En höjdrädd svalas memoarer

Skriven 19 september 1998


Jag kan inte minnas exakt när jag blev till. Plötsligt existerade jag, och det kändes som om jag alltid gjort det. Den trånga, dunkla världen omkring mig var invand och välbekant.
Men allt eftersom tiden gick föddes ett behov av att krossa den vita väggen. Behovet växte och växte i samma takt som min värld blev trängre och trängre. Till sist gav jag efter och hackade hål på utkanterna av mitt kända universum.
Ett ljus skarpare än något jag dittills sett bländade mina ögon. Jag pep och skrek av förskräckelse. Men då kände jag en stor, varm och tröstande kropp fösa in mig bokstavligen under sina vingars skugga. Sakta fylldes jag av lugn och mitt hjärtas panikslagna bultande avtog. Den nya världen var nu också mörk och trång, med ett extra positivt inslag, kroppskontakt. Kontakten av, som jag senare förstod, min mor och mina syskon.
Jag vande mig så småningom vid det skarpa ljuset, vilket visade sig komma från ett hål en bit ovanför mig, genom att ständigt observera det noggrant. Det var nämligen här min mor och far flög in med mat åt oss syskon. Ganska länge bestod mitt liv av att sträcka upp huvudet högst och öppna näbben mest för att få störst andel av matbitarna.
Men tiden gick och vi barn blev större. En längtan av att få använda våra halvt utvuxna vingar växte inom oss och vi övade flitigt inne i boet. Snart, berättade våra föräldrar, skulle vi få se världen utanför. En värld med skogar, floder och åkrar, en värld med solljus, regn och varma vindar, en värld fylld av fågelsång att utforskas på starka vingar. Så vi övade och övade medan frihetens dag närmade sig.
Men när den efterlängtade dagen äntligen grydde utföll den annorlunda än jag tänkt mig.
Mor och far flög in i boet och efter att vi ätit följde vi efter dem, en efter en. Sist kom jag. Jag flaxade på vältränade vingar upp till det solbelysta hålet och tittade ut.
Världen var stor, så oändligt stor. Den blå himlen sträckte sig i alla riktningar mil efter mil med ett enstaka ulligt moln här och var. Solen strålade sitt varma ljus över mina nyutvuxna fjädrar och jag spände mitt vita bröst av glädje. Men så tittade jag ner.
Långt, långt under mig var marken, och ingenting var mellan mig och den. Det sög i min mage och av alla krafter klamrade jag mig fast vid bohålet. "Jag ramlar!" tänkte jag. "Nu ramlar jag ner!" En absurd känsla av att jag höll på att tappa något grep mig. Jag flaxade med vingarna och höll fast mig med fötterna och försökte backa bort från bråddjupet. I ögonvrån såg jag mina föräldrar och mina syskon flyga fram och tillbaka. Nästan svimfärdig lyckades jag till sist ta mig tillbaka in i tryggheten i boet. Jag låg på det smutsiga golvet och flämtade.
Mor och far fortsatte träna mina syskon, och då och då försökte övertala mig att komma ut jag också. Så småningom insåg jag att jag inte skulle överleva om jag inte lärde mig flyga. Vem skulle ge mig mat? Och det var kanske inte så farligt högt i alla fall... hade jag misstagit mig? Det lät ju så roligt när mina syskon berättade hur det var att flyga. Jag tog mod till mig och flög åter upp i ingångshålet.
Den här gången drog jag mig för att titta ner, men tomheten under mig sög till sig mina ögon och jag såg hur oändligt långt ner marken var. Yr och vettskrämd klamrade jag mig åter fast och jag pressade mig mot väggen. Men jag miste fotfästet och halkade av kanten på hålet. Jag flaxade i panik med vingarna medan marken rusade mot mig i våldsam hastighet.
Vingarna bar mig oväntat och farten saktades ner avsevärt. En liten bit ovanför marken stannade jag upp helt. När jag lugnat mig insåg jag vad jag gjorde. Jag flög! Visserligen i långsamt tempo en halvmeter ovanför marken, men jag flög! Det var en underbar känsla.
I flera dagar övade jag upp min skicklighet. Jag kunde göra volter, flyga fort, flyga sakta, dyka efter flugor i farten och göra snygga landningar. Men jag kunde inte flyga högre än en och en halv meter ovanför marken.
Vilken skam! En fågel med svindel! Jag var ju svala, jag behövde kunna flyga högt. Det var ju där, högt högt uppe, som flugorna och myggen fanns de vackra sommardagarna. Skulle jag behöva svälta alla dagar det inte var regn?

