Det amerikanska barnet

Skriven 10 november 2001



Ambjörn hette en pojke som bodde på en gård vid en gata i de centrala delarna av en stor stad i början av 1900-talet.
Ambjörn var den störste, starkaste och tuffaste av alla pojkarna som bodde på gården, och han var också den av dem som hade det bäst ställt därhemma. Ambjörns far var mycket rik och hade en stor lägenhet på sju rum, som var fylld med fina möbler och vita linnedukar. Det hände ofta att Ambjörn fick pengar av sin far, som han kunde köpa sig mycket godis och andra fina saker för. Ambjörn hade till och med en velociped, som han fått i födelsedagspresent av fadern en gång.
Runt omkring Ambjörn brukade ofta ett stort gäng pojkar samlas. Erik, Frank, Tyko och Jan var Ambjörns trognaste kumpaner och närmaste män, men även lite mindre barn som till exempel den alltid inställsamme Sven såg ofta till att hålla sig väl med den störste av pojkarna. Alla beundrade de Ambjörn urskillningslöst, och Ambjörn brukade ofta låta dem få smaka av sitt godis och provköra sin velociped mot att de alltid gjorde som han sa och lydde honom.
På gården bodde det också en stor klunga barn som var fattigare än de andra och fick gå klädda i trasor. De var av naturliga skäl ganska avundsjuka på Ambjörn, som alltid fick äta sig mätt och hade en så rik far. Ambjörn brukade till råga på allt, tillsammans med sina kumpaner, tvinga de fattiga barnen att ge honom pengar vid de fåtaliga tillfällen då de faktiskt hade lyckats tjäna ihop några. De fattiga barnen ville helst av allt sätta Ambjörn på plats ordentligt, men än så länge hade de inte kunnat göra det. Ambjörn hade för många vänner som hjälpte och beskyddade honom.
Slutligen bodde det på gården en lite ovanlig pojke som hette Isak. Han var en mycket svag och klen liten pojke, som varit sjuklig från födseln, och i vanliga fall borde han om någon ha blivit ett offer för Ambjörns och hans vänners okamratliga uppträdande. Men Isak var son till självaste portvakten, som var den som styrde och ställde på deras gård. Portvakten var till och med mäktigare än Ambjörns pappa, och det hade Ambjörn insett. Han hade sett till att alltid behandla Isak mycket väl, och hade också gjort sig till god vän med Isaks far portvakten. Det var en fördel som Ambjörn ofta drog nytta av när något av de fattiga barnen antydde att de inte gillade honom.
"Ni vet att portvakten tycker om mig!" sa Ambjörn snorkigt. "Jag har portvakten på min sida! Ni vill väl inte ge er på mig och utmana mig? Det är ju detsamma som att trotsa portvakten själv!"
Och så la han sin beskyddande arm om lille Isak, och om han var på gott humör kunde han kasta ut några brödbitar till de fattiga barnen.
"Se här vad snäll jag är mot er", sa Ambjörn. "Det är Isaks far portvakten som har lärt mig att man ska vara snäll mot andra. Tacka vackert!"
Att samme Ambjörn bara någon timme senare kunde komma och grabba tag i någon av de fattiga pojkarna och kräva tillbaka pengar som han påstod att pojken var skyldig honom, det var något som ingen tycktes märka. Erik, Frank, Tyko och de andra i Ambjörns gäng märkte det definitivt inte.

