Agnetha Fältskog är död!

Skriven juni 1999



OBS! På förekommen anledning:
Detta är en skämttext och ingenting annat! Den är framför allt avsedd som en parodi på den klassiska konspirationsteorin om att "Paul McCartney är död" från 1969. Jag skrev den som ett humoristiskt experiment för att se om det gick att göra samma sak med ABBA.
Texten ska alltså tas för vad den är: svart ironi. Inget allvar och inget illa ment.



November 1979. Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Anni-Frid "Frida" Lyngstad och Agnetha Fältskog, tillsammans kända över hela världen som den fenomenalt framgångsrika popgruppen ABBA, har just kommit hem till Sverige efter att ha varit ute på en triumfartad världsturné. De är just nu populärare än någonsin, albumet "Voulez-Vous" säljer som smör, och senaste singeln "Gimme! Gimme! Gimme!" snurrar frekvent på diskjockejernas skivtallrikar runtom på jordklotet.
ABBA är vid det här laget utmattade efter allt turnerande och alla promotionbesök i olika länder. De har kommit överens om att ägna en tid framöver åt vila, för att sedan ta itu med att spela in nästa album. Den som är mest lättad över detta beslut är Agnetha Fältskog, som hatar att turnera. Hon tänker nu tillbringa lite mer tid med sina båda barn, Linda och Christian, och hon drar sig tillbaka till hemmets lugna vrå. Sedan ett år tillbaka är hon och Björn Ulvaeus skilda, så Agnetha har nu ensam vårdnaden om barnen.
Det är vid denna tid den fruktansvärda händelse inträffar, som har höljts i dunkel ända sedan 1979, men antytts i de ABBA-låtar och på de ABBA-skivomslag som gavs ut därefter.
Agnetha Fältskog blir mördad i sitt hem i december 1979! Hennes plats i ABBA tas istället över av en dubbelgångare.
Inte förrän i år, 1999, tjugo år senare, har sanningen kommit i dagen. Många av ABBA:s fans vet fortfarande inte om att den Agnetha som förekommer på albumen "Super Trouper" och "The Visitors" inte är Agnetha. Men jag är personligen säker på att Agnetha Fältskog verkligen slutade sina dagar 1979. I denna uppsats ska jag noga gå igenom de argument och ledtrådar som tyder på att så är fallet.

