Carl-Henriks melodifestivalbloggar




Mina fyra drömjokrar (071217)


Jahapp. Så var bidragen och artisterna spikade inför nästa års melodifestival.
Spontant måste jag säga att startfältet inte känns så jätteimponerande. Det är förstås trevligt att det inte är så många gamla melodifestivalrävar som gör nya försök den här gången, där har juryn och Christer Björkman varit inne på rätt spår, men å andra sidan är det ganska många för mig okända namn.
Vilket förstås inte behöver innebära att det är dåliga låtar, det är ju klart.
Ett glädjeämne är att BWO ställer upp igen, de är och förblir en av mina favoritgrupper… och jag tror att de är en av de svenska grupper som har störst chans att lyckas i Belgrad. De har en stor publik i Östeuropa, märk väl. Tyvärr har jag på känn att det går likadant nu som förra gången Martin, Alexander och Marina var med - de blir utmanövrerade av en tidigare ESC-vinnare och schlagerdrottning som säkert får folkets röst "eftersom det ju gick så bra sist". Är Charlotte Perrelli utrustad med en någorlunda säker dänga tror jag det blir så.
Men jag ska väl inte ta något för givet, jag har ju trots allt inte hört vare sig BWO:s låt eller Charlottes. Verkligheten är kanske en helt annan än den jag föreställer mig.

Istället tänkte jag nu prata lite om jokrarna, som i skrivande stund inte har avslöjats. Christer Björkman har tydligen sagt att han inte letar efter potentiella vinnare som jokrar det här året. Gärna för mig, men jag hoppas att han kan gräva fram fyra intressanta och banbrytande inslag i alla fall. Meningen är ju att jokrarna ska toppa på ett eller annat sätt.
Jag har tidigare haft en liten lista med fyra "drömjokrar", som jag har hoppats ska dyka upp i melodifestivalen. Nu i år gjorde en av de drömjokrarna faktiskt det... ja, The Ark alltså. Inför 2008 har jag följaktligen fått revidera listan något, och nu ser min rad med artister som jag vill se i tävlingen ut på följande sätt.

Di Leva. På ett sätt är det underligt att inte denne sköne kärleksprofet har varit med tidigare, men jag kan tänka mig att det beror på att han kanske inte gillar att konkurrera och tävla i musik. Emellertid borde han väl vara lite vidsynt, och se melodifestivalen som ett ypperligt tillfälle att föra ut sitt vidunderliga kärleksbudskap och sprida harmoni i schlagerkretsarna? Jag skulle i vilket fall mycket gärna se en leende Di Leva iförd fotsid lila klädnad stå och svänga med utbredda armar i Globen och ge tävlingen en mer universell dimension. (Han kanske till och med skulle kunna ha vissa chanser i Belgrad om han kom dit, för hans texter funkar ju lika bra på engelska som på svenska.)

Roxette. Någon riktig världsstjärna borde faktiskt ställa upp någon gång, och till skillnad från ABBA är inte Roxette för gamla än. De kan säkert få till något fräscht och bra med sitt beprövade, framgångsrika låtrecept, och ta publiken med storm. Helt osannolikt känns det inte - tänk på att de faktiskt var pausnummer i festivalen 2001 (med "The centre of the heart"), och att Per Gessle har medverkat som låtskrivare flera gånger. Vi får hoppas att de verkligen gör slag i saken, helst redan 2008.

Kent. Här har vi en tung, äktsvensk, proffsig och seriös rockgrupp som i likhet med The Ark har en stor skara hängivna fans av ett speciellt slag, samt en armé av kritiker som hyllar dem hela tiden. Om Kent medverkade i melodifestivalen skulle det öppna upp dörrarna för en hel del kretsar av folk som varit i bästa fall likgiltiga till tävlingen tidigare. Valet av Joakim Berg & co känns dessutom inte helt malplacerat eftersom det faktiskt dessutom rör sig om en allmänt populär grupp, en av Sveriges mest framstående. Jag tycker det känns naturligt och väldigt sympatiskt att Kent är med i en tävling som jag vill att alla ska kunna lockas av.

