Trosor, kassar och döden

- En Askerömordgåta


Skriven 5 februari 2004



Varekil, torsdag eftermiddag

Jemima kastade en blick på kvittot och drog en djup suck.
- Var det verkligen tvunget att bjuda alla?
Carl-Henrik, som just var i färd med att packa mat i kassar, muttrade för sig själv.
- Och vems syskon är det som är flest, inklusive fruar och flickvänner?
Fast inte så att Jemima hörde.
- Jag menar... Tvåtusensjuhundrafemtiotre kronor! Detta är ju helt orimligt! Vi är ju inte direkt miljonärer heller, nu när du går och stämplar.
- Jag vet, älskling, det är hemskt. Men nu har vi ju redan bjudit både våra föräldrar och alla syskonen, så det är lite sent att ångra sig.
- Om inte du envisats med att vi skulle bjuda alla syskonen, inte bara de trevligaste, hade vi kommit betydligt billigare undan! Jemima lyfte upp en av de färdigpackade matkassarna i kundvagnen, bakom Isak som satt och log för sig själv. Han pekade på en förbipasserande tant.
- Dä! sade han glatt.
- Ja, Isak, vilken fin tant, sade Carl-Henrik frånvarande. Och vilka syskon anser du värdiga gäster till Isaks kalas, då, fortsatte han ironiskt.
- Tja... kanske Josefine, Elisabet och Kristoffer? föreslog Jemima som inte var så bra på att uppfatta ironi.
- Varför inte David, Johanna, Daniel, Elin, Sara och Mikael då?
- David bara spelar spel hela tiden, vi vill ju ha lite andra aktiviteter också.
- Men han är ju Isaks fadder!
- Än sen då?
Carl-Henrik svarade inte, han bara suckade och skakade på huvudet. När Jemima var sån här gick det inte att prata förstånd med henne.
- Än de andra då, varför får inte de komma?
- Johanna bara flörtar med alla hela tiden, dessutom är hon, Daniel och Elin skåningar numera, Sara...
- Vänta lite nu, avbröt Carl-Henrik. De får inte komma för att de är skåningar?
- Just det. Avbryt inte! Jo, Sara flörtar med Kristoffer hela tiden, och Mikael...
- Men de är ju förlovade!
- Va?
- Klart att Sara flörtar med Kristoffer, de är ju förlovade!
- Det är väl ingen anledning att bete sig fånigt! Sluta avbryt mig hela tiden. Hur som helst, Mikael får inte komma för han ska bara filma allt hela tiden, och det räcker med att jag filmar tycker jag.
Carl-Henrik suckade, och började köra den fullastade kundvagnen mot bilen.
- Vadå, varför suckar du? Hallå? Kom tillbaka! Jemima skyndade efter sin make. Jag skojar ju bara, fattar du väl, flämtade hon andfått när hon kom ikapp honom. Jag tycker bara att det hela blir lite dyrt, det är allt. Vi kunde ju nöjt oss med syskonen utan deras respektive. Jag menar, blod är tjockare än vatten.
Detta var ett av Jemimas favorituttryck visste Carl-Henrik, släkten var viktig för henne.
- Tur att de åtminstone tar med sig egna snacks till i kväll, suckade hon.


Landsbro, fredag morgon

Mikael stod framför spegeln i badrummet i Landsbro prästgård. Handfatet framför honom var fullt av burkar och tuber: gelé, mousse, spray och tre sorters vax. Det just nu klarröda håret glänste av alla medel, och nu var han som bäst i färd med att forma till det i önskad frisyr. Vilken tur att han hunnit färga det klart lagom till kalaset!
Det var hans lille brorson Isaks ettårsdag, den ville han ju inte missa. Dessutom kanske det skulle bli tillfälle att jobba lite med den nya filmen, Finlandsvarning 12. Han kanske till och med skulle kunna hitta en liten biroll till Isak! Kanske som Lill-Kurres son? Mikael funderade vidare, medan han arbetade med håret.
Aldrig kunde han ana hur stor roll hans filmande skulle komma att ha den kommande helgen!
Samtidigt i rummet intill badrummet gjorde Inga sitt bästa för att väcka Elisabet.
- Eliiiiisabet! gastade hon. Vakna nu, vi ska åka om en timme!
Elisabet sov lugnt vidare, gnydde något i sömnen men gjorde annars inga tecken på att ha reagerat. Inga himlade med ögonen och suckade djupt.
- Peeeeeter! gastade hon sedan. Du får väcka Elisabet, hon är ju omöjlig!
Detta gjorde Peter gärna, och efter att ha hällt ett glas iskallt vatten över sin sovande dotter skyndade han sig belåtet ner för trappan, ackompanjerad av ilskna vrål. Kristoffer, rufsig i håret och endast iförd kalsonger och T-shirt, tittade ur genom dörren till gästrummet där han och Sara huserade.
- Vad sysslar ni med egentligen? Undrade han irriterat. Kan man inte få någon lugn och ro på det här stället?
Två timmar senare satt de alla i bilen, och var redo för avfärd.
- Vi kommer att komma försent! gnällde Mikael irriterat. Det blir ingen mat kvar till oss.
- Nejdå, lugnade Inga. Peter, har du tagit med dig din Bricanyl?
- Nej visst ja! utbrast Peter, störtade ut ur bilen och skyndade sig tillbaka in i huset efter astmamedicinen. De övriga i bilen suckade djupt. Sara, som satt inklämd i Kristoffers knä i baksätet, såg oroligt på klockan.
- Om vi inte åker nu missar vi tåget!
- Peeeeeter! gastade Inga ut genom bilfönstret. Skynda dig! Vi missar tåget!
Peter, som på rekordtid letat rätt på medicinen och nu var i färd med att låsa huset igen, tappade nästan nycklarna i blotta förskräckelsen. Visst ja! Kristoffer och Sara skulle ju åka tåg till Bohuslän, det hade han glömt! Han rusade tillbaka till bilen och rivstartade. Sedan bar det av för allt vad tygen höll till Vetlanda.
Med knapp nöd hann Kristoffer och Sara kasta sig ombord på tåget bara några sekunder innan det åter började röra på sig. Resten av familjen kunde nu pusta ut lite grand. Om inget oförutsett inträffade skulle de nog komma nästan i tid till kalaset.