En vacker dag hände det sig att de fattiga barnen samlades i ett uselt, sjabbigt litet källarhål som Ambjörn inte kände till, och sa till varandra att det nu minsann fick vara slut på Ambjörns gangstervälde på gården.
"Han går runt och släpper sig när vi är i närheten, och sen skyller han på oss när det stinker!" klagade en av de fattiga pojkarna.
"Han tog pengar av mig igen nu idag", snyftade en annan.
"Han flog ut en tand på mig häromfiftenf", sa en tredje och pekade demonstrativt på en stor glugg som han hade i överkäken.
"Och hela tiden hotar han med att springa och skvallra för portvakten om vi är dumma mot honom!" hördes en annan röst.
"Något måste göras!" yttrade sig Paul, som var den mest högljudda av de fattiga barnen. "Jag tycker att vi ska ge den där Ambjörn en minnesbeta så han aldrig glömmer det, och den där lille skitungen Isak också! Isak är nästan ännu värre än Ambjörn."
"Men portvakten...", sa någon förskräckt.
"Vi struntar i portvakten!" var det då flera som sa, i mycket bestämd ton. "Jag tycker vi gör uppror mot portvakten också. Vi kan gå ut och ge både Ambjörn och Isak på käften, och Erik och Tyko och dem allihop, och sen krossar vi ett fönster hos portvakten och kastar ut honom och låter Pauls pappa bli ny portvakt!"
Nu utbröt det en vild diskussion bland de fattiga barnen. Det var långt ifrån alla av dem som var med på förslaget att spöa upp Ambjörn och Isak, men ett par av pojkarna envisades med att det var den enda rätta metoden. Till slut lämnade de hela mötet i protest och gick genast ut för att inleda sitt uppror. Deras första plan var att kasta en stor sten på Ambjörn, för att visa honom att han faktiskt inte var så populär som han trodde.

Ambjörn hade varit i gottaffären och köpt sig en strut knäck, och höll nu som bäst på att svänga in på gården med sin velociped, när plötsligt en sten kom flygande genom luften och träffade honom i pannan. Han ramlade av velocipeden, och knäckarna rullade ur struten och spred ut sig över marken.
"Vad hände?" undrade Erik förskräckt. Han kom framrusande till Ambjörn tillsammans med Frank, Tyko, Jan och den inställsamme Sven.
De blev stående i en klunga runt Ambjörn och såg hur han, grimaserande av smärta och med ett stort sår i pannan, reste sig upp.
"Du blöder ju!" ropade Tyko nästan panikslaget.
"Du är skadad!" skrek Frank. "Vi måste ringa ambulansen!"
"Jag springer och hämtar min mamma, hon kan lägga förband på såret!" hojtade Jan och rusade iväg.
"Stackars, stackars Ambjörn", sa Sven medlidsamt från sin plats lite vid sidan av.
Ambjörn, som blivit helt chockad av att han kunnat bli träffad av en sten, borstade av sig och spanade med blicken ut över gården för att försöka upptäcka den som kastat stenen. Han fick nästan genast syn på ett par av de fattiga barnen, som höll på att fly över takåsarna.
