Stjärnan

Stjärnan

Skriven 16 juni 1998

Han kunde sjunga. Han kunde dansa. Han kunde göra lustiga grimaser och prata med hundratals olika röster och dialekter. Han kunde på beställning utstråla olika sinnesstämningar i all oändlighet. För honom var ingen karaktär för svårtolkad och ingen roll för stor, och den teaterpjäs, film eller TV-serie han inte med glans kunde spela huvudrollen i var ännu inte skriven.

Han var Stjärna.

De odödliga namnen på filmhistoriens dittills största stjärnor bleknade i jämförelse med hans, för han var mest känd och mest populär av dem alla.

Dagligen såldes kilovis med affischer och idolbilder, högar av beundrarbrev strömmade in och tusentals människor såg hans filmer.

Han var Ricky Rose, tjugohundratalets mest berömda människa.

Rickys livshistoria var varken särskilt lång eller särskilt händelserik. Men i hela världen kände man till alla detaljer från tidningar, TV-intervjuer och framför allt hemsidor på internet. På den kanadensiska "Jane's Star Page", på tyska "Sonjas Hollywoodseite", på svenska "Inofficiella Rickysidan", i alla stod samma sak att läsa:

Hans riktiga namn var Rickard Wilbur Henderson, född och uppvuxen med fem syskon i New York City år 2034.

Föräldrarna skildes när han var åtta år, efter highschool började han på scenskola och vid sjutton års ålder fick han sin första stora roll som Luke i filmen "Coming Back". Efter det spelade han huvudrollen i rad efter rad av stora filmer och nu, vid 26 års ålder, hade han vunnit sin andra Oscar för bästa manliga huvudroll.

Han var 179 cm lång, vägde 80 kg, hade mörkbrunt hår och bruna ögon. Sin figur behöll han genom att styrketräna minst tre gånger i veckan.

Han hade haft många flickvänner och hade precis gjort slut med den sista, nu tänkte han "njuta av vara singel ett tag" som han hade sagt till media om saken.

Rickys liv var inte hans egen personliga egendom utan en öppen bok för alla att läsa i och spekulera över.

Det var tyst och stilla i flygplanet. Ricky Rose, alias Rickard Henderson, blundade bakom de mörka glasögonen och försökte sova, men trots att han varit uppe sedan sex på morgonen ville sömnen inte infinna sig. Han försökte läsa litet i en kvällstidning i stället och råkade slå upp mittuppslaget som pryddes av en enorm bild av honom själv i badbyxor och vattendroppar i håret. Rickard ångrade att han gått med på att ta de där bilderna, men som hans manager hade sagt, för pengarna de gav kunde han köpa hela Kalifornien om han så önskade. Vad han nu skulle med Kalifornien till.

Han vred på huvudet och stirrade ut genom ventilen på molnen som formade en fluffig fantasivärld under planet.

"Jag vill åka hem", tänkte han och förvånades lite själv över tanken. Modern, Amy Lincoln, hade för länge sedan lämnat deras gamla lägenhet i New York och levde nu ett liv i högsta välmåga för hans pengar. Det förtjänade hon efter alla år av slit och hårt arbete för att mätta sex hungriga munnar.

Fadern, Stephen Henderson, bodde i Washington DC med sin nuvarande fru och det enda av deras barn som inte ännu flyttat hemifrån.

"De har sina egna liv, sina egna bekymmer och glädjeämnen. Jag är deras stolthet, "vår son, den store skådespelaren", men inte det barn som de kände och älskade... Mina syskon bjuder inte hem mig på sina barns födelsedagskalas och jag är inte bjuden till deras julmiddagar.

Jul, ja... det är ju snart jul. Jag borde faktiskt åka och hälsa på dem. Äta en hederlig, gammaldags familjemiddag och fråga hur syskonbarnen mår och så. Så som de gör på film... så som jag själv gjorde i "The End of the Story" till exempel. Men det vore omöjligt förstås."

Han suckade bittert.

"Om jag ens kunde säga att det var mitt eget fel! Men inte bad jag om all ära och berömmelse... nåja, lite berömmelse önskade jag väl, men med måtta... "

"Förresten", tänkte han medan molntäcket plötsligt sprack upp och visade att de närmade sig marken, "när jag nu är så rik och berömd borde jag få bestämma själv vart jag skall åka och vad jag skall göra. Jag är myndig, världsvan och har pengar på fickan."

Rickard Henderson fattade ett beslut i sitt sinne. "På juldagen är det jag som hälsar på min familj", bestämde han. "De skulle visst vara hos pappa i år..."

Mr Kent, manager för Ricky Rose, världshistoriens största skådespelare, var ursinnig. Högröd i ansiktet skakade han näven framför ögonen på den yngre mannen.