Långelanda, fredag förmiddag

- Ähum. Ja. Jag skulle vilja hålla ett litet tal till dig, Isak... Äsch, det låter ju dumt. Kan man börja så? Johanna bläddrade nervöst i den tjocka pappersbunten. Jag kanske skulle skriva om början på talet?
- Det blir säkert bra, mumlade Josefine okoncentrerat. Framför henne låg en stor kartong med färgglatt tryck. "Advanced Civilization" kunde man läsa på kartongen. Hon tog fram saxen och började klippa av en lagom längd djungelmönstrat presentpapper.
- David, har du gjort klart grattiskortet än eller? ropade hon sedan över axeln. David, som satt böjd över sin bärbara dator i andra änden av rummet, mumlade något som lät som "Strax".
- Du är ju min favoritsysterson, käre Isak. Nu kanske du vill utbrista "Yeah, right, I'm your only nephew", som Simba i "The Lionking", men då vill jag svara dig, Isak, att... hm... Johanna avbröt sig. Vad har jag skrivit här egentligen? Jag kanske borde renskriva i datorn...
Under tiden stod Angelica och Lars i köket, också de sysselsatta med förberedelser för kalaset.
- Rimmar verkligen "solrosfågelfrö't" på "söt" undrade Angelica, och kliade sig i huvudet. Jag får inte ihop det riktigt...
- Jag tycker det ser bra ut, menade Lars lojalt.
- "O, Isak, du vårt barnbarn söt, lik sparven grå med solrosfågelfrö't..." läste Angelica.
- Det blir jättebra, tyckte Lars.
- Åh, Lars förresten... kan du väcka Daniel och Elin? Vi ska snart fika, och de har ju inte ens ätit frukost än. Och så kan du väl släppa ut Casper lite så att han får kissa? När Lars hade gått fortsatte hon diktandet.
- Gullig. Ullig, mullig, kullig, bullig, krullig. Krullig! Det blir bra. "O Isak du är väldigt gullig, i håret är du inte krullig..."


Lilla Askerön, fredag eftermiddag

Ute på altanen stod två långbord dukade. Runt dem hade de båda familjerna bänkat sig, och dagens huvudperson satt på huvudändan i sin höga Ikeabarnstol. Han fick köpebarnmat dagen till ära, medan de övriga högg in på Carl-Henriks goda pajer och Jemimas nyttiga sallad, utom Inga som var upptagen med att filma. I köket stod två stora gräddtårtor redo att bäras in.
Mikael var nöjd och belåten, sedan han förvissat sig om att pajerna, salladen, coca-colan och tårtorna var fria från mandlar, nötter, bananer, äpplen och annat han inte tålde. Dessutom hade mamma Inga lovat att han skulle få låna videokameran sedan och spela in några scener till sin film. Isak hade verkat uppskatta den lilla leksaksvideokameran han fått av Mikael, och han var förvissad om att brorsonen skulle växa upp till en god filmregissör han också.
Johanna var också belåten. Hon hade placerat sig strategiskt mellan Mikael och Kristoffer, och även om den förra var något för ung för henne och den senare förlovad med Sara, ansåg hon att en liten flörtande blick då och då nog inte kunde skada.
- Jaså du bor i Uppsala, sade hon förföriskt till Kristoffer. Där bor min kusin. Det är en fin stad, tycker jag...
Daniel, som satt mitt emot Kristoffer, lade sig i samtalet.
- Fin stad? Uppsala? Nej tacka vet jag Lund, det är den bästa studentstaden!
- Ååååh, du bor i Lund, det gör ju jag med, log Johanna förföriskt mot Daniel. Plötsligt insåg hon att han ju var hennes bror, och började generat prata med Mikael i stället. Under tiden utbröt en hetsig debatt om vilken stad som egentligen var finast, Uppsala eller Lund. Daniel använde sig av debattmetoden "Den som hörs mest har rätt" medan Kristoffer försökte med mer subtila medel. Efter en stund avbröt Peter välvilligt.
- Jahapp! Det var väl trevligt att vi kunde samlas så här allihop. Det är så fridfullt här hos Challe och Jemima.
- Carl-Henrik heter jag, pappa!
- Och så fick vi god tårta och sånt därnt, det uppskattas, Challe!
- Carl-Henrik heter jag, mamma!
- Ja, och vilka goda pajer Grimslöv hade gjort, höll Elisabet med.
- Carl-Henrik heter jag, Elisabet!
- Nej, Jemima och Hobbe, nu tänkte jag hålla ett tal om det går bra, inflikade Johanna.
- Carl-Henrik heter jag, ska det vara så svårt att fatta! grymtade Carl-Henrik men inte lika högt nu när det var en ingift släkting.
- Ähum. Ja. Jag skulle vilja hålla ett litet tal till dig, Isak, började Johanna.
- Dä! sade Isak uppmuntrande och pekade på henne.
- Ja, just det Isak, där är moster Johanna, sade Jemima automatiskt.
- Du är ju min favoritsysterson, käre Isak. Nu kanske du vill utbrista "Yeah, right, I'm your only nephew", som Simba i "The Lionking", men då vill jag svara dig, Isak...