Och så mitt mest kontroversiella och omöjliga jokerval…

Mikael Wiehe. Ja, jag vet, det är mer sannolikt att grisar börjar flyga än att han någonsin ställer upp i melodifestivalen. Mikael Wiehe var med och arrangerade antifestivalen 1975 och hör till de gestalter som allra mest verkar förakta ”the omoralisk schlagerfestival” (som hans åsiktsfränder i Nationalteatern sjöng). Men just därför vill jag ha med honom, och även som representant för både den politiska rocken och för visgenren. Tänk vilka broar det skulle bygga, vilken sensationell effekt det skulle få för hela det svenska musiklivet med alla dess ideologier och typer av estetik, om Wiehe ställde upp! Han behöver ju inte ändra musikalisk inriktning för det, kunde israeliska Teapacks göra sin grej i ESC så kan väl han... Jag skulle jubla. Och om Christer Björkman mot förmodan verkligen ringde upp honom, skulle väl Wiehe förmodligen säga bland annat att "jag förstör hela min trovärdighet på det sättet" - men då kan ju alltid Björkman svara att "det är lugnt, det gör jag också!" Just sådana drastiska förnyelsegrepp är det jag skulle vilja se. Säg gärna emot mig.
För övrigt kan jag på den här jokerplatsen också tänka mig sådana som Thåström, Peps Persson, Stefan Sundström och Ulf Lundell… men allra helst Wiehe.

Dessa fyra är det som jag skulle föredra att Björkman kontaktade och startade operation övertalning på.
Men i slutändan blir det nog ändå så att förhandstipsen stämde även om jokrarna och att det är Carola & Andreas Johnson, Lena & Orup, Amy Diamond och Alcazar…



Tjugoen teser om resultatet (070516)


Okej. Eurovision Song Contest har avgjorts, men istället för att kasta mig rätt in i kommenterandet och riskera att det blir alldeles ostrukturerat ska jag rada upp mina reaktioner i form av tjugoen teser. Så här ser de ut.

1. Raseriet i Sverige och i Västeuropa över att ”öststaterna har förstört tävlingen” är ytterst överdrivet.
2. Inte minst för att ett västland vann tävlingen så sent som förra året.
3. Och västländerna röstade på Serbien, Ukraina och Ryssland precis lika mycket som östländerna gjorde.
4. Det är helt enkelt så att det var länderna i öst som råkade ha de bästa låtarna nu i år. Mina tre favoriter var Georgien, Bulgarien och Moldavien (den sistnämnda seglade snabbt upp i topp i samband med semin), och det säger väl en hel del.
5. Västländerna får alltså skylla sig själva. De flesta av dem tar inte tävlingen på allvar utan skickar B-artister med töntiga låtar, och då går det som det går.
6. Till skillnad från östländerna, som ofta skickar sina allra populäraste artister. Där har tävlingen hög status.
7. Sverige och Finland var i och för sig två västländer som satsade, med proffsiga artister och låtar, men att de ändå inte lyckades berodde helt enkelt på att musikstilen inte gick hem ute i Europa i år – vare sig i väst eller öst.
8. Östländerna skickar inte ”konstig” musik, det är bara vissa i väst som uppfattar det så eftersom kulturerna är lite olika. Ukrainas bidrag nu i år uppfattades som sinnessjukt och urdåligt av oss, men för ukrainarna själva och många andra östeuropéer är det säkert härlig humor. (Verka Serduchka är också en välkänd underhållningskaraktär i den delen av Europa.) Vi kan inte utan vidare döma ut det och tala om skandal.
9. Väst borde alltså dra lärdom av öst och ta efter deras inställning till tävlingen, istället för att tjura och klanka ner på den östeuropeiska musikkulturen på ett snudd på rasistiskt sätt.
10. Till nästa år får västländerna helt enkelt skärpa till sig. Inte dra sig ur ESC i protest.
11. Som sagt: öststaterna har alltså inte förstört tävlingen.
12. Dock är det tråkigt när kompisröstandet blir så väldigt tydligt som det blev nu i år.
13. Väst ska förstås inte klaga, för vi i Skandinavien är inte ett dugg bättre än de i öst. Sverige fick tolvor av både Danmark och Norge och själva gav vi en tolva till Finland.
14. När man tänker på det är det ganska naturligt att man röstar på sitt eget land om man har chansen. Jag och mitt sällskap som befann oss på en båt ute på Ålands hav när det skulle röstas var på vippen att själva ringa och rösta på Sverige. Likadant är det för ryssar i Estland, turkar i Tyskland och armenier lite varstans. Plus att spanjorerna självklart blir glada och röstar på Rumänien när de hör rumänerna sjunga på spanska.
15. Men något måste nog göras åt allt det här kompisröstandet, för det är trots allt musiken som ska vara viktigast.
16. Att återinföra juryn är ett förslag, men jag har mina tvivel på om det skulle bli någon större skillnad. Grekland och Cypern gav tolvor till varandra även på jurygruppernas tid, och den nordiska expertpanelen i ”Inför ESC” sitter jämt och berömmer varandras bidrag allra mest. (Och att Norden över huvud taget har ett gemensamt inför-program vittnar ju verkligen om kompismentalitet.)
17. I varje land har man faktiskt en tendens att uppfatta de närliggande ländernas låtar som de bästa, det bara är så. (Och i år när öststaterna generellt sett var bättre än väst röstade de också mer än vanligt på varandra.)
18. Lösningen för att få till ett riktigt rättvist resultat är nog att ta tillbaka jurygrupperna, men ge dem väldigt tydliga riktlinjer för vad och hur de ska bedöma. Juryerna måste bestå av såväl experter som vanligt folk och innehålla alla åldersgrupper, och de måste kunna garantera sin opartiskhet. Varje lands jury måste ge motiveringar till varför de röstat som de gjort, och kan de inte det borde man kunna överklaga och fälla dem för jäv. Eller något sådant.
19. Vad man än hittar på med tävlingen i framtiden hoppas jag verkligen att inget västland (eller annat land) blir så sura att de hoppar av! Jag är säker på att det redan nästa år kan komma att se helt annorlunda ut, bara alla fortsätter att hänga med.
20. För övrigt var det synd att The Ark inte klarade sig bättre. Som jag skrivit tidigare kan det här debaclet leda till att de svenska rockartisterna åter blir negativa till tävlingen och att det blir en återgång till traditionell schlager. Vi får hoppas att melodifestivalens förnyande krafter inte ger upp.
21. Slutligen: ett riktigt glädjeämne var att Thomas G:sons två bidrag gjorde fiasko! Måtte han ha lärt sig en läxa och hålla sig till den svenska uttagningen i fortsättningen.