- Är du från vettet! Du har redan blivit erbjuden huvudroller i fyra olika filmer och preliminärt tackat ja till en femte, du kan inte åka någonstans!

- Jag tänker åka till min familj över julen och varken du eller någon annan kan stoppa mig, så det är lika bra att du ger upp omedelbart. Han anträngde sig för att låta lugn och kall och tog på sig rollen av envis och bortskämd stjärna. Allt var lättare när han spelade en roll.

- Jag förstår inte vad som flugit i dig! Hur skall du ta dig dit? Du hinner inte hyra ett plan på så kort tid.

- Jag tar en taxi till flygplatsen. Vi ses i januari, sade han kyligt och vände på klacken.

- Har du ens frågat din familj om det går bra att du kommer? ropade Kent efter honom. Han stannade till.

"Just det ja... så dum jag är", tänkte han. "Tänk om de inte vill att jag skall komma... eller ännu värre, tänk om de uppför sig som fansen, hänförda och dyrkande..." Han rös vid tanken och masken av oberördhet började spricka. Managern såg hans tvekan och fortsatte snabbt.

- Du kan resa dit ett par dagar vid påsk i stället, så hinner vi ordna med allt i god tid... eller ännu bättre, vi bjuder hit dem i stället! De blir överlyckliga!

Rickard samlade sig och lyckades se självsäker ut.

- Jag åker i kväll. Om jag inte kan bo hos pappa får det bli hotell. Det ordnar jag snabbt. Adjö, Mr Kent! Och med de orden lämnade han rummet och en förbluffad och rasande manager.

Åter igen satt Rickard i ett flygplan, den här gången som vanlig passagerare, på väg mot Washington. Han var nästan utmattad. Resan hade inte riktigt gått som han tänkt sig när han så oberört avfärdat Kents invändningar. Trots de ogenomskinliga glasögonen och de intetsägande kläderna hade han överallt blivit igenkänd och vid ett tillfälle till och med jagad av en grupp tonåriga flickor på jakt efter signaturer på sina Ricky Rose-tröjor och T-shirtar. Med knapp nöd hade han lyckats stanna en taxi och köra till flygplatsen, efter att först ha skrivit en autograf till chauffören och en till var och en av hans barn.

På flygplatsen hade han gömt ansiktet bakom en tidning och rusat in på herrtoaletten där han gjort sitt bästa för att förändra utseendet. Hans typiska, korta skägg som alla unga män härmade efter hade han rakat av och håret hade han rufsat till. Sedan hade det varit betydligt lättare att undgå uppmärksamhet.

Han vaknade upp från sina funderingar av en röst från sätet bredvid.

- Ursäkta, men hur mycket är klockan? Han vände sig mot medpassageraren, en ung kvinna i hans egen ålder med ett ganska alldagligt utseende.

- Snart sex, sade han efter en blick på armbandsuret. Plötsligt såg han att hon också bar klocka. "Åh nej", tänkte han. "Igenkänd igen! Och jag gick på världens äldsta sätt att inleda ett samtal... snart kommer hon att fråga om jag inte är Ricky Rose, och andetaget därefter om jag inte vill skriva "Till min vän, från Ricky" på hennes flygbiljett..."

- Tack så mycket, sade kvinnan. Jag kommer från Kina och har inte hunnit ställa om min egen ännu. Hon började vrida en liten skruv på klockan.

Rickard skämdes en aning för sina tankar.

- Ingen orsak, svarade han. Hon hade blont hår och gröna ögon. "Konstigt... hon ser inte ut att komma från Kina. Jag hade för mig att de var mörka där." Han såg en bild av en svarthårig flicka med stora glasögon och en stor, konisk hatt för sin inre syn.

- Nej, jag är inte infödd kinesiska, log kvinnan som måste ha sett hans forskande blick. Jag bor där tillfälligtvis.

Naturligtvis kunde han inte låta bli att fråga vad hon gjorde i Kina, och en timma senare när de gick ned för mellanlandning var de djupt inne i en diskussion om vilket som var bäst basföda av ris och potatis.

- Det var trevligt att prata med dig, sade kvinnan. Sarah hette hon, hade hon sagt, Sarah Smith, frilansande journalist. Men nu skall jag leta rätt på planet till Washington.

"Vilken tur", tänkte Rickard. "Det är så skönt att prata med en som inte vet mer om mig än jag själv för en gångs skull..." Han hade sagt till henne att han hette Rickard, utan att nämna något efternamn.

- Dit skall jag också, sade han glatt.

På det nya planet skulle de inte sitta bredvid varandra, men under väntetiden återupptog de konversationen.

