Det stora bästkustska kriget

Skriven augusti 2001



Under alla de år som gått sedan Lilla Askerön först befolkades hade öns invånare aldrig haft någon anledning att klaga på sitt liv och sin tillvaro. Asklingarna, som de kallade sig själva, bodde i frid och ro utan att någonsin ha blivit störda på sin lilla plätt. De var inte många till antalet, och de hade inte lyckats bygga någon större stad på sin ö, men de var nöjda med det lantliga liv de levde och kunde intaga en bekymmerslös attityd till det mesta. Livet på Lilla Askerön bestod mest av bad, skogspromenader, kojbyggen, röjning i skogen och jakt efter bortsprungna kor, alltsammans mycket idylliska sysslor.
Asklingarna ansåg själva att deras ö var en oas i den i övrigt så oroliga och våldsamma världsdel som kallades Bohuslän. En oas, som dessutom skilde sig markant från omgivande trakter. Asklingarna hade sin egen kultur, och talade ett eget språk... ja, nu fanns det förstås inga som helst skillnader i ordförråd eller grammatik mellan deras språk och det som talades på Tjörn och Orust, men det fanns en viss skillnad i sättet att uttala bokstaven i, och i Bohuslän räcker det för att särskilja två språk.

Lilla Askerön hade ett tämligen utsatt läge mellan södra Bohusläns tre främsta supermakter, och den omständigheten var den enda som möjligen kunde inverka negativt på öbornas bekymmerslöshet.
Öster om ön, på andra sidan Askeröfjorden, låg Stenungsund. Det var ett mäktigt rike, med stora industriella och militära resurser, styrt av den grymme diktatorn Adolf Norum. Han var en totalitär härskare som genom allsköns listiga knep hade lyckats utnyttja den då rådande demokratin i Stenungsund för att manipulera sig fram till makten och därefter inte släppa den. Adolf Norum förfogade nu över en mäktig propagandamaskin med vars hjälp han höll sina undersåtar i schack, och hans mutade vetenskapsmän var i full färd med att försöka framställa en gas som skulle göra stenungsundsborna fullständigt medgörliga i samma stund som den nådde deras inandningsluft genom Borealis-industriernas skorstenar.
Adolf Norum var dessutom i färd med att genomdriva en grym rasåtskillnadspolitik som gick ut på att alla smålänningar i Stenungsund skulle deporteras till arbetsläger i Stora Höga. I lägren fick de stackars smålänningarna slava dag och natt med att tillverka gardiner till Stora Högas textilhandel, och de vaktades av stränga soldater från de hårda militärskolorna i Ödsmål.
Vad som gjorde Stenungsund så hotfullt för asklingarna på Lilla Askerön var Stora Askerön. Denna ö låg alldeles intill Lilla Askerön, och den hade i alla tider varit i stenungsundsk ägo. Jämt och ständigt låg Stora Askerön där i asklingarnas åsyn, som ett stort svart hot på andra sidan vattnet, som ett förfärligt Landet Utanför dit ingen vågade bege sig. För att värna om asklingarnas säkerhet bevakades bron till Stora Askerön av en beväpnad vaktpost, utsatt på order av guvernören själv. Adolf Norum för sin del hade inte heller han försummat att bemanna detta strategiskt viktiga ställe; stranden på den storaskeröiska sidan av sundet var full av stenungsundska tanks.