Lilla Askerön, fredag kväll

David lutade sig tillbaka i soffan. På det hela taget hade det varit ett lyckat kalas. Särskilt nu när festföremålet gått och lagt sig, så att de äntligen kunde spela pojkens födelsedagsspel Advanced Civilization. Jemima och Carl-Henrik hade visserligen knotat lite när han föreslagit att de som ville skulle stanna hela natten och spela, men snart hade han fått med sig både Sara, Kristoffer, Elisabet och Johanna på sin sida och då kunde de inte gärna vägra. Josefine hade inte varit så intresserad, men eftersom David skulle vara med sade hon att hon kunde försöka en stund i alla fall. Daniel och Elin hade artigt avböjt med förevändningen att de skulle upp tidigt dan därpå och åka till Norrland, så de hade åkt hem tillsammans med Angelica och Lars som inte heller var pigga på ett tiotimmarspass sällskapsspel. Även Inga och Peter hade tackat för sig och gått och lagt sig i gästsängarna ute i friggeboden. Mikael var ute i skymningen någonstans och filmade kvällsscener till sin nya film, så honom hade de inte kunnat fråga, men David trodde inte att han var så intresserad i vilket fall.
Stora skålar med chips och ostbågar stod nu uppställda kring bordet med de åtta spelarna och i glasen flödade fantan och coca-colan. Jemima tog sin värdinneroll på stort allvar och fyllde hela tiden på glasen. Snacksen hade gästerna själva bidragit med, medan värdparet stod för drickat. De flesta hade bidragit med ostbågar för att glädja Carl-Henrik, utom Johanna som ville vara udda och som hade tagit med dödskalleformade chips och svarta jordnötter.
- Jag tror inte jag orkar spela mer, jag har huvudvärk, beklagade sig Josefine ganska snart.
- Vill du att vi ska åka hem, undrade David besviket. Han hade sett fram emot den här kvällen i flera veckor.
- Du kan väl lägga dig i gästrummet och vila en stund? föreslog Jemima. Jag kan komma med en huvudvärkstablett.
- Det vore jättesnällt, samtyckte Josefine och David drog en lättnadens suck.
Josefine gick till det bortre gästrummet och Jemima började göra i ordning en huvudvärkstablett åt henne i köket. David fick nu lusläsa reglerna en stund för att se hur man skulle göra när en spelare avbröt i förtid. Några av de andra tog tillfället i akt att besöka toaletten eller för att gå ut och ta sig en nypa frisk luft. Efter en stund hade alla återsamlats, och spelet kunde fortsätta, nu med sju spelare.
De hade spelat ytterligare några timmar när plötsligt läsken tog slut. Jemima blev upprörd.
- Men Carl-Henrik, jag sade ju åt dig att köpa ordentligt med läsk!
- Det gjorde jag ju! försvarade sig hennes make.
- Det gjorde du uppenbarligen inte, eftersom den tagit slut!
- Det gör inget, vi kan dricka vatten, betygade gästerna.
- Jag kan åka och köpa läsk på Statoil om du vill, erbjöd sig Carl-Henrik överslätande. Jemima såg sur ut men nickade kort.
- OK, gör det då. Men skynda dig! Vi kan ta en liten paus i spelandet så länge. De andra reste sig tacksamt för att få en välbehövlig bensträckare.


Varekil, fredag natt

Carl-Henrik stirrade håglöst in genom dörren in till butiken. Det var alldeles mörkt därinne. "Öppettider: Vardagar 7-22". Det kunde man ju vänta sig med hans vanliga tur. Typiskt Orust att inte ha bemanning på bensinstationen hela dygnet!
Med en suck återvände han till bilen med oförrättat värv. Han kände sig trött efter dagens vedermödor, men ännu var det mycket kvar. Eftersom David insisterat på att spela spel hela natten skulle det dröja innan han fick vila huvudet mot kudden. Lite irriterat tänkte han att Jemima gott kunde ha åkt hit själv, hon var säkert inte lika trött som han. Det var faktiskt även hennes fel att de köpt för lite dricka, de hade ju handlat tillsammans dagen innan.
En stund senare svängde han in Toyotan framför huset och klev ur bilen. Ute på trappan stod Johanna och Sara och pratade medan de andades in den svala nattluften i djupa andetag.
- Stackare, som tvingades ut med bilen så här dags, tyckte Johanna medlidsamt.
- Särskilt som det var stängt på Statoil, så jag åkte i onödan, beklagade sig Carl-Henrik.
- Åh nej, vilken otur!
Inne i huset luktade det instängt och syrefritt. Vid soffbordet satt David ensam och studerade spelbrädet.
- Var är de andra? undrade Carl-Henrik.
- De skulle sträcka på benen, sade David förstrött och fortsatte sitt studium. Carl-Henrik gick för att leta rätt på dem. Ute på altanen hittade han Kristoffer och Jemima. Jemima såg arg ut, och Carl-Henrik antog att hon var irriterad över att han tagit så lång tid på sig.
- Jaså där är du, muttrade hon.
- Ursäkta att det tog lite tid, men jag vågade inte köra så fort eftersom det är mycket rådjur ute den här tiden på dygnet, och när jag kom fram var där stängt!
- Ja, ja. Nu fortsätter vi spela. Jemima stövlade ilsket förbi de båda bröderna och gick in i huset igen. Carl-Henrik ryckte uppgivet på axlarna och följde efter henne in i huset.
Nu hade även Johanna och Sara återvänt till spelet. Bara Elisabet fattades fortfarande.
- Jag går och ser efter vart hon tog vägen, erbjöd sig Carl-Henrik.
Elisabet skulle bo i gästrummet inne i huset tillsammans med Sara och Kristoffer, så Carl-Henrik styrde stegen dit. Kanske hade hon gått för att hämta något i sitt rum. När han passerade sitt och Jemimas sovrum stannade han till ett ögonblick och lyssnade. Då han hörde Isaks lugna snusningar log han för sig själv. Risken för plötslig spädbarnsdöd var över nu, men ändå var han alltid lika paranoid när pojken sov.
I det lilla arbetsrummet möttes han av Elisabet, som likblek i ansiktet backade ut ur gästrummet.
- Vad har hänt? undrade Carl-Henrik förskräckt och sprang fram mot sin syster. Elisabet kunde inte svara, hon bara pekade stumt framför sig med en darrande hand.
Med hjärtat i halsgropen lyfte Carl-Henrik blicken och såg in i gästrummet.
Där, på sängen låg Josefine, med en plastkasse tätt sluten över huvudet.
Han rusade fram och slet av kassen som var stadigt fastknuten om halsen, men det var för sent. Ansiktet var blåaktigt och ögonen stirrade blint.
Hon var död.


Lilla Askerön, tidigt lördag morgon

Carl-Henrik gned sig trött i ögonen. Poliserna och ambulansmännen från Stenungsund hade kommit efter en timme och klampade nu omkring överallt. De hade frågat några sporadiska frågor, tagit plastkassen som Josefine kvävts av i förvar samt tagit hand om kroppen.
- Det är förmodligen något psykfall som tagit sig in genom den bortre ytterdörren och mördat henne, anförtrodde en polis till Carl-Henrik. De får ingen vård, vet du.
- Va?
- Ja, psykfallen alltså... de får ingen vård längre. Inga resurser du vet. Det var samma sak med Anna Lindh. Den här kanske också fick order av Jesus, vad vet jag.
- Men det kan väl inte varit någon utifrån på Lilla Askerön mitt i natten? Carl-Henrik trodde knappt sina öron.
- Sånt där vet man aldrig nu för tiden, menade polisen. Vi ska givetvis förhöra er allihop senare, men först ska vi undersöka kassen efter fingeravtryck. Om det är ett psykfall finns han med i våra register.
- Ska ni inte ta våra fingeravtryck också?
- Nej, nej, det får man inte göra. Bara om starka misstankar föreligger, eller om personen blivit straffad för något får man ta fingeravtryck. Mänskliga rättigheter, du vet. Jaha, då var vi väl klara här. Det är nog bäst att ni bor någon annanstans så länge, här måste vi spärra av.