Man kan ju först fråga sig hur själva idén har uppstått, idén att Agnetha skulle ha blivit mördad och ersatt av en look-alike. Och det finns en del förklaringar till att misstankarna grundades.
För det första är Agnetha Fältskogs frånvaro från musikscenen efter ABBA:s upplösning i det närmaste häpnadsväckande. Agnetha gav ut tre soloalbum under åttiotalet, men utan att hårdlansera dem eller turnera, och efter 1988 har det varit fullständigt tyst från den blonda ABBA-medlemmen. Knappast någon svensk artist är så folkskygg och rädd för uppmärksamhet som Agnetha Fältskog. Vad beror det på? Är Agnetha på något sätt paranoid? Hatar hon människor? Nej, svaret är att Agnetha inte visar sig på nöjesscenen av den enkla anledningen att det inte längre finns någon Agnetha. Hon är död.
Sedan höjer man en del på ögonbrynen inför den frisyrförändring som Agnetha genomgick vid årsskiftet 1979-80. Under hela ABBA:s karriär, från "Ring Ring" till "Voulez-Vous", framträder Agnetha på skivomslag och andra foton med långt, utslaget hår. Från och med 1980, på omslaget till "Super Trouper", är hon istället permanentad, och ser med ens mycket äldre ut. Är det verkligen samma Agnetha det rör sig om? Uppenbarligen inte. Att hon sedan uppträder med en förskräcklig, rufsig skatbofrisyr när hon släpper soloalbumet "I Stand Alone" 1988 bevisar ytterligare att det inte är Agnetha själv vi ser, utan en annan kvinna som är ganska lik Agnetha och försöker dölja olikheterna genom att ändra frisyr.
Att ABBA faktiskt slutade turnera efter "Voulez-Vous"-plattan är svårt att förklara. Varför upphörde de helt och hållet med liveframträdanden på åttiotalet? Svaret är att Agnetha inte längre fanns i gruppen, och att det var alltför svårt att vid en konsert dölja för publiken att den kvinna som framträdde som Agnetha inte var Agnetha. Framför allt röstolikheten kunde märkas alltför tydligt. ABBA nöjde sig under sina sista år med att uppträda i några TV-shower och fortsätta göra musikvideor, men i dessa fall kunde man lägga ner mer tid på sminkning och allsköns manipulationer med ljudet och inspelningen, elektronisk behandling av Agnethas dubbelgångares röst och så vidare, för att blanda bort korten.
Den allra tydligaste omständigheten som väcker aningar om att något otrevligt inträffat i ABBA, närmare bestämt en av medlemmarnas frånfälle, är låten "The Visitors". Denna titellåt till gruppens sista album är mycket otypisk för ABBA, men den har likväl blivit en mindre klassiker, med sin ovanligt kusliga text som handlar om någon som sitter i sitt ensamma hus och väntar på ett par obehagliga besökare. "The Visitors" är en låt full av ödesmättad stämning, hot och ondska och inte minst rädsla. Hur i hela världen kunde det komma sig att en gladpoppig grupp som ABBA plötsligt spelade in en sådan låt? Jo, det måste ju bero på att de själva precis skakats om av den sortens tragedi som låten beskriver. Någon av dem fick ett besök, ett besök som slutade med att den drabbade blev "tagen" och "knäckt", ropade "hjälp mig", och "bröt samman". Kanske blev personen till och med våldtagen? Orden "and now they've come to break me" i låten sjungs ju ganska otydligt och kan mycket väl uppfattas som "rape me".
Det verkar onekligen som att Agnetha Fältskog, någon gång efter att "Voulez-vous"-turnén var slut, fick ett besök av någon galning som tog sig in i hennes bostad där hon intet ont anande vistades tillsammans med Linda och Christian. Det är troligt att besökaren var ett sinnessjukt ABBA-fan; kanske hade han tolkat texten i ABBA:s senaste hit "Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)", med solopartier av Agnetha, som en uppmaning av sångerskan att han skulle komma och hålla henne sällskap om natten. Hur som helst, Agnetha blev dödad i tumultet som följde, men händelsen tystades ner och Agnethas plats i ABBA övertogs av en blond, om än permanentad, kollega.