P.S. Bortsett från Sverige, Finland och Israel… tippade jag inte riktigt bra i min förra blogg?



Spekulationer de sista dagarna (070507)


Det drar ihop sig... nu är det endast tre dagar kvar till semifinalen. Jag är rätt så säker på att det är i det startfältet som den blivande vinnaren finns – efter att ha sett och hört även de direktkvalificerade bidragen i det sista Inför ESC-programmet är det svårt att tro något annat.
För de riktiga flopparna och tråkbidragen är faktiskt de som redan är i final, med undantag för några stycken: Sverige tycker jag ju håller hög klass, Finland har också lyckats ganska bra och Ryssland är alltid farliga. Resten är nästan enbart hopplösa fall.
Jag tycker att man snarast borde införa ett nytt system med två semifinaler, där alla utom vinnaren (och möjligen ”The Big Four” då, om det nu ska vara på det viset) måste vara med och kvala. På så sätt måste alla se till att ha bra låtar varje år, och ingen slinker undan med att skicka skräp i vissheten om att det är direktkvalificerat.

Men för att återgå till finalstartfältet så finns det ju förstås i rättvisans namn ett bidrag där som är dåligt men ändå mycket minnesvärt. Jag talar givetvis om den helgalna outsidern Ukraina. Deras ”Dancing lasha tumbai” är verkligen fullkomligt sanslös, även med Eurovision-mått mätt; det var så att jag riktigt spärrade upp ögonen (och öronen) inför den totalskruvade ukrainska showen. En kompis som förra året åt upp Litauens flagga i protest mot att ”We are the winners” var så dålig (jag hade printat ut miniflaggor från alla deltagarländerna som vi kunde ha att tippa med när vi såg tävlingen på TV) kommer nog att vända sina protestaktioner mot Ukraina den här gången. Jag funderar på att servera honom den ukrainska flaggan med dip på en gång i år.
Hur som helst, Ukraina kommer helt klart att bli överösta med poäng från alla håll, men det räcker nog inte ända till seger. För som sagt, jag tror att något av semifinalbidragen vinner, och gör de inte det blir det Ryssland som tar hem alltsammans. Trots allt finns det ju röststarka ryssar lite överallt i Östeuropa som fixar massor med tolvpoängare åt moderlandet.
När det gäller The Ark når de nog inte ända fram tyvärr, även om de säkert kan få en bra placering. Och får de inte det är inte det heller något som kommer att förvåna mig. Det kan bli flipp och det kan bli flopp.

Som ni märker har jag faktiskt börjat spekulera och tippa i alla fall, trots att jag egentligen inte tror att det är möjligt. Nu ska jag faktiskt ändå ge mig på att sätta upp de länder jag tror hamnar på de tio översta platserna i den stora finalen på lördag. Och då är det självklart möjligt att vissa av de jag tippar inte ens går vidare från semifinalen, men det är ändå så här jag gissar att det blir just nu.