Långelanda, lördag förmiddag

- Jag kan bara inte tro det! ojade sig Angelica. Våran kära Josefine, brutalt mördad!
- Vi vet faktiskt inte om hon blev mördad, Angi, sade Lars milt och tog sin hustrus hand. Det kan ha varit självmord också.
- Det vore inte alls likt henne, hon skulle tagit itu med problemet vad det än var, det vet jag!
Angelica, Lars, Jemima, Carl-Henrik, Isak, Inga och Peter satt runt matbordet i prästgårdens hemtrevliga kök och samtalade lågmält om nattens hemska händelse.
- Tänka sig att det var jag som såg henne sist i livet! suckade Jemima. Hon var blek och glåmig i ansiktet och hade djupa ringar under ögonen. Svägerskans död hade tagit hårt på henne, och Carl-Henrik lade tröstande armen omkring sin fru.
- Och vi låg och sov, märkte ingenting, sade Inga sorgset. Peter nickade trött.
- När Challe kom och väckte oss fick vi en smärre chock, höll han med.
- Carl-Henrik, rättade denne automatiskt.
Familjen Hammarlund, både den äldre och den yngre hade fått härbärgera i prästgården tills vidare. Det blev trångt och många fick ligga på golvet, men ingen kände för att åka hem innan det hela rett ut sig. Bara Daniel och Elin hade fullföljt sina planer och åkt till Norrland. De hade ju inte varit på Lilla Askerön den aktuella natten, så de såg ingen anledning i att ytterligare belasta Angelicas och Lars gästfrihet.
Carl-Henrik tänkte så det knakade. Det var uppenbart att polisen inte skulle vara till stor hjälp här. Han var övertygad om att Josefine inte begått självmord, utan blivit mördad. Han misstänkte dessutom att mördaren var en av de sju som spelat Civ den kvällen! Det är klart, han kunde ju inte vara helt säker på sin mamma och pappa heller, de hade faktiskt lätt kunnat lämna friggeboden och ta sig in till Josefine. Inte heller Mikael, som strövat omkring på ön i nattmörkret kunde gå helt säker för misstankar.
Fortfarande funderande lämnade Carl-Henrik gruppen i köket för att se efter var alla andra var.
Inne i vardagsrummet fann han David sittande håglöst framför sin bärbara dator, som låg ihopfälld på bordet. För en gångs skull hade han tydligen inte den minsta lust att spela något spel. Johanna, Mikael och Kristoffer som satt vid bordet intill hade uppenbarligen inga sådana skrupler, utan spelade kort. Elisabet hade fortfarande inte hämtat sig efter chocken, utan låg kvar i sin provisoriska sovplats i biblioteket. Carl-Henrik gläntade på skjutdörren men ville inte störa henne, utan slog sig ner i soffan bredvid David. Vem var den skyldige? Vem av dessa människor, alla vänner och släktingar som han tyckte om, hade begått ett brutalt mord natten innan?
Carl-Henrik bestämde sig för att lösa gåtan.


Långelanda, lördag eftermiddag

Med papper och penna i högsta hugg slog sig Carl-Henrik ner bakom Lars stora, röriga skrivbord. Ingen hade verkat förvånad när han bett att få ställa frågor till dem en och en, tvärtom verkade de tycka att det var en bra idé att någon tog itu med det hela. Han hade bett dem att noga tänka igenom föregående natts händelser, och försöka minnas exakt vad som hänt. I tur och ordning skulle de nu avge sina vittnesmål.

JEMIMA kom först in i rummet, med lille Isak på armen.
- Pappa! kommenterade den senare.
- Ja, just det Isak, där är pappa, höll Jemima med.
- Du var ju den siste som såg den mördade i livet, började Carl-Henrik. När var det?
- Det var runt elva på kvällen. Jag gick in till henne med ett glas vatten och en huvudvärkstablett. Då låg hon på sängen och blundade lite, men satte sig upp och tog emot brickan när jag kom.
- Och sedan upptäckte vi liket strax efter tre på natten, när jag återvänt från Varekil. Då måste alltså mordet ha skett någon gång mellan klockan elva och klockan tre.
- Det var en annan sak också... började Jemima.
- Ja?
- Den där plastkassen, den som hon dödades med... Jag kände igen den, den brukade jag förvara tygstuvar i. Den brukade ligga på sybehörskorgen som stod bredvid bordet i gästrummet, men när vi upptäckte liket låg stuvarna på bordet i stället. Jag vet inte om det kan vara till nytta men...
- Alla iakttagelser är en hjälp, försäkrade Carl-Henrik. Kan du nu försöka erinra dig om vilka som lämnade spelet den aktuella tidsperioden i går natt? Även om de bara skulle på toaletten kan de ha hunnit utföra dådet.
- Ja, när jag kom tillbaka med det tomma glaset satt ju alla kvar vid bordet. Sedan vill jag minnas att både Sara, David, Kristoffer, Elisabet och Johanna gick ifrån för att gå på toaletten vid olika tillfällen innan läsken tog slut och du gav dig av, fast jag minns inga exakta tider. När du åkte, det var väl vid halv tre ungefär, blev det allmänt uppbrott. Alla utom David lämnade bordet för att sträcka på benen eller besöka toaletten. Själv gick jag direkt ut på altanen, där även Kristoffer stod. Där var vi sedan tills du kom tillbaka, så jag antar att vi bestyrker varandras alibin. Vart de övriga tog vägen vet jag inte.
- Vet du nån som kan ha anledning att mörda Josefine?
- Nja... inte egentligen. Men jag har svårt att tänka mig att det var Kristoffer, Elisabet, Mikael eller Sara, de kände ju henne knappt.
- Tack så mycket. Då kan du be att David kommer in.