"Där är de!" bölade Ambjörn, och satte av i fyrsprång efter dem. "Där är de! Det var de som kastade stenen! Ta fast dem! Ta fast dem, säger jag! Fånga dem! Jag ska minsann ge dem! Så här gör man bara inte! Att kasta sten på mig! Jag kunde ju ha dött! Efter dem! Jag ska ge dem en läxa! Ta fast dem!"
Och nu började en vild jakt. De fattiga barnen hade ett ganska stort försprång, men både Ambjörn och hans kumpaner var snabba löpare och tog in på dem mer och mer alltmedan de sprang genom stadens trånga gränder.
Så småningom förde jakten dem in på sin egen gård igen, och det var där som Ambjörn till slut lyckades få tag i den trasiga skjortan på ett av de fattiga barnen, som hette Alf. Han slet till sig honom och började genast slå honom med knytnäven varhelst han kom åt. Erik kom fram och höll fast Alf i ett järngrepp, medan Ambjörn bara slog och slog och Frank, Tyko, Jan och den inställsamme Sven hejade på. Även flera andra av de mindre barnen kom försiktigt närmare för att se på hur Alf fick stryk av Ambjörn.
"Heja! Heja!" ropade Tyko.
"Bättre kan du, Ambjörn!" sa Frank uppmuntrande.
"Visa honom vem som bestämmer!" tyckte Jan.
"Du fick ju en riktig bula i huvudet", påpekade Sven, "ge honom du vad han förtjänar!"
"Där har du!" vrålade Ambjörn medan han boxade på Alf. "Och där! Och där! Och där! Det ska väl lära dig att man inte kastar sten på mig!"
"Heja! Heja!" Alla de andra barnen föll nu in i en samstämmig kör av hejarop.
"Vet du vad det är du har gjort?" morrade Ambjörn, samtidigt som han försåg den fattige pojken med först en blåtira och strax därefter näsblod. "Vet du vad det är du har gjort? Jo, genom att kasta sten på mig har du trotsat själva ordningen på hela vår gård! Det är inte bara mig du har kastat sten på, det är hela gården, det är vänskapen och sammanhållningen och reglerna mellan alla oss som bor här! Självaste portvakten är det du har kastat sten på! Jag ska minsann hämta portvakten och säga till honom vad du har gjort! Jag är vän med portvakten! Stenkastning på mig är lika med stenkastning på portvakten!"
Ambjörn var nu så upphetsad, ursinnig och chockerad över att de fattiga barnen överfallit honom och ivrig att utdela bestraffning, att han inte märkte att han vid det här laget hade slagit ut två tänder på sitt stackars offer och var på god väg att slå av käkbenet på honom också. Försiktigt gick Frank fram och la en hand på Ambjörns axel.
"Hör du, Ambjörn...", sa han, "det räcker nog nu tror jag. Du gör honom illa."
"Aldrig i livet!" protesterade Ambjörn och fortsatte slå. "Han ska få så han aldrig glömmer det! Han har ju gjort mig illa! Jag har väl rätt att försvara mig! Försöker du ta honom i försvar, eller?"
"Nää...", sa Frank lamt.
"Kom ihåg att om ni inte är med på detta så försvarar ni de där slynglarnas stenkastning! De är livsfarliga galningar som måste bekämpas till varje pris!" förkunnade Ambjörn, och slog av Alfs käkben med en elegant smocka.