Detta hindrade inte de tre kvarvarande ABBA-medlemmarna från att börja antyda i sina efterkommande låtar vad som hade hänt. Den första fingervisningen kom i och med singeln "The Winner Takes It All", som gavs ut i juli 1980 efter över ett halvårs tystnad från gruppen. Låtens text lyder bland annat "Building me a home / thinking I´d be strong there / But I was a fool / playing by the rules". Vad som i själva verket beskrivs är hur Agnetha, i förtröstan på den trygghet som man känner när man vistas inom hemmets fyra väggar, uppträdde godtroget och inte trodde att det skulle innebära någon fara att släppa in en besökare. Hon "spelade efter reglerna" och fick för detta betala med sitt liv.
Den som sjunger solostämman på "The Winner Takes It All" är inte Agnetha, utan Frida. Eftersom Frida alltid har tagit hand om altstämman i ABBA:s tidigare låtar, är det inte konstigt att det låter lite annorlunda när hon för en gångs skull ger sig på de höga tonerna. Hon låter publiken få tro att det är Agnetha som står för den strålande sånginsatsen, men hon antyder fortsättningsvis vem sångerskan egentligen är, genom att i intervjuer under kommande år säga att "jag hade gärna sjungit den där låten själv".
Videon till "The Winner Takes It All" är den första i en rad ABBA-videos från gruppens sista år där Agnetha porträtteras vid sidan av de övriga i gruppen. Medan Björn, Benny och Frida uppträder tillsammans på filmen får Agnetha stå vid sidan av och titta på, med sorgsen blick. Greppet upprepas sedan i videorna till "Lay All Your Love On Me", "One Of Us" och "The Day Before You Came". Det hela är en klar och tydlig vink om att Agnetha Fältskog inte längre finns i livet.
B-sidan av singeln, "Elaine", är en av ABBA:s mest okända låtar, och det förvånar mig lite eftersom texten till den är i allra högsta grad bisarr och förebådar "The Visitors". "Elaine" är en berättelse om någon som är jagad av ett gäng obehagliga förföljare, och ett par citat ur låten lyder som följer: "You know they´re gonna get you... It´s a dead end street, they tie your hands, they tie your feet..." (Blev Agnetha kanske fastbunden av den besökande galningen innan han mördade henne?) Även om låten musikaliskt sett är lika glad som gruppens musik varit tidigare, kan man inte låta bli att undra vad som förebådar denna plötsliga sinnesförändring i texterna. Något är fel i gruppen, det är klart och tydligt.
I november 1980 kom albumet "Super Trouper", ett av ABBA:s mest framgångsrika, med ett omslag som sätter ytterligare fart på spekulationerna. Omslagsbilden föreställer gruppen vitklädd, i skenet från en strålkastare och omgivna av en stor folkmassa. Vi befinner oss uppenbarligen på cirkus, rätt logiskt eftersom detta är temat för videon till albumets titellåt, som släpptes på singel i samma veva. Akrobater balanserar i kedjor på varandras axlar längre bak i bilden och folket har färggranna kläder. Men är det inte något mystiskt med dessa bilder från albumomslaget?
Jo. För det första kan man inte se gruppmedlemmarna så värst tydligt; de befinner sig långt bak och deras ansikten är förhållandevis små. Är detta ett knep för att dölja det faktum att Agnetha inte är Agnetha?
För det andra är det faktiskt ingen av alla människorna på omslaget som ser glad ut. Borde inte en cirkustillställning som denna vara en festlig företeelse? Det går inte att upptäcka en enda människa i folkmassan som ler. Att de fyra Abborna sedan är klädda i vitt tyder på att det i själva verket är en begravningsprocession som bilden föreställer. Vitt är sorgens färg i många länder, bland annat Kina. Och det förekommer flera fackelbärare i folkmassan. Facklor brukar inte förekomma på cirkus, annat än när eldslukarna framträder, och här gör de inte det. Facklorna ger istället associationer till marschaller, ljus och eldar som tänds till minne av någon som dött.
En annan antydning om Agnetha Fältskogs frånfälle på "Super Trouper"-omslaget är att Agnetha har blicken vänd åt höger, medan Björn, Benny och Frida tittar åt vänster. Agnetha är också på båda sidor omgiven av två clowner som har sorgsna uttryck i sina målade ansikten. Agnethas klänning är försedd med två vita band över bröstet, precis så som man brukar lägga döda kroppar i kistorna med armarna i kors. På baksidan av omslaget ser man en fackla som är riktad mot Agnetha, för att "peka ut" henne, och ovanför henne i glimret från strålkastaren hukar en figur som ser ut som en gammal gubbe (döden?).
Låtarna på "Super Trouper"-albumet förser oss med ytterligare ledtrådar. "Happy New Year" är uppenbarligen en låt som Björn och Benny skrev i ett tillstånd av melankoli vid årsskiftet 1979-80, då Agnetha just hade dött och de undrade om det alls var möjligt att gå vidare. Döden nämns flera gånger i texten, bland annat i raderna "the dreams we had before / are all dead, nothing more than confetti on the floor" och "if we don´t we might as well lay down and die". Samma antydan om hopplöshet och desperation finns i "On And On And On" ("Evil times are coming, we are in for darker nights") medan "Our Last Summer" beskriver Björns och Agnethas sista tid tillsammans, med "en rädsla för att långsamt dö" ("a fear of slowly dying").
Men den främsta källan till misstanke från "Super Trouper" är låten "The Piper", en text som beskriver någon som likt Hitler får alla att dansa efter hans pipa och hypnotiserar stora skaror av människor med sin utstrålning. Björn Ulvaeus har sagt att han fick inspiration av Stephen Kings "Pestens tid" när han skrev låten. Hur som helst, något ännu mer intressant än själva texten till "The Piper" är de egendomliga ord som sjungs under mellanspelet mellan verserna och som inte går att uppfatta ordentligt. "Suu-blu-na-saan-taa-mu-su..." eller något i den stilen.
Här finns det onekligen skäl att misstänka baklängesbudskap eller liknande. Det kanske till och med rör sig om ett dolt stycke satanism? Gruppen kanske inte sjunger "saan-taa-mu" utan "Satan ooh?" Personligen tror jag ju inte att så är fallet, men däremot är detta budskap en ledtråd angående Agnetha Fältskog. Ur de vid första lyssningen oförståeliga ljudfragmenten får man bland annat orden "so blue" och "santa"; ledtrådar om att Agnetha har fått fara upp till "de heliga" och själv blivit en Sankta Agnetha, och att de tre kvarvarande gruppmedlemmarna samt Agnethas barn nu är "så sorgsna" ("so blue"). I sin helhet tror jag det kryptiska budskapet, en blandning av flera språk, lyder "So blue när santa Mor sooooo" (det sista ljudet en illustration av Agnethas sista dödssuck).