- Så, vad skall du göra i Washington? undrade han. Skriva ett reportage om presidenten kanske? Utan att vara medveten om det spelade han en ny roll, rollen av charmig, vanlig ung man. Sarah skrattade.

- Nej, inte direkt... jag skall hälsa på min mamma och hennes mans familj över julen. Jag har aldrig träffat dem förut. Vad skall du göra då?

- Också träffa släktingar, sade han. "Om de tar emot mig, vill säga..." tillade han tyst för sig själv.

- Har skådespelare tid med sådant?

Rickard blev kall inombords. Han hade inte talat om vad han arbetade med för henne. "Hon vet! Hon har vetat hela tiden! Hur kunde jag vara så dum att jag trodde jag skulle kunna vara anonym...?"

- Trodde du att jag inte visste vem du är? Sarah log skevt. Alla vet vem du är.

- Varför sade du inget? Han reste sig ilsket upp. "Hon lät mig tro att hon inget visste. Den lömska lilla..."

- Därför att jag egentligen skyr alla uppblåsta, självgoda ointelligenta berömdheter som pesten, men jag var tvungen att ställa om min klocka och hade inget annat val än att fråga någon och det hade verkat konstigt att fråga de som satt framför eller bakom i stället för dig, det förstår väl du också.

Hon verkade upprörd och hade också ställt sig upp nu.

- Och sedan... ja... du var inte fullt så tom i skallen som jag trott, men det var faktiskt inte meningen att fortsätta prata med dig och jag ville inte bygga på ditt enorma ego med att erkänna att jag känt igen dig och...

- Okej, okej, det är bra, jag tror dig! Rickard såg sig generat omkring bland de övriga resenärerna, men ingen verkade ha lagt märke till dem. Nu kommer planet, det här var bara ett missförstånd, ingen skada skedd...

Hon tog ett djupt andetag och nickade.

- Bra. Ha det så trevligt hos släktingarna, sade hon och skyndade före in i planet.

Rickard tillbringade natten på ett hotell och tog kvällen därpå en taxi till Stephens, hans fars hus. Julmiddagen intogs under generad tystnad, då och då bruten av Stephens nya fru som försökte vara en god värdinna. Hans föräldrar hade blivit glada över att se honom förstås, men de hade snabbt råkat i gräl med varandra. Hans yngste bror hade försökt skämta och lätta upp stämningen och alla hade skrattat artigt men ganska halvhjärtat, medan Amy, hans mor, och Stephen suttit i surmulen tystnad. Till råga på allt hade Sarah av alla människor kommit dit med en annan taxi, och hade visat sig vara Stephens nya frus barn från hennes tidigare äktenskap, en person som han känt till att hon fanns men aldrig förut mött.

Efter maten blev det bättre. Hans syskonbarn, flera av dem vilka han aldrig hade träffat, flockades kring honom och ville höra honom berätta om hur det var att vara stjärna och miljonär, samt om hur Hollywood såg ut och om Jenny Anderson var så snygg i verkligheten som hon var på film. Syskonen och de andra släktingarna stod med och lyssnade de också då och då, och när barnen slutligen tröttnade på frågorna var allt som vanligt mellan honom och familjen igen. Han och hans syskon satte sig i soffan och tittade på fotoalbum från när de var små och berättade pinsamma episoder ur varandras liv till allas stora fröjd. Saker som inte ens de mest enträgna fans fått fram uppdagades om honom och Rickard mindes med viss saknad vilket sammansvetsat gäng de sex syskonen hade varit och hur kul de haft tillsammans.

Senare på kvällen kom också Sarah fram och pratade med honom och syskonen och trots att hon inte alls var släkt med dem och aldrig träffat dem förut kom hon snabbt in i gemenskapen. Långt efter att de andra gått och lagt sig satt hon och Rickard och pratade. Han spelade rollen av förälskad ung man som pratar med ung kvinna hela natten och som inte insett sina sanna känslor ännu. Men ju längre tiden led, desto mer av rollfiguren ersattes av honom själv. Han sade saker som huvudpersonen i en film aldrig skulle säga och när de slutligen gick och lade sig kysstes de inte och natten slutade inte med den obligatoriska sexscenen.

När det nya året anlänt och Rickard återvänt till Los Angeles hade han fortfarande inte förfört Sarah men han kände sig lyckligare än någonsin. I tre veckor hade den enda roll han spelat varit rollen av Kalle Anka när de lekte charader på juldagskvällen.

Han var full av energi att påbörja inspelningarna till den nya filmen, men hade bestämt tagit också påsken ledig.

- Och jag har frågat om det går bra att jag kommer, sade han till Mr Kent med ett strålande leende. De sade att jag var hjärtligt välkommen.

Moral: Spela inga roller på fritiden, det är roligare med monopol.