Tiden gick och mina föräldrar fortsatte komma med mat åt mig de dagar insekterna flög högt. Så småningom blev det svalare i luften och den lummiga grönskan började avta och ersättas av höstens strålande färger. Vi syskon längtade alla till Afrika nu, ett land långt borta där det alltid var varmt. Mor och far hade berättat om så många vackra saker och spännande platser. Men jag förstod ju att jag aldrig skulle få uppleva dessa främmande länder och annorlunda djur. Jag, som var så höjdrädd att jag nästan inte kunde flyga. Jag, som inte ens kunde skaffa mat till mig själv!
När dagarna blev allt kortare och vädret allt mer kallt och blåsigt beslöt min familj och alla våra grannar att bryta upp. Det var ett sorgligt avsked, för vi visste ju att jag skulle vara död sedan länge av hunger och köld när de återvände nästa vår. Men jag tog det hela som en man, så karsk och stark.

Den tid som följde var dyster för min del. Jag försökte öva mig att flyga högre upp, men ack vilken skam! Jag vågade inte. Rädslan grep mig, denna irrationella, vämjeliga skräck! Det fanns ju ingen anledning, mina vingar och vinden bar mig tryggt! Ändå kunde jag inte.
Slutligen var jag helt utmattad, både fysiskt och psykiskt. Jag tvingades leva på äckliga maskar och andra kryp och om nätterna frös jag in till märgen av de bitande höstvindarna. Upp till det gamla, men varma boet vågade jag ju inte flyga.
En morgon orkade jag inte längre röra mina vingar, utan vankade längs marken, utsvulten och kall. Jag måste ha utgjort en ömklig syn! Men, som jag gick där, på ett pinsamt ofågelaktigt sätt, föll en skugga över mig. Ve och fasa! En predator! Kanske en rovfågel! Jag var stel av skräck. Luften var inpyrd av rovdjursdofter och jag såg i ögonvrån hur varelsen närmade sig obevekligt. Utom mig av fasa väntade jag in nådastöten med hopknipna ögon och rusande puls. Så kände jag dess käftar sluta sig om min kropp och jag upphov ett skri. Sedan blev allt svart.

När jag vaknade till liv igen blev jag utom mig av förvåning. Levde jag? Hur var det möjligt? Jag försökte se mig omkring, men allt var ett kaos av färger. Jag andades in ett myller av okända dofter och hörde ljud jag aldrig förut stött på. Plötsligt märkte jag att jag var varm och att solen strålade över mig precis som under sommaren som just passerat.
Jag försökte fokusera på något i min omgivning, men innan jag kom så långt föll åter en skugga över mig. Knappt hann jag reagera förrän något grep tag i min kropp och jag lyftes upp. Jag flaxade med vingarna och vred mig i greppet, men varelsen som lyft mig var obeveklig. Jag försökte hugga efter den, men just när jag öppnat näbben trycktes något in i min mun och en grötig massa pressades ner i min strupe. Sedan sattes jag åter ner igen och skuggan försvann.
Det tog ett tag innan jag återhämtade mig från chocken, och ytterligare ett bra tag innan jag förstod att det var mat som pressats ner i min strupe. Men också den mest skrämmande behandling går att vänja sig vid, och matningen blev rutin. Så småningom vågade jag utforska min värld och förstod att jag inte var ensam. Jag befann mig i en bur upplyst av en liten sol, och kring mig fanns dussintals burar av samma slag. Fåglar av ett flertal arter kvittrade och skrek från alla håll.

Efter flera månader i rummet med fåglarna bars min bur ut och luckan slogs upp. Det var nu åter varmt och jag flög lättad ut och iväg från min plågoande. Men min svindel var fortfarande kvar och det dröjde inte länge förrän jag åter satt utmattad på marken, halvdöd av svält efter ett långvarigt högtryck. Än en gång var dock turen med mig, för samme varelse som matat mig hela vintern hittade mig och jag fick komma tillbaka till rummet med burarna. Jag blev noga undersökt och fick flyga omkring i olika större och mindre burar. Jag skämdes, för jag vågade aldrig flyga upp till burarnas tak. Inte ens när jag fick flyga ute med bara ett staket som spärr hade jag mod nog att rymma.

Det dröjde många år innan jag såg på varelsen som en beskyddare och vän. Men den tog hand om mig, matade mig och tog in mig i värmen på vintrarna. Ofta bjöd den in andra av sitt slag, och alla studerade de ivrigt mitt flygande. Ibland reste vi iväg långa sträckor och överallt väckte jag samma intresse.
Så föll det sig så, att jag, svalan med svindel fick fara till platser mina syskon aldrig skulle se. Jag fick uppleva ting de aldrig kunnat drömma om. Aldrig behövde jag oroa mig för predatorer, aldrig behövde jag leta mat. Jag var lyckligt lottad, och det tack vare min höjdskräck!

Ni förstår nog nu, att svindel, det är något bra, det!



2240


[Läs En Annan Novell]



1998 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.