Ett år efter utgivningen av "Super Trouper", i december 1981, kom ABBA:s sista album "The Visitors". Vad man kan upptäcka vid en analys av titellåtens text har jag redan tagit upp, men det vimlar dessutom av andra antydningar på denna gruppens sista LP. Även här är skivomslaget mycket intressant. Gruppmedlemmarna syns på omslagsbilden till "The Visitors" otydligare än någonsin; de är fotograferade på ett mycket mystiskt sätt i ett dunkelt rum där ingen av dem tittar på någon av de andra och deras skuggor framträder tydligt. Agnetha (eller snarare den som ska föreställa Agnetha) står vid ett bord och bläddrar i en bok, och jag är säker på att den bok som avses är den s.k. Livets bok, där sångerskan nu inte längre finns inskriven. Bredvid Agnetha på bordet brinner ett ensamt stearinljus, ett ljus som tänts för att hedra den döda. Frida för sin del har på fotot vänt Agnetha ryggen, ett tecken på att deras tid som sångkollegor i ABBA är över. Björn står och lutar sig mot ryggstödet på en stol som är tom... är det Agnetha som har suttit i den men nu har lämnat den? Och Benny har händerna knäppta där han sitter, som om han var försänkt i bön på en begravning.
Några andra iögonenfallande detaljer på denna omslagsbild är att den stora väggmålningen i bakgrunden föreställer änglar (hur detta ska tolkas behöver jag nog inte gå in närmare på) och att skuggmönstret på väggen mellan Frida och Björn faktiskt ser ut att bilda talet 3 i romerska siffror. Det finns nu bara tre medlemmar i ABBA! (Tecknen S °, som syns på samma ställe, är förmodligen en anspelning på gruppens manager Stikkan Anderson, och budskapet ska utläsas "Stikkan o. 3 personer".
Såväl Fridas stövlar som stolen hon sitter på har en klarröd färg, vilket kan vara en anspelning på blodet som flöt vid mordet på Agnetha.
Lyssnar man på albumet får man ta del av nio låtar som jämförelsevis är betydligt dystrare och tyngre än ABBA:s tidigare verk. "The Visitors" är det bästa exemplet, men "Soldiers" kommer inte långt efter. I den låten talas det bland annat om "odjur som vaknar" och "kusligt muller", och stämningen är mycket hotfull och allvarlig. Framför allt ger "Soldiers" information om när det egentligen var som mordet på Agnetha Fältskog ägde rum. "In the grip of this cold December..." det kan knappast betyda något annat än att det var en dag i december, 1979 närmare bestämt, som Agnethas hemmatillvaro bröts sönder av den person som vi kan kalla "besökaren".
Låtarna "I Let The Music Speak " och "Like An Angel Passing Through My Room" framstår kanske i första hand som beskrivningar av en sinnesstämning, av tillfällen då man låter sig vaggas in i ett slags trance av musiken eller av tystnaden vid en brasa sent om aftonen. Jag tror att det finns en ännu djupare mening i dessa texter: de beskriver Agnethas tillstånd när hon just förlorat medvetandet och är på väg in i den "nära döden"-upplevelse som så småningom leder ända fram till livets utslocknande. "I let my feelings take over / carry my soul away into the world / where beauty meets the darkness of the day..." "Everything comes back to me tonight / in the gloom / like an angel passing through my room".
"Slipping Through My Fingers", med en text som Björn Ulvaeus skrivit om hur det var när hans dotter Linda började skolan och han fick en känsla av melankoli över hur stor hon blivit, är inte bara det utan också en återspegling av hans känslor inför den uppgift han fick vid Agnethas frånfälle: att uppfostra Linda och Christian på egen hand. Till och med en låt som "Two For The Price Of One", den lättsammaste låten på albumet, ger ett bidrag till Agnetha-spekulationerna. Det är ju i "Two For The Price Of One" som vi får namnet på den snarlika kvinna som ersatte Agnetha i ABBA! Hon heter Alice Whiting.