1. Serbien. Balkanballader går hem, och i år går det hela vägen. Inte för att årets låt slår ”Lane moje” från 2004 direkt, men jag tror på den ändå. Förr eller senare kommer ändå bucklan att hamna i gamla Jugoslavien, så varför inte i år?
2. Ryssland. De kan mycket väl vinna, men Serbien går förbi i kraft av att de redan fått visa upp sig i semin. Det blir ytterligare en försmädlig andraplats för ryssarna.
3. Vitryssland. Mera öster, men jag tror rösterna räcker åt Koldun också. Han kommer säkert att agera tillräckligt spektakulärt.
4. Grekland. Publikfriande danslåt som kommer att få åtskilliga röster från sydliga breddgrader.
5. Sverige. Helt enkelt för att det är ganska vanligt att vi kommer femma.
6. Ukraina. På samma sätt är det vanligt att tokbidragen kommer sexa.
7. Moldavien. Det är ett semifinalbidrag som jag inte ens hade med bland mina favoriter därifrån i min förra blogg, men jag tror vid det här laget att det kan gå långt. En kraftfull låt med viss känsla som nog kan övertyga många.
8. Georgien. Landet har satsat stort på sin debut och jag tror att det ger resultat, precis som det gjorde för Albanien 2004, Moldavien 2005 och Armenien 2006.
9. Finland. Något annat västland ska väl också lyckas klämma sig in bland de bästa, och jag tror det blir Finland, i kraft av sitt rocksound och en bra refräng.
10. Israel. Förutsatt att de klarar kvalet, det är ingalunda säkert. Men kommer de vidare därifrån är det helt klart att de i finalen har många spontanröster att vänta från de tittare som är lite mer likgiltiga till ESC.

Ja, jag vet, det här tipset är säkerligen alldeles uppåt väggarna, och jag kommer att få stå där med skammen på lördag kväll när utgången blir en helt annan. Men det bjuder jag på när den tiden kommer.
Väl mött vid TV:n!



Tio favoriter inför semin (070502)


Jaha, nu har jag hört alla semifinalländernas bidrag, efter att ha sett de första tre (i övrigt tämligen tråkiga) inför-programmen. De direktkvalificerade i finalen återstår, de kommer i nästa program på fredag, men det finns ju inget som hindrar att jag kommenterar semifinalens startfält redan nu.
Men först måste jag komma med en upprörd fråga: hur i hela friden kan det komma sig att jag läser i tidningen om The Arks två konserter i Göteborg som var nu i helgen? Vad sysslar de med egentligen? Borde de inte åka runt i Europa och göra promotion just nu?
Nej, visst, en så kommersiell sak ska väl inte något lands artist tvingas att göra egentligen, men om de vill vinna är det faktiskt en fördel att göra sig synlig för TV-publiken först. Det kanske de borde ha tänkt på.
Jag svävar fortfarande i stor ovisshet om hur det egentligen kommer att gå för Ola & co.

Dock är ovissheten ännu mer markant när det gäller semifinalen. Svårtippat är bara förnamnet. Jag har faktiskt ingen aning om vilka tio som kommer att gå vidare, det kan bli precis vilka som helst. Det går inte att förutse hur europeer tänker. Så jag ska inte ge mig på något tips utan helt enkelt rada upp de tio semifinalister som jag själv helst skulle vilja se i finalen. Utan inbördes rangordning. Och då tar jag hänsyn både till tävlingens bästa och till min egen smak.