DAVID verkade någorlunda lugn och sansad efter omständigheterna, men det märktes att han sörjde djupt. Carl-Henrik kände ett sting av medkänsla. Det kunde inte vara lätt att mista sin äkta hälft efter tretton års lyckligt äktenskap.
- Jag skulle vilja börja med att fråga om du vet om Josefine har någon ovän bland de som befann sig på ön igår?
David suckade.
- Knappast... Josefine var omtyckt av alla. Jag kan inte för mitt liv begripa vem som skulle vilja henne något ont!
- Tror du att det kan ha varit självmord?
- Absolut inte. Hon var en gladlynt person, självmord var inte alls hennes stil.
- Kan du redogöra för vad som hände igår mellan klockan elva då Josefine gick och lade sig, och klockan tre när vi hittade kroppen? Du satt ju vid spelbordet större delen av tiden.
- Det stämmer.
- Var det någon som lämnade bordet under denna tid?
- Ja, flera stycken. Jag minns det väl, för det är alltid så irriterande när folk går ifrån under ett spelparti. Först var det Sara, det var nästan med en gång efter att Jemima kommit tillbaka från Josefine. Hon var inte borta särskilt länge, och toaletten spolade, så jag antar att det var dit hon gick.
- Såg du att hon gick direkt till badrummet?
- Nja, det är lite skymt ifrån soffan, det går inte att se exakt.
- Kunde hon ha hunnit gå till gästrummet, knyta fast kassen om Josefines huvud, gå till badrummet, spola i toaletten och återvända till er under den tid hon var borta?
- Kanske, om hon skyndade sig... Jo, det skulle nog vara möjligt. Fast jag vet inte vad hon skulle kunna ha för motiv direkt...
- Vem var näste man från bordet?
- Det var faktiskt jag själv. Jag minns att jag tittade på klockan, och hon var ungefär kvart i tolv. Jag gick på toaletten och återvände sedan direkt till spelet, men då passade även Kristoffer på att gå, och han dröjde rätt länge.
- Han hade alltså gott om tid att utföra mordet?
- Det antar jag.
- Fortsätt, vad hände sedan?
- Vi spelade ytterligare en liten stund, kanske till midnatt ungefär. Då gick Elisabet ifrån, också till toaletten. Sedan, strax innan läsken tog slut gick även Johanna. Jag antar att det var all läsken som gjorde alla så nödiga, förresten.
- Ja, det är troligt. Såg du vart de andra tog vägen när jag hade åkt?
- Nej, jag satt kvar vid soffbordet och funderade på min spelstrategi ända tills du kom tillbaka och mordet upptäcktes. Davids röst bröts, och en tår skymtade i ögonvrån.
- Tack så mycket, det räcker nog så här, sade Carl-Henrik vänligt. Säg till om du kommer på något mer av värde för utredningen. Sedan kan du be att Sara kommer in.
David bara nickade stumt och lämnade rummet med böjt huvud.

SARA verkade inte nämnvärt påverkad av den sorgliga historien, men det var ju inte heller så konstigt eftersom hon inte alls var släkt med den mördade. Hon hade inte särskilt mycket att tillägga till Davids vittnesmål, utom att hon själv hade varit först till toaletten när Carl-Henrik åkt till Varekil, och att hon efter toalettbesöket gått direkt ut på trappan där Johanna redan stod och svalkade sig. Utanför toaletten hade Elisabet stått och väntat på sin tur till badrummet. Sedan hade Sara och Johanna pratat om ditt och datt tills Carl-Henrik återvände.

Näste man in i arbetsrummet var KRISTOFFER. Han verkade lite besvärad över att behöva avge vittnesmål till sin storebror, och svarade bara kortfattat på dennes frågor.
- Du var ju på toaletten vid ett tillfälle den aktuella perioden? frågade Carl-Henrik.
- Ja.
- Och sedan lämnade du bordet igen efter att jag åkt?
- Det stämmer.
- Vart gick du då?
- Ut på altanen.
- Var du ensam?
- Nej, Jemima gick med.
- Vad pratade ni om?
- Allt möjligt. Vad spelar det för roll?
- Gick någon av er därifrån innan jag kom tillbaka?
- Nej.
- OK, tack så mycket då. Du kan be att Elisabet kommer in.

ELISABET var fortfarande tårögd och såg sliten ut, men svarade beredvilligt på Carl-Henriks frågor.
- Vad gjorde du när sällskapet bröt upp vid halvtretiden?
- Jag gick till toaletten, men där var upptaget. Efter en stund kom Sara ut, och jag gick in.
- Såg du vart Sara tog vägen?
- Hon gick ut genom ytterdörren, och jag hörde inifrån toaletten att hon och Johanna började prata.
- Vad hände sedan?
- När jag var klar satte jag mig vid erat matbord och bläddrade i en dagstidning som låg där. Efter ett tag hörde jag ljudet från bilen när du kom tillbaka, och då gick jag till gästrummet för att hämta en påse tuggummin ur min väska. Jag tänkte smyga mig in utan att störa Josefine, men när jag kom dit... ja... du vet ju vad som hände då!
Carl-Henrik nickade förstående. Det måste varit en chock att upptäcka det makabra liket i ett mörkt rum, alldeles ensam.
- Tack så mycket, det räcker så här. Kan du be Johanna att komma in?

JOHANNA hade inte så mycket att säga. Hon hade varit på toa strax innan läsken tog slut, sedan hade hon stått på trappan och pratat med Sara om killar och kärlek. Hon hade dock ett tips om en tänkbar mördare.
- David och Josefine grälade i går morse. Jag hörde det tydligt eftersom mitt rum här i Långelanda ligger alldeles intill deras.
Carl-Henrik tyckte nog att detta var ett ganska klent motiv, äkta par grälar väl då och då utan att gå och mörda varandra för den sakens skull. Fast det berodde ju förstås på vad de egentligen hade grälat om.

MIKAEL kom in som näste man. Han var aningen misstänkt eftersom han varit ensam hela kvällen, och Carl-Henrik fick en del nya anteckningar.
- Berätta vad du gjorde under kvällen och natten igår, uppmanade Carl-Henrik sin lillebror.
- Jag gick ut vid niotiden, när mamma och pappa gick och lade sig. Mamma skulle bädda i ordning åt mig på en luftmadrass, och det blev lite trångt i friggeboden. Jag tänkte spela in några kvälls- och nattscener till Finlandsvarning 12.
- Vart gick du?
- Lite här och var, mestadels i närheten av huset, fast en gång var jag upp på berget bakom den där ängen bredvid ert hus.
- När gick du och lade dig?
- Strax efter midnatt. Först filmade jag lite nattscener vid huset.
- Sov Inga och Peter när du kom in?
- Ja, de verkade sova djupt, i alla fall snarkade de båda två.
- Var det någon som lämnade friggeboden under natten?
- Det tror jag inte, jag skulle nog märkt om någon klev över mig.
- Tack så mycket, då kan du be mamma och pappa att de kommer in.