Ett nästan lika farligt hot som Stenungsund tyckte asklingarna att den stora ön Orust var. Den låg på andra sidan av deras ö, och hade förbindelse med den via en vägbank.
Även Orust styrdes av en hänsynslös diktator, men av en helt annan sort än Adolf Norum i Stenungsund. I den orustska huvudstaden Henån, i det stora Krämpalatset som nyligen byggts vid det traditionella Karmosinröda torget, satt partisekreterare Josef Stala och smidde ondskefulla planer mot sina grannar. Hans parti hade tagit makten på Orust genom en ren revolution, och hade sedan dess kämpat för att utrota alla meningsmotståndare - i synnerhet dem som hade mycket pengar, för det tyckte Josef Stala att det bara var han själv som skulle ha. De flesta oliktänkande på Orust skickades till den ökända Hälleviksstrand-arkipelagen, nära världens kant, och fick sitta där och frysa i de iskalla havsvindarna tills de dog.
På Orust såg allting likadant ut, och alla människor var tvungna att gå klädda i samma grå vadmalskostymer från Göksäters centrallager och bara äta syntetisk äggost från Vrälands kemiska fabriker. Ingen medborgare på Orust fick göra någonting utan att först ha ansökt om tillstånd från Henåns centralmyndighet, och för det mesta fick de inte göra något efter det heller, eftersom myndigheten alltid gav avslag. Att fly från Orust var dessutom omöjligt, eftersom Josef Stala hade låtit spränga den bro som via Nötesund ledde över till det fria fastlandet i norr.
Men trots att invånarna på Orust inte hade det så lätt, trivdes Josef Stala förträffligt med situationen. Han och hans partikamrater var nu ute efter att göra om hela världen, ja, till och med hela Bohuslän, på samma sätt som de hade gjort om Orust. Josef Stalas allra värsta fiende var Adolf Norum i Stenungsund, och för att någon gång kunna besegra honom hade den politiska ledningen i Henån börjat bygga upp en skräckinjagande armé, mestadels bestående av muskulöst bondfolk från Myckleby.

Det stora hoppet och tryggheten för asklingarna på Lilla Askerön utgjordes av Tjörn, den fria ön i sydväst. Tjörn var ett fridfullt, harmoniskt och demokratiskt land, där välstånd och lycka rådde. Tjörnborna var dessutom varmt religiösa; de dyrkade ett helgon vid namn S:ta Margareta, och vallfärdade så ofta de kunde till hennes grav i Valla (som fått sitt namn efter vallfärderna). Enligt gammal tjörnsk folktro skulle de studerande ungdomar som litade på S:ta Margareta alltid ha pengar i sin plånbok och blåsippor i trädgården. Flera orter på Tjörn hade andligt klingande namn, som t.ex. Kyrkesund, Stenkyrka och Skärhamn (den tjörnska huvudstaden hade grundats på en skärtorsdag).
Och fast Lilla Askerön låg längre bort från Tjörn än från Orust och den stenungsundska Stora Askerön, var det faktiskt Tjörn som asklingarna styrdes av. De hade ett visst mått av självstyre, och märkte inte så mycket av det faktum att de hörde till Tjörn, men rent formellt lydde de alltså under premiärminister Chamberlain Häggvall i Skärhamn.
Asklingarna litade för det mesta på Häggvalls skydd om det skulle bli krig mot Stenungsund eller Orust, men ibland var de också oroliga för om tjörnborna verkligen brydde sig om dem. Fanns det inte en risk för att Tjörn skulle strunta i Lilla Askerön? Den var ju ändå bara en avlägsen enklav som regeringen och parlamentet i Skärhamn inte hade någon större nytta av.

I många år levde asklingarna under denna utrikespolitiska situation, och de hade nästan vant sig vid en tillvaro under ständigt hot från två diktaturer när intressanta händelser plötsligt en höst började inträffa.
Adolf Norum hade under en tid utvidgat sitt stenungsundska rike genom att ockupera såväl Ljungskile som Kode. Nu överraskade han plötsligt sin omvärld genom att ingå en icke-angreppspakt med Josef Stala på Orust. Vad var det meningen att detta skulle tjäna till?
Asklingarna fick svaret när stenungsundska styrkor plötsligt trängde över bron från Stora till Lilla Askerön, eliminerade vaktposten och började marschera mot Lilla Askeröns administrativa centrum, kvarnen. I vanliga fall skulle den orustska ledningen ha sett detta som ett hot, och förklarat krig mot Stenungsund. Men nu hade de båda diktaturerna ingått pakt, och det fanns inte längre något som hindrade Adolf Norum från att annektera Lilla Askerön.
Asklingarnas guvernör kontaktade förtvivlad Chamberlain Häggvall och bad att de tjörnska militärstyrkorna skulle rycka in och rädda ön. Men premiärminister Häggvall sa öppet ifrån att han inte önskade gå i krig mot Stenungsund, och att det var nödvändigt att avträda Lilla Askerön för att bibehålla freden i regionen. "Om bara Norum får Lîlla Askerön kommer han înte att kräva mer, och ett stenungsundskt Lîlla Askerön ger fred î vår tîd", sa Häggvall på det karakteristiska tjörnska tungomålet.
Och det fanns inte mycket asklingarna kunde göra mot de samlade stenungsundska styrkorna, drogade av den hjärntvättande gasen från Borealis-skorstenarna. Bara några dagar efter att Adolf Norums arméer gått över gränsen, vajade Stenungsunds kommuns förhatliga baner uppifrån Lilla Askeröns stolta kvarn.