Israel. Ja, jag tycker faktiskt att ”Push the button” är rolig. Och refrängen sätter sig som klister. (T.o.m. Isak har fastnat för den.) Plus att det är en klar fördel om en politisk låt lyckas bra i tävlingen, det behövs mer även av den sortens musik. Inte många här i Sverige verkar hålla med mig om det, de avskyr verkligen låten allihopa, men jag diggar Israel i år!
Georgien. Något oväntat kanske, men jag har fäst mig vid det där Björk-liknande soundet med inslag av folkmusik här och där. Oerhört snygg hög sång i refrängen, som man också kommer ihåg ett tag. Hoppas bara att det går att återge live, annars faller allting pladask.
Vitryssland. Kommer att bli mycket farlig, med en snygg sångare (populär i en stor del av Östeuropa) och ett magikoncept som kan bli riktigt läckert på scen. Samt en helt okej låt med ett modernt Idol-sound. I rättvisans namn måste Vitryssland gå vidare.
Malta. Jag fattade tycke för låten direkt, och den har hållit för ett par genomlyssningar till på svt.se. Snygg melodi, bra stämning och stundtals lite ABBA-känsla (även om ”Vertigo” inte är lika gladpoppig). Tyvärr fick jag häromdagen veta, till min fasa, att Thomas G:son har varit med och mixat om låten... därför borde jag egentligen vara konsekvent och bojkotta den, enligt mina riktlinjer i föregående blogg. Men jag gillar Malta trots G:sons inblandning, och jag ursäktar mig med att han i alla fall inte har skrivit låten.
Serbien. Snyggt framfört med ett präktigt Balkansound som man inte kan kritisera i första taget. Hör inte till mina allra största favoriter men förtjänar ändå en finalplats.
Andorra. En musikstil som i högsta grad bör uppmuntras i ESC, där ungdomlig punkpop à la Green Day inte har synts till så mycket. Andorras bidrag känns på det hela taget fräscht och upplivande, och tänk vad kul det skulle vara om ett så litet land gick och vann tävlingen!
Bulgarien. Någon sorts märklig, exotisk, spirituell techno som sätter sig mer och mer på hjärnan, om inte rentav i hjärtat. Jag gillar det verkligen, men i likhet med Georgien är det här bidraget helt beroende av att det går bra att göra live.
Schweiz. Absolut inte någon höjdare, men musikstilen gör en ju lite nostalgisk och det behövs nog ett discoinslag också. Om vampyrtemat går hem är det en bonus. För övrigt är DJ Bobo faktiskt en artist som jag kände till i förväg, och när nu Schweiz för en gångs skull skickar en internationellt bekant egen artist istället för någon inhyrd utlänning borde de ju få credit för det.
Turkiet. Stabilt och proffsigt gjort som vanligt av turkarna, modernt dunkadunk blandas med deras egen inhemska musik. Och jag gillar på ett sätt det här avskalade soundet bättre än det något uttjatade i gamla ”Every way that I can”.
Makedonien. Trevlig låt, trevlig artist. Jag kan egentligen inte säga mer än så, Makedonien får min sista finalplats för att de helt enkelt är bäst av dem som återstår. Tror jag.

Ja, det var alla tio. Jag tror knappast att detta ens kommer i närheten av att slå in, inte minst för att merparten av de här bidragen kommer från första halvan av startfältet, och det är ju andra halvan som brukar lyckas bättre. Men detta är alltså vad jag hoppas på.
Ska väl kanske slutligen tillägga att det också finns några stycken bidrag som jag innerligt hoppas inte går vidare. Det rör sig om i synnerhet Norge (G:son när han är som värst, ut med eländet bara!), Kroatien (patetisk och urtråkig gammal rockgubbe som nog tyvärr går till final ändå eftersom han är väldigt känd i hela f.d. Jugoslavien), och Lettland (men med sex gubbar i hatt lär det definitivt bli avancemang oavsett vad jag tycker).

Jag ser fram emot semifinalen nästa torsdag, hoppas ni andra följer mitt exempel och slår er ner vid TV:n!



Stoppa Thomas G:son! (070326)


Nu när det har lugnat ner sig efter melodifestivalen har det blivit dags att börja räkna ner inför det evenemang som jag fortfarande tycker är roligare – stora, maffiga Eurovision Song Contest. (Jodå, internationella finalen är fortfarande roligare, även om Sveriges egen uttagning numera faktiskt har passerat ESC i fråga om låtkvalitet.)
Jag har hittills bara hört två av bidragen i årets ESC: Sverige förstås, och så Israels ”Push the button” som jag fick en glimt av på TV-nyheterna. Men jag har ändå hängt med lite i skriverierna om ländernas olika bidrag, och jag har då bland annat hört att välkände svensken Thomas G:son har skrivit såväl Norges som Spaniens låt i år.
Det får mig nu att brista ut i följande upprörda uppmaning: bojkotta G:son!

