När synen kom tillbaka

När synen kom tillbaka

Skriven 8 februari, 2000

Det var en gång en planet där alla levde lyckligt, i fullständig harmoni med varandra.

Planetens invånare var ganska speciella. De var nämligen alldeles förskräckligt översynta. Översynta personer har ett synfel som gör att de inte kan se så bra på nära håll. Allt på nära håll ter sig som vaga konturer om synfelet är gravt. På vår jord botar man sådana problem med ett par praktiska glasögon, men på den här planeten var det ingen som funderat på sin syn och på sätt att bota sitt synfel eftersom det inte fanns någon med normal syn att jämföra med. Ingen visste om att man kunde se saker på andra sätt.

Därför var ingen bekant med sitt eget utseende och ingen visste hur någon annan såg ut. En följd av detta var att ingen på planeten bantade, gjorde näsoperationer, permanentade sitt hår, piercade sin kropp, använde smink, målade naglarna eller utsatte sig för ansiktslyftningar. För att hitta en partner hade båda könen samma metod, nämligen att prata med så många som möjligt och välja den trevligaste av dem att gifta sig med. Inget mode fanns och ingen kunde försörja sig på att designa kläder. Smycken var också onödiga.

Inte heller kunde man läsa eller skriva, det gick ju inte med den begränsade synen. Därför fick framföra sina meddelanden, berätta sina böcker och recitera sina dikter muntligen. Telefonen hade tidigt uppfunnits och var också väl använd. Musik var oerhört populärt och alla hade CD-spelare med ett lager av skivor fulladdade med allt från klassisk musik av stora ensambler och symfoniorkestrar till rocklåtar med dundrande trummor och tungt baskomp.

Det fanns många olika hudfärger, hårfärger, ögonfärger och kroppsformer bland folket men det var det ingen som kände till, så någon rasism fanns inte. Krig hade man avskaffat för länge sedan för ingen kunde sikta. De få krig som förekommit hade slutat i total förvirring där alla sköt i blindo både på vän och fiende, för det mesta utan att träffa någondera.

Det var alltså på grund av synfelet som alla var så sunda, friska, lyckliga och harmoniska på planeten.

En dag kom det en astronaut från jorden i en stor, vit rymdraket med svarta bokstäver, siffror och schackrutor målade på sidorna. Astronauten var ganska gammal och hade också han försämrad syn. Han fick använda läsglasögon ibland.

Nu steg han ur raketen och omringades snabbt av nyfikna infödingar från staden i närheten. Det hela var så spännande! Ingen hade vetat förut att det gick att färdas i rymden. Folket hade mycket att fråga om men eftersom de och astronauten kom från olika planeter talade de inte samma språk.

Astronauten var lika nyfiken som infödingarna och bestämde sig för att stanna tills han lärt sig språket. Han flyttade in i ett hus och tog del i lokalbefolkningens alla dagliga göromål och vanor. Han lärde sig språket ganska snart, för det var inte särskilt svårt. Folket i staden där han hade landat lärde sig hans språk också, för det var inte heller särskilt svårt. Snart kunde de kommunicera riktigt bra.

Astronauten märkte snart att folket varken läste eller skrev. Han förstod också att de inte såg särskilt bra, men att det var översynthet det handlade om visste han inte, för han var inte optiker. Astronauten tyckte synd om utomjordingarna och började därför läsa högt för dem ur böcker han hade tagit med sig från jorden. Det blev så populärt att folk började vallfärda från alla håll för att höra honom. Han fick en egen lästimme i radio där han underhöll folk från när och fjärran med sina spännande historier från planeten jorden som låg så långt bort. Hade det funnits TV hade han säkert fått vara med där också, men eftersom ingen kunde se på nära håll var det ingen nytta med TV och den hade inte uppfunnits.

En gång när astronauten som vanligt tog fram en bok, tog på sig sina läsglasögon och började läsa var det en som såg glasögonen. Det var en man som hade stått ganska långt bort och därför uppfattat blänket från dem.

"Vad var det där?" undrade han.

"Åh, det var bara mina glasögon," förklarade astronauten. "Jag har dem för att kunna se texten bättre." Nu blev alla nyfikna. De hade länge undrat hur han bar sig åt för att tyda skriften i böckerna. Själva såg de inget annat än grå skuggiga linjer på vitt. De hade antagit att det berodde på att de inte kunde läsa, men nu förstod de att man behövde särskilda hjälpmedel för att kunna se orden.

"Är det med glasögon ungefär som med konservöppnare?" frågade en. "Jag menar, utan en konservöppnare är konservburken oanvändbar, och utan glasögon är boken oanvändbar."

"Nja, inte riktigt så," sade astronauten. "En del människor kan läsa utan glasögon också."

