde nog i en sagovärld", svarade Spegeln. "Hon väntade på en prins, och stängde därför ute den verkliga världen. Bekymmer som krig, svält och fattigdom bekom henne inte, för det existerade inte i hennes värld."

Himlen var röd. Solen syntes bara som en liten strimma över trädtopparna. Överallt sjöng fåglarna. Moster Birgit vinkade och satte sig i bilen. Morbror Nils startade den och styrde ut genom grinden. Snart försvann de längst bort där vägen krökte sig och bara ett rökmoln som snabbt skingrade sig syntes.

"De som bodde här senast var en stor familj. Tio barn hade de. Fadern var den siste som dog, för ungefär 30 år sedan. Ett av barnen hette Astrid. Astrid växte upp till en mycket ovanlig dam, som var en av de första att kräva rösträtt för kvinnor. Kvinnor och män är lika mycket värda menade Astrid.
Hon och många andra demonstrerade på gatorna långt borta i huvudstaden. Jag såg det aldrig, men man pratade mycket om det kring matbordet. Jag hängde i matsalen på den tiden förstår du.
Hennes föräldrar och äldre syskon var mycket bekymrade. Rösträtt för kvinnor, vilket struntprat! "Låt du männen sköta politiken, så sköter vi kvinnor hushållet", brukade hennes mor säga. Men Astrid ville inte sköta något hushåll. "Både du och jag är minst lika förståndiga som någon man. Vi kvinnor är mycket väl kapabla att ha vettiga åsikter om landets styrelse!", sade hon till sin mor.
Men Astrids föräldrar kom aldrig att hålla med henne. Hennes mor dog år 1917, och hennes far när hon en dag kom hem och stolt talade om att hon hade röstat för första gången."
"Kan du bara berätta sorgliga saker?", undrade Hanna och såg anklagande på Spegeln.
"Det beror på att livet ofta är sorgligt", svarade den. "Men att kvinnorna fick rösträtt var väl inte så sorgligt?"
"Nej... men det där med att hennes far dog när hon berättade att hon röstat... jag skulle blivit hemskt ledsen om jag var hon."
"Ibland kan det vara bäst att inte berätta allt", sade Spegeln.

Hanna traskade långsamt vägen fram. Det duggregnade och grusvägen var lerig. När hon närmade sig samhället gick hon trots regnet ännu långsammare. Till sist stod hon i alla fall framför den stora, trista tegelbyggnaden. En grupp barn passerade henne och gick in, glatt pratande och skrattande. Med en suck öppnade hon porten och följde efter. Det klafsade om hennes skor när hon traskade genom korridorerna.
"...och sedan åkte vi till Stockholm och tittade på slottet, och ni skulle sett hur..."
Hanna suckade. Alltid är det likadant, vart man än kommer. Efter ett lov ska alla eleverna berätta för Fröken vad de har gjort på sommarlovet. Eller allra helst skriva en uppsats om det, som sedan läses upp inför klassen.
"Vad har du gjort i sommar då, Hanna?" undrade Fröken. "Jag hörde av din mor att ni flyttade in redan i juni, så du har väl haft gott om tid att bekanta dig med omgivningarna", sade hon och log hjärtligt.
"Det är min moster", mumlade Hanna.
"Vad?" sade Fröken.
"Birgit. Hon är inte min mor, hon är min moster."
"Men jag trodde... är inte... jag menar, varför...?"
"Min mor är död", avbröt Hanna och såg Fröken stint i ögonen.
"Åh, jag förstår..." sade Fröken och försökte se både medlidsam och uppmuntrande ut på samma gång.
Du förstår inte alls, ville Hanna skrika. Du förstår ingenting.

"Det bodde en pojke här på sjuttonhundratalet. Han var enda barnet, och hette Karl. På den tiden ägde en greve det här huset, och även Karl skulle bli greve när han vuxit upp. Så var det tänkt i alla fall.
Karl blev så småningom en stilig ung man och hade många beundrarinnor i de närbelägna grevskapen. Jag hängde i Stora Salen, och från min plats bevittnade jag många samtal mellan honom och vackra, unga flickor. Det är mycket en spegel får se och höra.
Herrgården var ett riktigt gods, med stora ägor. Marken arrenderades ut till bönder, som var tvungna att arbeta både på herrgårdens åkrar och sina egna. Det var deras sätt att betala arrendet. Genom fönstren i stora salen var utsikten god, trädgården var ganska obetydlig och inte många träd skymde sikten. Inte för att det var något att se... ett rent elände var det. De arma människorna fick slita som djur med plöjning, sådd, potatissättning, höslagning och så vidare.
Men en gång fick jag se något annat. Jag såg hur Karl kom ut i trädgården och ställde sig strax utanför. Han såg sig omkring, som för att övertyga sig om att ingen var i närheten. Så stod han tyst en lång stund, som om han väntade på någon.
Det var en varm sommarkväll och ett fönster i Stora Salen stod öppet, så jag hörde tydligt hur han hostade till lite. En näktergal drillade. Så plötsligt hördes steg. En ung kvinna kom smygande genom trädgården. Hon var smutsig om sina bara fötter, och hennes kläder var slitna och trasiga. Men ansiktet var vackert och öppet, ögonen vakna och uppmärksamma. Det var en av torpardöttrarna.
Karl vågade aldrig berätta för sin far om flickan. I stället mötte han henne i hemlighet utanför Stora Salen så ofta han vågade. Men till sist ansåg greven att han var gammal nog för att gifta sig. Rädd för att trotsa sin far som han var, gifte sig Karl med en rik ung dam som det förväntades av en god son, och förenade på så vis två väl ansedda släkter. Han fick flera barn, och när hans far slutligen avled vid hög ålder blev Karl greve efter honom.
Torpardottern syntes aldrig mer till, men jag vet att Karl inte glömde henne. Många gånger kunde han stå vid ett fönster i Stora Salen och svepa med blicken över åkrarna tills hans ögon fann vad de sökte. Länge kunde han stå på det viset. En gång såg jag en tår trilla över hans kind. Karl blev aldrig lycklig."
Hanna stod tyst. "Ibland kanske man ska berätta saker, även om man vet att det inte är vad folk vill höra", sade hon till sist. "Om Karl berättat om torparflickan kanske hans far skulle blivit arg. Men då hade Karl sluppit vara olycklig resten av sitt liv."

Hanna stirrade ut genom fönstret i klassrummet. Då kände hon hur någon puffade till henne. Det var pojken som satt bredvid henne. Han viskade i Hannas öra:
"Min mor är också död. Vill du komma med hem till mig och leka?"
Den dagen följde Hanna med Gustaf efter skolan.

"Var har du varit hela eftermiddagen? Vi har varit så oroliga!" utropade moster Birgit när Hanna kom hem.
Man ska inte berätta för mycket, tänkte Hanna. Då kan det bli som med Astrids far. Han dog. Men om man inte berättar det som är viktigt kan det bli som med Karl. Och som med Rosa. Hon dog ensam i sin egen drömvärld. Det var för att hon aldrig träffade några andra. Det är nog bra att träffa andra.
"Jag var hemma hos Gustaf i min klass", svarade Hanna.
"Bra att tösen träffar jämnåriga för en gångs skull", nickade morbror Nils.
"Men... inte ska hon väl träffa pojkar i den åldern?" utbrast moster Birgit förfärat.
"Jag VILL leka med Gustaf", sade Hanna bestämt.
Och så blev det.



2727


[Läs En Annan Novell]



1997 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.