Jag börjar faktiskt störa mig riktigt ordentligt på den där G:son. I början var det mest komiskt att han hela tiden dök upp som låtskrivare i melodifestivalen, men numera är det snarast irriterande, och att han nu blandar sig i även andra länders bidrag tycker jag är rätt och slätt fel!
Visst, det är trevligt att det finns folk som är bra på att snickra ihop poplåtar, jag är inte emot G:sons insatser på det sättet. Det jag vänder mig mot kan man kanske istället i största allmänhet kalla för G:son-effekten – just det där att vissa låtskrivare och deras skivbolag medvetet arbetar för att vara representerade i Eurovision Song Contest med så många länder som möjligt. Det ligger en högst osund form av kommersialism bakom det.
Jag läste om hela fenomenet i en tidning häromsistens, och där stod det faktiskt rent ut att skivbolagen på sistone har insett hur lönsamt det kan bli att få med sina låtskrivare och artister till andra länders uttagningar. Inte minst för att man då får fler bitar av kakan när den vanligtvis storsäljande samlingsskivan från ESC kommer ut. Sverige är tydligen trendsättande på det här området, och i spetsen för verksamheten står (inte helt förvånande) schlagergiganten Mariann/Lionheart. Hmm... i praktiken Bert Karlsson, alltså. Med Thomas G:son som villigt redskap.
Är det verkligen så här vi ESC-älskare vill att det ska vara? Det stinker ju pengafixering lång väg. Och betänk hur fruktansvärt det skulle bli om strategin verkligen lyckas... tänk om Bert börjar dominera ESC lika mycket som han förut dominerade melodifestivalen, och sitter där i green-room och äger typ tjugo av fyrtio bidrag, från Island till Armenien? Då är nog också säkerligen ganska många av dessa låtar signerade G:son och låter ungefär som ”Samba sambero” eller ”C’est la vie” (vilket för övrigt innebär en återgång till schlagerkonservatism, utspridd över hela Europa).
Jag kan lova att om det blir så, då slutar jag titta.
Vad händer i så fall med det evenemang där meningen är att olika länder ska tävla mot varandra, i vänskaplig rivalitet? Nationalitetskänslan i ESC skulle ju försvinna för gott.

Nej, jag tycker att alla försök att infiltrera det europeiska musiklivet på det här sättet måste kvävas i sin linda. Till att börja med måste Thomas G:son och hans gelikar stoppas. Sådant här ska inte få löna sig. Jag hoppas på avskräckande fiasko för hans bidrag.
Och jag skulle gärna också se en regeländring, som innebär att såväl artister som låtskrivare bara får tävla för det land de är medborgare i. Det har inget att göra med rashygien eller ultranationalism eller sådana saker, det är bara en ren självklarhet, precis som det inom landslagsidrotten är självklart att varje idrottsman tävlar för sin egen nation och ingen annans.
Jag är medveten om att flera av mina egna gamla favoriter från ESC hade blivit diskvalificerade om en sådan här regel funnits tidigare – det gäller t.ex. estniska Vanilla Ninja som sjöng för Schweiz 2005, eller 1995 års vinnare Secret Garden som representerade Norge men hade med folk från både Sverige och Irland på scen. Men det spelar ingen roll. Jag vill ändå ha en sådan regel. G:son-effekten måste hejdas, för tävlingens bästa.
Jag uppmanar er som läser detta: rösta inte på Spanien eller Norge i årets ESC! Gå inte på påståendet att det är kul med många bidrag med svensk anknytning. Att tävla i musik i en europafinal handlar om att vinna hederligt, inte att lyckas ligga bakom så många bidrag som möjligt. Det är inte det tävlingen går ut på.
Rösta därför inte heller på något annat land som försetts med låtar av utomstående låtskrivare.
Stoppa Thomas G:son innan det är för sent!



Reflektioner över slutresultatet (070313)


Ja, så blev det alltså The Ark som vann.
Det var väl inte helt förvånande, och inte heller borde det vara förvånande för någon att jag tycker det var den rätta vinnaren. När allt kommer omkring hade jag ju dem som favorit både strategiskt, med hjärtat och med hänsyn till tävlingens bästa. (Se min blogg från 3/3.)
Jag medger att The Ark har gjort många låtar som är bättre än ”The Worrying Kind”, men det hindrar inte att jag är fullt nöjd med detta. Nu kan jag hålla på Sverige utan att skämmas när jag och vännerna tittar på ESC på storbilds-TV ombord på Finlandsbåten den 12 maj.
På min favoritmelodifestivalsajt, gylleneskor.se, tyckte redaktören i sin kommentar att The Arks vinst är historisk, att Carola avslutade den traditionella schlagereran förra året och att det nu är en ny epok som inleds i tävlingen. Så långt är inte jag beredd att gå i min syn på saken. Det konservativa schlagermonstret är bara tillfälligt nedgjort, det kan när som helst sticka upp nya huvuden här och där som sjunger ”Främling” och tycker att ”det måste vara tonartshöjning, annars är det inte på riktigt”. Och om The Ark skulle placera sig dåligt i Helsingfors kan det mycket väl leda till att svenska folket ändrar sig igen och tänker att det kanske är bäst med den traditionella stilen ändå, och så blir det en sådan låt som vinner 2008, och så börjar de icke schlagerrelaterade artisterna att förakta tävlingen igen, och så är vi tillbaka på ruta ett.
Därför är det för tidigt att ropa hej ännu – det är viktigt att det först går bra för Ola Salo & co i ESC. Och det är nog inte helt självklart att det gör det. Jag anser fortfarande att våra chanser är större med det här bidraget än något annat, men man vet aldrig... tittarna i Europa är högst oförutsägbara (förutom att alla öststater röstar på Ryssland och alla grannar på varandra) och det kan lika gärna bli flopp som seger. Vi får se.