INGA och PETER kom in tillsammans, eftersom de ändå inte var särskilt misstänkta. Som Mikael mycket riktigt intygat hade de lagt sig efter att ha bäddat sängarna och sovit hela natten. Ingen av dem hade vaknat när Mikael kom in.


Långelanda, lördag kväll

Carl-Henrik satt i köket med anteckningsblocket framför sig och funderade så det knakade. Han hade sammanställt en lista över alla de misstänktas göranden och låtanden under kvällen, men tyckte ändå inte att han blev mycket klokare. När Jemima kom in i rummet visade han blocket för henne.
- Vad tror du? undrade han.
Jemima läste under tystnad.

Kl 21 (ca)Angelica, Lars, Elin och Daniel åker hem. Inga o Peter bäddar o lägger sig. Spelet börjar.
Kl 23 (ca) Josefine lämnar spelet. Jemima ger henne en huvudvärkstablett.
Kl 23 - 23:45 Sara till toaletten någon gång under denna tid.
Kl 23:45 (ca) Först David, sedan Kristoffer till toaletten.
Kl 24:00 (ca) Elisabet till toaletten.
Strax efter 24 Mikael lägger sig.
Strax innan 2:30 Johanna till toaletten.
Kl 2:30 (ca) Carl-Henrik till Varekil. Johanna till trappan. Sara till toaletten sedan också till trappan.
Elisabet till hallen, sedan till toaletten, sedan matbordet, sedan gästrummet. Jemima o Kristoffer till altanen. David kvar vid soffbordet.
Kl 3 (ca) Carl-Henrik åter från Varekil.
Kl 3:10 (ca) Liket upptäcks av först Elisabet, sedan Carl-Henrik.


- Det är svårt att säga, svarade Jemima efter att hon läst färdigt. Nästan alla tycks ha haft tillfälle att gå in till gästrummet vid något tillfälle, utom du själv.
- Det här blir nog svårare än jag hade trott, suckade Carl-Henrik.


Långelanda, söndag förmiddag

När de båda familjerna vid halvtolvtiden återvände från kyrkan (utom Johanna, Elisabet och Mikael som stannat hemma) väntade dem en polisbil parkerad utanför prästgården. Inne i huset fann de en sorglig syn. Tre polismän var just i färd med att slå Johanna i handklovar och föra ut henne till bilen.
- Vad håller ni på med? undrade Angelica förfärad. Vad har hänt?
- Johanna Angelica Fröjmark är härmed gripen för mordet på Anna Josefine Fröjmark den tionde september i år, svarade en av poliserna myndigt.
- Varför tror ni att hon är skyldig? undrade Carl-Henrik argt. Sist trodde ni ju att det var ett psykfall.
- Vi har undersökt plastkassen - mordvapnet. Där fann vi två uppsättningar tydliga fingeravtryck, som vi samkörde med brottsregistret. De första tillhörde en okänd person - förmodligen du själv när du tog loss kassen från den mördade. De andra avtrycken tillhörde Johanna.
- Det är inte sant! Jag är oskyldig! skrek Johanna.
- Hur kommer det sig att Johanna fanns med i brottsregistret? undrade Inga förvånat.
Alla i familjen Fröjmark, samt Jemima, såg generade ut.
- Det här är inget vi brukar prata om, mumlade Lars.
- Johanna fick vid sjutton års ålder ett års samhällstjänst för sexuellt utnyttjande av minderårig, sade en av poliserna okänsligt. Johanna bröt ihop i snyftningar.
- Jag har ju sagt förlåt! Det där var ju jättelänge sedan, och Pelle var med på det hela. Han skulle fylla femton bara två veckor senare, ju!
- Det förklarar inte varför dina fingeravtryck fanns på mordvapnet, sade polisen strängt. Det är uppenbart att du är en samvetslös skurk - och nu ska du få ditt straff.
Carl-Henrik, som varit tyst och funderat, mumlade för sig själv.
- Aha... så det är därför hon jobbat på kyrkogården flera somrar i rad...


Långelanda, söndag kväll

- Jag kan bara inte fatta det... min syster en mörderska! Jemima satt med huvudet i händerna.
- Vad hade hon emot Josefine? undrade David sorgset.
- De blev ju i och för sig ganska mycket ovänner när Johanna bodde hos er härom året... de pratade sällan med varandra efter det.
- Men var de så till den grad osams att Johanna kunde begå mord...? Lars skakade uppgivet på huvudet.
- Tydligen, suckade Jemima.
Familjen Hammarlund den äldre hade dragit sig tillbaka tidigt av respekt för den drabbade familjen. Det var inte roligt att upptäcka att man haft en skoningslös mörderska mitt i sin familjekrets.
- Jag måste få lite luft, utbrast plötsligt Carl-Henrik. Det känns så tungt att sitta här inne. Ska någon följa med? Men ingen kände för att gå ut, så Carl-Henrik gick ensam till hallen där han tog på sig sin jacka och skorna. Just som han skulle knyta skosnörena kände han en lätt knackning på axeln. Det var Mikael.
- Challe, jag har något konstigt som jag vill visa dig...
- Carl-Henrik heter jag, svarade han snabbt. Kan det inte vänta? Jag är precis på väg ut.
- Jag tror det är viktigt. Det är en grej på min film.
- Mikael, jag tror inte jag känner för att titta på din film just idag. Min svägerska har blivit häktad, det känns faktiskt rätt jobbigt!
- Cha... Carl-Henrik, jag tror verkligen att du borde se det här! Mikael såg enträgen ut.
- Ja, ja då, suckade Carl-Henrik. Men om det är något oviktigt blir det inte roligt för dig. Han klädde irriterat av sig ytterkläderna igen och följde med brodern upp för trappan till Fröjmarks TV.
Mikael hade kopplat in videokameran i TV:n och satte nu på den. Carl-Henrik tyckte mest det var mörker, men så plötsligt skymtade något förbi. Det var friggeboden, friggeboden på Lilla Askerön. Mikael hade tydligen stått uppe på grusvägen intill huset och filmat. Nu syntes huset också, och fönstret till gästrummet. Det lyste svagt i rummet och... Carl-Henrik satte sig käpprak upp.
- Pausa filmen! utbrast han. Mikael lydde.
I den skakiga stillbilden kunde han tydligt se något i gästrumsfönstret. En mörk gestalt med något stort och vitt i händerna, på väg mot sängen.
Det var mördaren som Mikael fångat på film mitt under pågående mord.
- När gick du och lade dig? Det var strax efter midnatt, eller hur? undrade Carl-Henrik ivrigt. Mikael nickade.
- Och när filmade du detta?
- En rätt lång stund innan jag gick in, men jag vet inte säkert. Tyvärr hade jag inte på datum- och tidfunktionen eftersom det skulle bli film.
- Mordet skedde alltså antagligen mellan klockan elva och tolv på natten, räknade Carl-Henrik ut. Hela denna tid satt Johanna på sin plats!