Men trots denna Alice Whitings intåg måste det så småningom ha blivit uppenbart för Björn, Benny och Frida att de inte kunde fortsätta med sin bluff hur länge som helst. Antingen var de tvungna att tillkännage Agnethas död offentligt, eller så fick de upplösa gruppen. De valde det senare alternativet, och efter de avslutande singlarna "The Day Before You Came" och "Under Attack" upphörde ABBA definitivt att spela in och framträda som grupp.
"The Day Before You Came" var den sista låten som ABBA spelade in, och den sällar sig oundvikligen till den grupp av låtar där Agnethas öde antyds. Texten handlar om en kvinna som ser tillbaka på den sista dagen innan "någon" kom in i hennes liv, och eftersom hon haft en mycket regelbunden och opersonlig tillvaro innan denna "någon" dök upp, kan hon inte minnas bestämt hur den där sista dagen kan ha varit, men hon antar att "jag måste ha gjort det och det och det..." Ett mycket bra grepp om jag får säga det själv, ett grepp som verkligen funkar för att understryka hur någons ankomst kan förändra allt och ändra en människas liv fullständigt. Men vid närmare eftertanke får man ju inte veta vem den mystiske personen som kommer dagen därpå egentligen är... ja, det behöver ju inte röra sig om kärlek, det behöver inte ens vara en person. Det kan vara döden, en sjukdom, en katastrof... Och jag är säker på att "The Day Before You Came", med sin melankoliska stämning, syftar på Agnethas sista dag i livet innan "besökaren", döden, kom till hennes hem.
När låten släpptes på singel fick Agnetha ta emot mängder av kritik för att hon "inte sjöng bra", och det är ett intressant faktum. Benny Andersson har förklarat det hela med att gruppen ville att Agnetha skulle sjunga låten så det lät som om den sjöngs av en helt vanlig kvinna, för att bidra till stämningen i låten och dess koncept med "en alldaglig människa". Men det förefaller ganska klart att Agnethas eventuellt dåliga sång i "The Day Before You Came" beror på att det inte var hon själv utan Alice Whiting som sjöng.
En sista antydan till mordet på Agnetha finns i låtarna "Just Like That" och "I Am The City", som spelades in på hösten 1982 men inte gavs ut offentligt förrän på 90-talet. "I Am The City" ger onekligen associationer till hinduismen och dess lära om moksha, att man efter avslutad själavandring blir ett med naturen och dess ande. "The dirt on the cars and the people, the parks and the squares that you see / All the sounds that you hear and the air that you´re breathing is me / Yes I am the city, you let me be". Detta är givetvis en anspelning på hur Agnetha vid sin död uppgått i världssjälen, brahman.
"Just Like That", slutligen, innehåller textraderna "He found a temporary home in my flat / telling innocent lies / throwing dust in my eyes". Givetvis syftar dessa rader på besökaren från december 1979, som lockade Agnetha att släppa in honom i sitt hus genom ett till synes oskyldigt uppträdande. Att ABBA bestämde sig för att inte ge ut låten beror troligtvis på att antydningarna i den kan ha varit alldeles för tydliga.

Det förefaller otvivelaktigt att Agnetha Fältskog blev mördad av en sinnessjuk beundrare i december 1979, och att hennes plats i ABBA fram till upplösningen 1982 togs av en viss Alice Whiting, som ägde en del utseendemässiga likheter med Agnetha. Även om Alice Whiting inte kunde sjunga lika bra som Agnetha Fältskog, löste gruppen det genom en mängd olika åtgärder i studion under Michael B. Tretows skickliga ledning, där röstolikheten maskerades och ABBA lät precis som de alltid gjort. Man ägnade sig de närmaste åren åt att antyda, både på skivomslag och i sina låtar, att Agnetha var död, men man brydde sig inte om att gå ut offentligt med beskedet. När det så småningom visade sig att det inte gick att fortsätta med detta bedrägeri, upplöstes gruppen.
Jag vill med denna avslöjande uppsats uppmana de tre kvarlevande Abborna, Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad, att snarast möjligt bekänna och klämma fram med sanningen. Ni vet att man inte vinner någonting i längden när man ljuger. Dessutom skulle beskedet att en av medlemmarna i ABBA är död onekligen ge er den status bland rockhistoriker som ni hittills har förvägrats. Man måste vara död för att bli erkänd - tänk bara på John Lennon, Jim Morrison och Kurt Cobain.
För allas vårt bästa - träd fram och säg som det är!
Agnetha Fältskog är död!





[Läs En Annan Text]



1999 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.