Vad tyckte jag då om årets melodifestival i övrigt?
Luuk var strålande som programledare, vilket var en lättnad eftersom jag fruktade att han skulle utrustas med något tråkigt koncept som i ”God natt Sverige”. Som det nu var fick han göra sin egen grej med sin egen humor precis som i ”Sen kväll med Luuk”, och visst blev det bra.
Marie Lindberg tyckte jag sjöng falskt både på deltävlingen i Göteborg och i finalen, men det var uppenbarligen många som antingen inte hörde det eller inte brydde sig... Sebastian borde ha fått en högre placering än åtta, jag tycker nog fortfarande att hans låt var näst bäst i Globen. Och Sarah Dawn Finer hade helt klart den bästa balladen. Även om Sonja Aldéns låt faktiskt växer den också, vilket jag motvilligt måste konstatera.
Sedan tycker jag också att Cosmo4 gärna kunde ha fått gå vidare. Och Ugglas medverkan i Globen hade lyft programmet lite, även om han hade varit chanslös i Helsingfors vid en vinst. Däremot var det bra att vi slapp After Dark. Fånigt var ordet. Och smaklöst.
Pausunderhållningen med melodifestivalmusikalen blev åtminstone jag väldigt snabbt trött på. Det var kul med det där legendariska supermedleyt i pausen i melodifestivalen 2000, men efter det har det bara varit tjatigt att höra gamla låtar radas upp. Det hjälper inte att göra det i form av en musikal, särskilt som musikalen i fråga inte hade någon vettig handling alls.
En reflektion jag har gjort är att deltävlingen i Jönköping måste ha hållit enormt låg klass. De två finalbidragen därifrån fick sammanlagt 1 poäng i Globen, och de två som kom till Andra chansen åkte båda ut i första omgången där. Hade jag varit i SVT:s kläder hade jag plockat ut något av de bidrag som nu framfördes i Örnsköldsvik (den bästa deltävlingen enligt mig) och lagt det i Jönköping. Magnus Carlssons ”Live Forever” är ju på väg att bli en hit nu, och från Jönköping hade den säkert gått vidare. Och det hade väl för den delen varit kul om The Ark fått tävla i sitt hemlandskap?
SVT borde alltså tänka igenom lite bättre hur de fördelar bidragen på tävlingsorterna, och exempelvis inte lägga sin största favorit i Göteborg hela tiden. Plus att urvalsjuryn borde ta sig en funderare på om det verkligen är de bästa låtarna som kommer med. ”Cara Mia”, som nu kom trea, skulle ju inte ens ha varit med om den inte kallats in som ersättare när Agnes blev diskad.

Ja, det här var lite reflektioner utan någon som helst struktur. Men sammanfattningsvis är jag nöjd med årets melodifestivalunderhållning. Det är nog sonen Isak också, han har tittat storögt på tre av deltävlingarna och går nu runt och pratar om att han ”vill titta på cirkus igen”. Underbart ordval tycker jag.
Jag återkommer snart med fler bloggar inför årets verkliga höjdpunkt – Eurovision Song Contest i Helsingfors!



Tre sätt att utse en favorit (070303)


Den 10 mars är det ännu en gång dags för final i melodifestivalen, kraftigt efterlängtad av mig och förmodligen många andra. Och standardfrågan för oss fanatiker är väl i vanlig ordning: vilket bidrag hoppas jag ska vinna?
Men det är inte en alldeles lätt fråga att besvara. Det finns åtminstone tre olika sätt att tänka när man avgör vilken låt man håller på.
1. Det bidrag som har störst chans att ta hem segern åt Sverige i ESC-finalen i Helsingfors bör vinna.
2. Det bidrag som påverkar melodifestivalen och ESC i mest gynnsam riktning bör vinna.
3. Det bidrag som är bäst enligt min personliga smak bör vinna.
Så vi kan ju gå igenom alla tre aspekterna.

1. Vilket bidrag har störst chans i Helsingfors? Det är jag rätt övertygad om att The Ark har. Inte minst för att Ola Salo är den som showar till det mest på scenen av alla årets finalister. Det krävs numera något visuellt uppseendeväckande för att vinna ESC, det räcker inte med en skaplig låt, och om Ola tar av sig på överkroppen i den internationella finalen kanske det är tillräckligt spektakulärt för att räcka till seger. (Jag vet, det är vrickat, men det är så det funkar nuförtiden!) Annars tror jag faktiskt inte att något av de tio bidragen i Globen skulle kunna vinna i Helsingfors. Möjligen Sebastian eller Andreas Johnson, de kör ett trallvänligt och internationellt gångbart stuk. Men förmodligen håller det inte ända fram. Sanna Nielsén har en mycket traditionell svensk schlagerstil som vi knappast lär komma sist med, men vinner gör vi inte heller. Och de övriga har inte en chans att placera sig i toppen i ESC. Med detta sätt att se håller jag alltså på The Ark.