Långelanda, måndag förmiddag

Johanna, som hade kommit tillbaka från häktet på söndagsmorgonen, var nu friad från alla misstankar. Kvar på Carl-Henriks lista var endast Sara, David, Kristoffer och Elisabet. Mikael själv kunde ju rimligtvis inte ha begått mordet eftersom han filmat det hela.
Carl-Henrik tyckte först det var lite konstigt att inte Mikael sett något medan han filmade, men Mikael förklarade att eftersom han bara svept med kameran hade han inte lagt märke till vad som syntes i fönstret förrän han efteråt tittade på inspelningen. Inte ens då gick det att se om man inte pausade filmen på precis rätt tidpunkt.

Johanna satt i sitt rum, som hon för tillfället delade med Elisabet, Sara och Kristoffer. Det var skönt att vara tillbaka igen. Häktet hade inte varit något vidare, och hon hade fått otäcka minnesbilder av förra gången hon åkt fast, då när Pellehistorien uppdagats. Hon lade sig ner på sängen och slöt ögonen en stund. Hon hade knappt sovit en blund i natt, och så hade hon stigit upp tidigt (före klockan tolv på morgonen!) för att åka hem igen. Plötsligt öppnades dörren och någon kom in.
- Jaså är det dags för fika nu, sade hon sömnigt och öppnade ögonen. Personen kom längre in i rummet och drog fram något ur fickan. Johanna gjorde stora ögon när hon såg var det var.
En plastkasse.
- Så det var du! Hon reste sig hastigt, men försent. Förfärat kände hon hur plastkassen drogs ner över hennes huvud och drogs åt. Hon kämpade för att få luft men allt hon kunde andas in var plast. Förgäves försökte hon få av sig kassen, men den var väl knuten, och allt blev långsamt mörkare och mörkare...
Med en duns föll hon till marken.

- Nu är det kaffe, nu får ni komma allihop! ropade Angelica glatt från vardagsrummet. Kristoffer, Sara, Elisabet, Jemima och Carl-Henrik avbröt sitt nyss påbörjade spelparti vid soffbordet och slog sig ner vid det dukade kaffebordet i stället. Angelica hade bullat upp ordentligt för att fira sin dotters frikännande.
Peter och Inga med Isak på armen kom in från altanen där de suttit och vilat och med dem följde även Mikael. Inifrån Lars expedition hördes blippande och pipande från något datorspel, och Angelica suckade invärtes.
- Lars, nu är det fika! ropade hon. Han lämnade motvilligt spelet och kom in till de andra. Efter en stund sällade sig även David till sällskapet, han hade suttit vid datorn inne i biblioteket. Bara Johanna saknades.
- Lars, du kan väl säga till Johanna att det är fika, sade Angelica. Hennes make reste sig och började gå upp för trappan. De där nere småpratade muntert medan de väntade. Men plötsligt hördes ett rop fyllt av sorg och smärta.
- Johanna! Neeeeeej!


Långelanda, måndag eftermiddag

Stämningen i prästgården var tryckt. Nu visste de säkert att det fanns en mördare ibland dem, en som hade mördat två gånger redan och säkert inte tvekade att upprepa sitt dåd. Alla sneglade misstänksamt på de fyra huvudmisstänkta, Sara, David, Kristoffer och Elisabet.
Johanna hade gått in och lagt sig i sitt rum vid tiotiden. Lars hade hittat henne strax före tolvslaget. Mellan dessa klockslag hade alla de misstänkta strövat omkring i huset och ingen hade egentligen något säkert alibi. De som spelat spel hade börjat spela först vid halv tolv - fram till dess hade de haft goda tillfällen att begå mordet. David hade suttit vid datorn, men innan dess hade han varit uppe på övervåningen - också han hade lätt kunnat smita in till Johanna.

Carl-Henrik såg sig om i Johannas rum. Kroppen var flyttad nu men rummet stod kvar precis som det sett ut när mordet upptäckts. Om han bara kunde hitta någon ledtråd, något att gå på... plötsligt skymtade han något vitt som stack upp ur en av väskorna på golvet. Han böjde sig fram och tittade närmare. Det var ett par damtrosor, och han hade sett dem förut, på ett helt annat ställe.
Hastigt lämnade han huset och satte sig i bilen. Med en rivstart gav han sig av mot Lilla Askerön, med huvudet fullt av tankar. När han kom fram gick han in köket och öppnade skåpet under diskbänken. Mycket riktigt - diskhandskarna fattades just som han hade trott. En blick in i det avspärrade gästrummet sade honom resten.
Nu visste han säkert vem den skyldige var.

