Så spröd, men stark av liv

Skriven våren 1996
Tillägnad Jenny Pettersson


Långt borta hördes en ton.
En ensam ton, så spröd, men stark av liv.

De första solstrålarna spred sitt milda ljus över kullarna. Världen vaknade till liv igen efter långa år av natt.
En blomma vände sina blad mot det oväntade ljuset och slog ut för första gången på mycket länge. Doften av blomman blandade sig med den ljuva doften av smältande snö, växande gräs, av liv.
Livet hade återvänt.

Tonen växte i styrka, steg mot skyn. En melodi tog form, en ordlös sång som ekade mellan dalgångarna.

Någonstans hördes en annan sång.
Så svag att den knappt kunde urskiljas, men starkare och starkare. De båda melodierna förenades, så olika men ändå i perfekt harmoni. De ljöd i samstämd glädje, sånger av lycka som spred sitt budskap över landskapet.
Ännu en sång förenade sig med de andra, och ännu en. Symfonin av sjungande röster byggdes på, igen och igen, styrkan stegrades mer och mer. Sången exalterade i ett fortissimo, och dog ut, tills bara den första rösten kunde höras.
En ensam ton, så spröd, men stark av liv.

Men alla sjöng inte.

I den mörka hålan var tystnaden så stark att man nästan kunde se den. Inte ett ljud hördes, knappt ett andetag.
Hålan hade kunnat vara en grav.
Kanske var den också en grav.

Den var så svag att den först inte märktes. Den bara fanns där. Ingen vet varifrån den kommit.
En tanke.
Det hade inte funnits någon tanke här på så lång tid, att ingen lade märke till den. Den fick stanna kvar, och utan att någon märkte det växte den lite.
Sedan växte den lite till, bara en aning.
Den sade: "Gå".
"Gå härifrån".

När tanken var så stor att ingen kunde låta bli att låtsas om den längre sade någon: "Vi går". Och många gjorde så.
De gick.
Ut ur grottan.

Solljuset var så starkt att de först inte såg något. De blev bländade och en del flydde. De flydde tillbaka in i hålans mörka trygghet.
Ljuset var så nära att de ville åter till tystnaden, mörkret, kylan i hålan.
Det välkända.
Det invanda.

De som var kvar i ljuset var få. Men de sjöng.
De sjöng ut sin glädje, sin lycka, sitt hopp.
Sångerna steg mot skyn, de förenade sig med den spröda tonen, den första sången.
Så spröd, men stark av liv.

Sången som väckte tanken.



2392


[Läs En Annan Novell]



1996 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.