"Får jag prova?" undrade en. Det gick astronauten gärna med på. Infödingen tog på sig glasögonen och såg sig omkring. Häpen drog han efter andan.

"Jag kan se!" Han tog boken från astronauten och urskilde tydligt små krumelurer och tecken. Dem skulle han säkert kunna lära sig. Sedan tittade han på sin fru som stod bredvid honom. Jaså var det så hon såg ut! Han såg på sina vänner, sina grannar, på astronauten och allt annat. Han såg att hans kusin hade annan hårfärg än hans syster och att gamla tant Ulla hade rynkor i ansiktet. Han såg att hans dotter hade kläder som inte matchade i färg och att hans bror började bli flintskallig. Han såg att hans grannes fru var mycket vackrare än hans bästa väns och hans egen.

Glasögonen blev en revolutionerande upptäckt. Snart hade man gjort tillräckligt många konkava glaslinser för att täcka hela befolkningens behov. Alla gick sakta omkring i de välkända omgivningarna och upptäckte alla små detaljer de hade missat. Somliga började fästa fönsterrutor vid tunna silverskivor och sätta upp dem som speglar i sina badrum. Andra började måla tavlor, fotografera, ordna håret i tjusiga frisyrer eller sy stilfulla gardiner. Ytterligare andra uppfann TVn och började spela in filmer, såpor och pratshower. En hel del blev författare och skrev långa romaner, vackra dikter och klämkäcka små noveller. Andra blev journalister och startade dagstidningar, kvällstidningar, veckotidningar och seriemagasin. Någon hittade på pengar, och med dem kom räkningar, postgiro, försäkringar, aktier, stämningar, lotterier, konkurser, rikedom, fattigdom och kreditkort.

Folket, som aldrig förr haft ord som "vacker", "ful" eller "regelbundna drag", blev nu intensivt medvetna om sitt utseende. De vackra blev modeller eller skådespelare och syntes på omslagen till de nya tidningarna eller i huvudrollerna i de nya såporna. De fula var ledsna för sina makars respektive makors skull och tyckte synd om dem för att ha så fula partners. De tjocka började svälta sig själv, fettsuga låren och smörja in sig med anti-cellulitkrämer och de smala opererade in silikon i sina kroppar för att bli fylligare. De taniga började träna och muskelbygga, de korta satte på sig platåskor och de som hade rakt hår köpte locktångar. Somliga män skaffade mustascher och stiliga små skägg, andra slätrakade sina ansikten och ytterligare andra rakade hela huvudet också och kallade sig skinnskallar. De kvinnor som hade mer hårväxt än andra behandlade sig för dyra pengar med strålning eller olika salvor och krämer.

Folk med olika hudfärg började plötsligt förakta varandra och se ner på dem som hade förhållanden mellan raserna. Slagord och fula benämningar började målas på väggar och längst bak i bussarna.

Astronauten såg sig omkring med fasa. Befolkningen som hade varit så harmonisk och lycklig var nu hektisk, irriterad och självmedveten. Han ångrade att han visat dem sina glasögon. Allt hade blivit så fel! Nu trivdes han inte längre på planeten. Besviken packade han sina saker, klättrade in i raketen och for vidare igen på jakt efter en ny, oförstörd planet. Ingen vinkade av honom, för de var så upptagna med andra, viktigare saker som att köpa nya kläder, sminka sig eller klippa en ny, fräsig frisyr.

Långt om länge fann astronauten en ny, harmonisk planet. Klimatet var tropiskt och folket bodde i små byar utspridda längs stränderna och i regnskogarna. De tillbringade dagarna med att äta frukt, dansa hula-hula och plocka blommor. En och annan gång sköt de en apa med blåsrör eller drog upp en fisk som de halstrade över elden.

Astronauten fanns sig genast tillrätta. Men en dag när han låg och solade sig i en hängmatta ramlade en 50-öring ut ur hans ficka. En inföding hade stått i närheten och sett myntet falla.

"Vad var det där?" undrade han.

"Jo, det är en peng, dem använder man till att köpa och sälja saker där jag kommer ifrån," började astronauten, men fann sig plötsligt och satte förfärat båda händerna framför munnen. Men det var redan för sent.

"Åh, vilken bra idé!" utbrast infödingen. "Såna måste vi skaffa oss!" Det dröjde inte länge förrän bankväsendet var uppfunnet och planeten hade inlett sin vandring mot fördärv och dekadens.

Astronauten suckade och packade sin väska för tionde gången. Vart han än kom hade hans saker, kläder eller berättelser förstört friden och lugnet. Resolut riktade han raketen mot systemet Sol och for tillbaka till jorden igen.

När han kom till månen satte han dit en stor skylt vänd utåt mot världsrymden. På skylten kunde man läsa på sexton språk: "KARANTÄN".