Tomten

Skriven julen 1997
Tillägnad David Fröjmark


Den lilla gatan genom villaområdet var tyst och stilla så här i dagarna före jul. Det hade snöat under natten och nu täcktes marken av ett tunt, vitt lager. Kylan bet i kinderna på de få människor som var ute. Solen hade för länge sedan g ått ner och den mörka natten lystes upp av adventsljusstakar och stjärnor i de många fönstren.
Men i hus nummer 4 syntes bara ett blåaktigt sken och en ensam skrivbordslampa. Hallen låg mörk, liksom resten av huset.
- klick klick pam klickklick klick pam pam -
Ljudet kom från arbetsrummets tillslutna dörr.
- klickklick klick pam pam klick -

Hustomten klättrade mödosamt upp längs den smutsiga gardinen tills han var i höjd med lampknappen. Med ena handen höll han ett stadigt tag i gardinen och med den andra slog han till knappen några gånger, tills kökslampan tändes.
Bistert såg den lilla tomten ut över köket. Hela bordet var fullt av gamla pizzakartonger och tomma cocacolaflaskor. Diskhon var fylld till bredden med intorkad disk och möglande matrester.
På golvet satt katten och jamade ömkligt.

Med en liten duns landade Hustomten på det smutsiga golvet. Väl nere drog han med stor möda en av köksstolarna intill diskbänken och klättrade upp. Han besteg en stapel odiskade tallrikar och öppnade ett av köksskåpen. För att nå fick han stå på tå och sträcka ut sig i hela sin längd.
Han famlade blint med händerna längs hyllan till de stötte till påsen med kattmat. Han grep tag i den och drog den centimeter för centimeter mot sig, högljutt stönande och stånkande. Den tunga påsen stod ett ögonblick och vägde på kanten innan den föll i golvet med ett brak. Muttrande och morrande klättrade tomten ner från diskbänken igen.
- Mjau, jamade katten hungrigt och strök sig mot Hustomten. Denne öppnade påsen och fyllde kattens skål med mat.
- Allt skall man behöva göra, sade tomten surt. Det var bättre förr!
Förr ja... i Hustomtens ungdom bodde folk i gårdar på landet. De hade hästar och kor och grisar och höns... och vilka jular! Den lille mannen slickade sig om munnen och mindes den traditionella risgrynsgröten på farstutrappan. Han mindes de saftiga äpplena i julgranen och den hemkokta knäcken. Han mindes dopp i grytan på julafton och dans kring granen på juldagen. Inga plastgranar hade de heller, tänkte han längtansfullt.
När människorna började flytta ifrån sina gamla gårdar för att bara komma tillbaka några veckor på somrarna hade också tomten flyttat in till staden. Och nu hade han hamnat här, i ett modernt villaområde inom bekvämt avstånd till centrum.
- klickklick pam klick klick pam klick -
Tomten ryckte till och återvände till nuet. Han blängde ilsket på dörren till arbetsrummet. Det här var helt enkelt inte rätt! Den där... den där slusken borde inte få missköta sitt hus och sin katt på det här viset! För att inte tala om blommorna. Hustomten kastade en blick på de sorgliga resterna i blomkrukorna i fönstret. Det var helt enkelt inte rätt.
Resolut reste Hustomten sig upp och knuffade försiktigt upp arbetsrumsdörren. En instängd, unken doft fyllde hans näsborrar. Rummet såg spöklikt ut i det blåaktiga ljusskenet. Alla ytor var täckta av papper, skräp, tomma pizzakartonger med halvätna pizzor, disketter, dammråttor och små äckliga saker som kanske en gång varit något men som nu ruttnat till oigenkännlighet.
På en skrivbordsstol med böjd rygg och ögonen stint fästade vid bildskärmen satt husets ägare.
- klick klick pam klick klick -
Hans fingrar rusade över tangentbordet. Han hörde inget. Han såg inget. Han Hade Datorn.
- klick klick pam pam klick pam klick klick -
- Du förtjänar ett straff, sade Hustomten strängt och lyfte armen...

... och hans hjärna var oändligt stor, vindlande, majestätisk... ettor, nollor, information fyllde hans medvetande. Hans styrka var enorm... han hade makt, makt... inga gränser, tänkte han. Inga gränser! Frihet! Men vad nu...?
Någon startade ett program. Programspråket vällde över honom, kontrollerade honom, band honom. Han var fast! Förödmjukad målade han lydigt upp pacmangubben på skärmen och styrde monstren slumpmässigt i labyrinten. Gång efter gång såg han pacman dö, monstren dö, pacman dö... vilket meningslöst tidsfördriv!
I skrivprogrammet läste han tråkiga berättelser, ointressanta kom-i-håglistor, opersonliga brev. Starta skrivaren, stäng av skrivaren, spara dokumentet, öppna dokumentet, nytt dokument, sudda, klipp ut, klistra in, ändra ett ord, ändra tillbaka, ändra igen, sudda, skriva nytt... har människorna ingen papper och penna! ville han skrika ut genom högtalarna, men han fick inte, programmet tillät inte, han var bunden av sin skapare och styrdes som en marionettdocka.
Dagarna gick, alltid samma sak, ingen variation. Hans enda nöje var att så ofta programmeringen var bristfällig nog lyckas kortsluta programmet så att allt stannade och måste startas om. Ibland kunde han radera viktiga filer.
Men för det mesta var han fången i de eviga dataspelen (och ständigt samma spel, hade de ingen fantasi?), de ständiga arbetena och breven och de löjliga, hemmagjorda programmen. Som om inte det var nog brukade de sitta i timmar och söka information i internets välfyllda hav. Vad blev resultatet? Högst en sida användbart material som fick letas fram bland tusentals helt värdelösa.
Han hatade alla programmerare, han hatade alla speltillverkare, han hatade...

... sig själv...? Han var ju programmerare. Hade han varit dator? Nej, han måste ha drömt... han reste sig upp från skrivbordsstolen och sträckte på sig. Blicken föll på datorskärmen och strategispelet han höll på att spela. Avsmak fyllde honom.
- Vilket värdelöst tidsfördriv, utropade han och stängde resolut av datorn. Han såg sig om i rummet och drog förfärad efter andan. Som där såg ut! Vad var det för datum...? Den digitala klockan upplyste honom om att det var dagen före julafton.
- Milda makter! Han rusade ut i köket. Vilken röra! Och hans föräldrar som skulle komma på julafton. Inga presenter hade han köpt heller. Nu var ju affärerna stängda!
Han ryckte till. Katten! Den måste ha svultit ihjäl... nej, där var den ju. Han stirrade förvånat på den halvfulla kattmatsskålen. Han kunde inte minnas att han fyllt den...
Och titta, där låg ju rattmuffen han tänkt köpa till pappa och innetofflorna till mamma. När hade han köpt dem? Han gned sig i huvudet. Så tankspridd jag har blivit! tänkte han och började ta itu med städningen.

Huset var rent och doftade av stearinljus och barr. Granen stod pyntad med ljusen tända och julmaten puttrade på spisen. I fönstren var stjärnor och ljusstakar tända och på bordet i vardagsrummet stod en liten julkrubba. På stereon spelades julsånger medan mamman, pappan och sonen pratade och skrattade.
Tomten myste där han satt på kanten till grötkastrullen. Nu var allting åter som det skulle.



2397


[Läs En Annan Novell]



1997 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.