2. Här måste jag resonera en hel del, för det där med att ”påverka melodifestivalen och ESC i mest gynnsam riktning” har att göra med min speciella Euro-Vision, alltså min dröm och utopi vad gäller framtiden för melodifestivalen och ESC.
Min (förmodligen omöjliga) vision är följande:
* Jag vill att Eurovision Song Contest, och de nationella uttagningarna, ska vara något som engagerar alla (eller åtminstone de allra flesta) i Europa. Alla ska titta och tycka det är kul och intressant, och förenas och förbrödras med varandra i en europeisk gemenskap i musikens tecken, samtidigt som det också är en spännande tävling med dramatisk rivalitet. Det ska vara som en blandning av Live Aid, norskt nationaldagsfirande och OS.
* Det ska vara proffsigt, med uteslutande bra låtar och duktiga artister, något som just nu inte är på något sätt självklart. I synnerhet inte i europafinalen, ironiskt nog.
* Tävlingen ska ha hög status. Inga tittare ska vilja eller kunna fnysa föraktfullt åt melodifestivalen, och inga artister ska dra sig för att vara med utan tvärtom vilja medverka allihopa, se tävlingen som ett ultimat forum för att nå ut med sin musik, och vilja representera sina respektive länder i ESC. (Dock ej någon annans land – jag ser helst att artister och låtskrivare bara får tävla för de länder de är medborgare i, som i OS, så att det blir mer sportsligt!) Drömmen vore om alla länder ställde upp med det bästa de hade för tillfället – och det behöver inte nödvändigtvis vara ett internationellt anpassat sound. Nationell särart är också trevligt, och sådant kan också ha vinstchans.
* Alla musikstilar och subkulturer ska finnas representerade, tävlingen får inte fastna i något fack.
För att lättare besanna den här visionen krävs det vissa åtgärder, i synnerhet i de nationella uttagningarna och då för vår del melodifestivalen. Den viktigaste av dessa åtgärder är:
De riktigt populära artisterna, liksom de smalare och mer seriösa, måste uppmuntras att vara med. De får inte bli avskräckta, det är viktigt att de är med så att tävlingens status höjs.
Därför ska den traditionella schlagern inte bannlysas från tävlingen, men tonas ner – tonartshöjningar bör man vara sparsam med, och det fruktansvärt missbrukade ordet schlager borde helst förbjudas.
Vidare ska inte melodifestivalen framstå som en talangjakt, en böglobby eller ett forum för gamla avdankade artister som försöker göra comeback. Åter igen: okända namn, äldre stjärnor och After Dark får givetvis vara med, men de ska inte dominera intrycket av festivalen, för då blir vissa andra artister som sagt avskräckta.
Märk väl att detta något drastiska synsätt från min sida bara är tillfälligt. När vi väl har uppnått målet och besannat visionen, att alla vill vara med, behöver man kanske inte gynna de populäraste artisterna på samma sätt längre. Men just nu är det nödvändigt.
Och för att nu äntligen besvara huvudfrågan: vilket bidrag bör vinna i Globen om man ser till melodifestivalens och ESC:s bästa, enligt mitt resonemang här? Vilket bidrag är mest banbrytande och minst konservativt?
Jo, då tycker jag att av de som finns att välja på (urvalet kunde ju trots allt vara bättre) är trion The Ark – Sebastian – Andreas Johnson särskilt lämplig som vinnare. Måns är inte lika omedelbar, men ändå okej. Katastrof vore det om Anna Book eller Tommy Nilsson (typiska schlagerartister, som dessutom är ganska avdankade), eller Marie Lindberg (talangjaktsvarning!), eller Sanna Nielsen, eller Sonja Aldén, gick och vann. Sarah Dawn Finer vore väl något bättre, hon har ju trots allt lite gospelkänsla i sin låt, men hon är nog inte någon vidare nyskapande representant för Sverige ändå.

3. Vill man vara riktigt enkel av sig kan man ju tycka att den bästa låten bör vinna den 10 mars.
I så fall håller jag på The Ark. Och lite på Sebastian. Kanske till och med lite på Sarah Dawn Finer.





[Till nyhetssidan] [Till Carl-Henriks övriga texter]



2007 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.