|
"Det här spelet har alla fel ett spel kan ha", sa Parker Brothers när de
först blev erbjudna Monopol på 1930-talet. Lite ligger det faktiskt i det
citatet, för när man tänker närmare på det är Monopol egentligen inte
särskilt kul - det är monotont och alltför turberoende, och det har överträffats många gånger om av roligare spelidéer
på senare år. Men det måste förstås vara något speciellt med ett spel som
lyckats fängsla så många, och jag medger att idén är smart fast den är enkel (den
har ju också fått många efterföljare i samma "ranta-runt-och-köp"-stil). Alla kan
vara med, och alla kan försättas i ett dramatiskt tillstånd av spänning och penninghunger. Urtypen
för ett affärsspel vinner dessutom ännu på sin känsla av förnämlighet och nostalgi. Jag
anser dock att Monopol var allra roligast när jag i barndomen spelade med min
morfar och varje parti blev kryddat med hans galna finländska slanguttryck.
Text: Carl-Henrik  Hammarlunds omdömen: Carl-Henrik: 
|
2006 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.