Samtidigt som Ambjörn och hans gäng spöade upp Alf, började även flera av de andra barnen komma i luven på varandra. Paul, som dykt upp och fått syn på hur Ambjörn brutalt misshandlade hans vän, kastade sig nu över sin gamle ärkefiende Isak, och denne var trots sin klena fysik inte sen att försvara sig med näbbar och klor. Det var inte första gången de båda slogs, och Paul och Isak rullade nu runt på marken och försökte bäst det gick att klå upp varandra.
Och nu var det verkligen full kalabalik på gården. Ambjörn slogs, Paul och Isak slogs, Erik och de andra hade fullt sjå att hålla den uppretade klungan av fattiga barn tillbaka, och det fanns inte längre någon som grep in för att få ett slut på storslagsmålet. Läget såg hopplöst ut.
Det var då som en stor, mäktig, dånande röst plötsligt ljöd över gården och alla de bråkande och grälande barnen.
"Vad är det som pågår här?!?"
Genast såg de alla upp, och fick syn på den fruktade portvakten, Isaks far, som kommit ut ur sin portvaktslägenhet och nu stod framför dem och bevittnade deras bråk.
Ambjörn upphörde genast att slå på sitt offer, och började istället klappa honom på kinden med ett ömt flin mot portvakten, så att denne skulle se hur snäll han var mot sina kamrater. Även Erik, Frank, Tyko, Jan och den inställsamme Sven log också vänligt mot gårdens store chef. Alla de fattiga barnen såg med ens livrädda ut, särskilt Paul, som nu var helt övertygad om att han skulle få sina fiskar varma. Den ende som verkade bli glad att se portvakten var naturligtvis Isak, som kom framrusande till sin far.
"Far! Far!" ropade han. "Paul slår mig! Säg åt honom att sluta!"
Portvakten lyfte upp Isak i famnen.
"Såja, min son", sa han, "det är bra nu."
"Säg åt honom att lämna mig ifred!" tiggde Isak sin far. "Han får inte slå mig!"
"Nej, det får han inte, det är väldigt dumt av honom", sa portvakten, "men hördu Isak, du kanske inte alltid är så snäll mot honom heller. Kanske skulle ni säga förlåt till varandra bägge två."
Isak blev så snopen att han inte sa något mer, och portvakten satte försiktigt ner honom på marken igen. Sedan vände han sig mot alla de andra pojkarna, och han såg mycket ilsken ut.
"Skäms ni inte att slåss på det här sättet?" röt portvakten mot dem allesammans. "Vad har det farit i er egentligen? Ambjörn, titta vad du har gjort med den där stackars pojken!"
Ambjörn var nu inte alls så kaxig längre när han märkte att han av någon anledning hade dragit portvaktens vrede över sig. Lite blek om nosen försökte han förklara sig.
"Han kastade en sten på mig - "
"Tror du att du kan bära dig åt hur som helst bara för att du råkar känna mig?" skällde portvakten på Ambjörn. "Jag har minsann sett genom fönstret hur du bär dig åt. En riktig liten översittartyp är vad du är! Du ska veta att jag inte tolererar såna fasoner på min gård! Det kanske inte är så konstigt om du får en sten på dig då och då när du behandlar dina kamrater som du gör. Varför delar du inte med dig av dina pengar och din velociped, förresten?"
Sedan vände sig portvakten mot Ambjörns kumpaner.
"Och ni!" sa han, fortfarande flammande av vrede. "Varför måste ni alltid vara med på alla dumheter som Ambjörn hittar på? Kan ni inte tänka själva nån gång för omväxlings skull? Sven, det gäller dig också!"
Medan Erik, Frank, Tyko, Jan och den inställsamme Sven böjde sina huvuden i skam och förlägenhet, fortsatte portvakten med att skälla även på de fattiga pojkarna.
"Jag vet att ni inte har det så lätt", sa han, "men stenkastning är ändå aldrig på något sätt försvarbart! Vi ska inte ha något våld på min gård. Paul, du får sluta upp med att ge dig på min son Isak. Och det här pratet om en ny portvakt, det kan ni glömma, bara så ni vet det! Jag tycker att jag är en bra och rättvis portvakt, och ni ska inte ens drömma om att försöka ersätta mig med någon annan."
Det var nu helt tyst i hela klungan av pojkar. Alla stod de och hängde med huvudena som ledsna hundar, lyssnade på portvaktens uppsträckning, och darrade av rädsla för den bestraffning som nu förmodligen skulle komma. Många av dem hade tårar i ögonen, även Ambjörn.
"Nu tar ni och säger förlåt till varandra allesammans!" beordrade portvakten.
Och utan att yttra ett ord till protest gick alla pojkarna runt och tog varandra i handen. Ambjörn sa förlåt till Alf, och Sven bad Isak om ursäkt för alla dumheter genom åren. Isak tryckte Pauls smutsiga näve, Erik och Tyko gick runt och klappade alla de fattiga pojkarna på axeln, Ambjörn gav Paul tre stycken knäckar ur sin strut, och Alf lovade att aldrig mer kasta sten. För varje ursäkt som yttrades märktes det att de alla blev på något bättre humör och att deras samveten blev renare. Till slut hade alla bett alla om förlåtelse, och nu stod de tysta igen, osäkert sneglande på portvakten.
Då försvann plötsligt portvaktens bistra uppsyn, och hans ansikte klövs istället i ett gemytligt leende. Han bredde ut armarna mot dem allesammans.
"Kom nu, barn!" sa han. "Vi går in till mig i min lägenhet, så ska jag bjuda er på bullar! Alla som vill är välkomna!"
Och så gick de glada i hågen in till portvakten och delade lika på ett jättelass med kanelbullar.





[Läs En Annan Text]



2001 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.