Carl-Henrik skyndade sig till bilen och for i ilfart tillbaka till prästgården. Om det var som han misstänkt var en av de andra i mycket stor fara. Det kunde gälla liv och död! Han svängde in genom grinden så att gruset sprutade och tvärnitade framför huset. Han rusade in.
- Var är Kristoffer? gastade han in genom dörren. Angelica tittade förvånat ut från köket.
- Han gick ut med Casper tillsammans med Jemima. Hur så?
- Åh nej! ropade Carl-Henrik och vände tvärt tillbaka till bilen.
- Vad är det? Angelica lät förskräckt. Hon, och David som kommit ut ur vardagsrummet skyndade efter Carl-Henrik.
- Fort! Hoppa in om ni vill, jag kan inte vänta! skrek Carl-Henrik och startade bilen. De lydde snabbt, och han svängde runt bilen på en femöring. Sedan körde han ut på vägen i riktning mot kyrkan i minst nittio kilometer i timmen. Måtte han inte komma försent!
De passerade kyrkan och Carl-Henrik spanade ängsligt åt alla håll. Av Jemima, Kristoffer och Casper syntes inte en skymt. Ett hundratal meter efter kyrkan skymtade han plötsligt något mellan träden på höger sida. Han stannade bilen och sprang in i snårskogen.
En fruktansvärd scen mötte honom. Casper stod och gnällde bredvid en stor björk. På marken låg en gestalt utsträckt med en plastkasse över huvudet. Grensle över gestalten satt en välbekant person. Det var Jemima.
- Neeeej! vrålade Carl-Henrik. Han knuffade bryskt undan sin fru och rev itu plastkassen. Kristoffers ansikte var helt stilla och ögonen var slutna. Huden hade en blå anstrykning.
- Jag kom för sent! Jag kom försent, snyftade Carl-Henrik helt utom sig. Han föll ihop över Kristoffers långa kropp och axlarna skakade av gråt.
David och Angelica som kom strax efter fick tag i Jemima som just skulle till att fly. David höll henne i ett järngrepp. Han tänkte inte låta sin hustrus mördare slinka sig ur händerna!
Plötsligt sprang Angelica fram till Carl-Henrik och Kristoffer. Hon föste varligt sin svärson åt sidan.
- Titta! Han andas! utbrast hon.
Och mycket riktigt, Kristoffers bröst höjdes och sänktes. Han levde!


Långelanda, måndag kväll

Alla satt samlade i prästgårdens rymliga vardagsrum. Det hade varit en omstörtande dag, först frikändes en syster och sedan befanns den andra skyldig. Fortfarande fanns många frågetecken kring hela historien, och Carl-Henrik tänkte försöka reda ut det hela innan han lät polisen gripa Jemima.
- Vill du berätta varför du gjorde det? frågade han. Jemima, som såg trött och ledsen ut suckade tungt.
- Det finns väl ingen anledning att dölja det hela längre, sade hon tyst. Sedan såg hon på Kristoffer.
- Kristoffer och jag har haft ett förhållande sedan nyårsnatten 2000-2001, bekände hon. Det gick ett sus bland åhörarna. Det var ju den natten som Jemima och Carl-Henrik förlovade sig! Carl-Henrik nickade däremot och verkade inte särskilt förvånad.
- Jag har länge misstänkt att det inte var som det skulle mellan oss, sade han sorgset. Jemima har betett sig minst sagt underligt... och tidigare idag fann jag de här i Kristoffers väska. Han höll upp ett par vita trosor.
- Dessa vet jag med säkerhet att de tillhör min fru.
Kristoffer, som hade bleknat vid Jemimas avslöjande, blev nu i stället knallröd. Sara såg kallt på honom. Hon hade redan dragit av sig förlovningsringen och lagt den demonstrativt på bordet framför sig.
- Varför mördade du Josefine? undrade David och hans ögon var mörka av sorg. Vad hade hon gjort dig?
- Inget egentligen. Allt var Johannas fel. Hon förförde Kristoffer inne på toaletten efter middagen! Sedan hade hon mage att skryta om det för mig efteråt. Hon visste ju inte att jag var hemligt förälskad i honom, förstås, men efter det bestämde jag mig för att röja henne ur vägen. Jag ville dock helst inte döda henne - blod är ju tjockare än vatten, som ni vet... Det hade räckt med att hon åkte i fängelse för mord, då skulle hon vara i säkert förvar några år framöver, och jag kunde åter få ha Kristoffer för mig själv.
- Varför just Josefine? utbrast David.
- Jag sade ju det - blod är tjockare än vatten. Josefine var lämplig helt enkelt - alla visste att hon och Johanna inte kom så väl överens. Jag anade dessutom att Josefine inte skulle fullfölja spelet, det gör hon aldrig när vi spelar Civ. Jag såg därför till att alla drack en massa läsk, så att de skulle behöva gå på toaletten så småningom och alltså bli misstänkta. Sedan, när Josefine mycket riktigt gick ifrån, tog jag ett par diskhandskar och kassen som Johanna hade haft sina hårdrockssnacks i och gömde dem innanför tröjan, och gick sedan ut till Josefine med tabletten. Jag visste att det skulle räcka med att polisen hittade Johannas fingeravtryck på kassen för att hon skulle bli fälld, eftersom hon finns med i brottsregistret.
- Det var alltså inte kassen för stuvar som användes, som du sade förut, tillade Carl-Henrik. Detta såg jag också tidigare idag när jag kikade in i gästrummet. Stuvarna låg på bordet - som de alltid brukat göra.
- Det stämmer, nickade Jemima.
- Du var dessutom den enda som visste var diskhandskarna låg, vilket jag kom på idag. Det var ju inte särskilt troligt att någon av de andra skulle tagit med sig egna handskar till ett kalas. Också vilken kasse som Johanna förvarat sina snacks i var insiderinformation, kan man säga - bara du och jag kunde veta det eftersom det var vi som tog emot snackskassarna.
- Ja, jag visste precis vilken det var. Hon hade ju med såna konstiga specialchips och svarta jordnötter i den.
- Men sedan frikändes Johanna på grund av Mikaels filmbevis, och då bestämde du dig för att mörda henne också när din tidigare plan slagit fel? undrade Carl-Henrik bistert. Jemima nickade igen.
- Det var min sista utväg. Hon tiggde faktiskt om det, med allt sitt flörtande. Det var bara en tidsfråga! försökte Jemima försvara sig.
- Nu började emellertid Kristoffer bli misstänksam, sade Carl-Henrik. Dessutom hade ni ett gräl den där natten när ni stod ute på altanen, eller hur? Så därför blev du tvungen att mörda honom också, fortsatte Carl-Henrik.
- Vad skulle jag göra? Han hotade att berätta för de andra både om vår affär och om sina misstankar. Jag hade ju inget val.
De andra svarade inte på detta, utan bara såg sorgset på henne. Hon skulle få sitt välförtjänta straff.

Carl-Henrik stod med Isak på armen på prästgårdstrappan och såg stumt på medan två polismän förde in Jemima i polisbilen. Han visste att han inte skulle få se sin fru på mycket länge. Han vände sig mot sin son.
- Det blir du och jag nu, Isak. Bara du och jag.
- Pappa! sade Isak glatt och log ett varmt leende som fick Carl-Henrik att fyllas med kärlek. Vad som än hände skulle de två alltid vara tillsammans, det kunde ingen hindra.


3104


[Läs En Annan Novell]



2004 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.