Men asklingarna var ett envist och ihärdigt folk, och de vägrade redan från början att acceptera det stenungsundska styret. De började organisera sig i hemliga grupper som utförde attentat mot Adolf Norums styresmän och soldater på Lilla Askerön. I stort sett varje natt låg asklingar i bakhåll och överföll stenungsundska konvojer, sprängde nyinrättade stenungsundska lager i luften och satte eld på alla stenungsundska militärförläggningar. Även de mindre invånarna på Askerön gjorde sitt till, genom att punktera däcken på stenungsundska fordon och kasta snöboll på stenungsundska befälhavare (för nu hade det blivit vinter). Det enda asklingarna inte gjorde var att döda någon, för på Lilla Askerön hade man respekt för mänskligt liv, till och med det som härstammade från Stenungsund.
Asklingarnas verksamhet retade gallfeber på Adolf Norum, som inte kunde tåla att ett litet obildat folk satte sig upp emot honom på detta sätt. Han gav hela tiden order om nya repressalier, och hans hemliga polis gjorde ideliga husrannsakningar för att få tag i brottslingar som kunde deporteras till Stora Höga tillsammans med alla smålänningarna. Men trots detta stod asklingarna ut, och fortsatte sin tysta kamp. Adolf Norum valde snart att ignorera alla deras påhitt, eftersom han visste att han hade Lilla Askerön i sitt grepp, vad undersåtarna än sade.
Han hade dessutom annat att tänka på. I hemlighet smidde han planer på att invadera Orust, nu när Josef Stala trodde att icke-angreppspakten gällde och följaktligen var omisstänksam. Adolf Norum hade bestämt att en väldig stenungsundsk armé skulle skeppas över från Kolhättan till Svanesund och därifrån segerrikt tåga mot Henån, skövlande allt i sin väg. Samtidigt skulle en annan styrka gå över till Orust via vägbanken från den strategiskt viktiga Lilla Askerön.
Innan han gav order om att mobilisera denna nya armé lät han en militärstyrka, mest för nöjes skull, invadera Marstrand, så att de stenungsundska politiska ledarna skulle få äta och dricka gott på Societetshuset i denna stad. Men se det skulle han inte ha gjort! Ty folket på Tjörn, som kunde se Marstrand från toppen av ett högt berg i Rönnäng, blev uppretade över att se Stenungsunds kommuns vapen vaja från toppen av Carlstens fästning. Deras utsikt blev ju förstörd! Det tjörnska parlamentet insåg att det krävdes krafttag för att stoppa Adolf Norum, och därför fick nu premiärminister Chamberlain Häggvall sparken på grund av sin slapphet och ersattes av Winston Mjörn. Den nye ledaren i Skärhamn förklarade genast krig mot Stenungsund.

Samtidigt som den tjörnska befrielsearmén inledde sitt tåg mot Myggenäs för att därifrån via Tjörnbroarna invadera Stenungsund och göra slut på Adolf Norum, lät diktatorn sina styrkor genomföra den så kallade Operation Svanhild. Enorma, ofantliga, kolossala legioner och plutoner kom på sina mastodonter till krigsfartyg över sundet och landsattes i Svanesunds hamn. Alla smålänningar i staden kastades genast i vattnet, och därefter inledde de stenungsundska soldaterna sitt tåg mot Henån. Av rädsla för de oberoende kristna partisanerna i Långelanda valde de vägen över Varekil.
Vad Adolf Norum och den stenungsundska ledningen inte hade räknat med var den ökända orustska vintern. Innan deras styrkor ens hade tågat en halvmil på Orusts landsbygd överraskades de av en bitande kyla, snöyra och förskräcklig motvind. Till råga på allt visade det sig att Josef Stala i Henån inte varit så omisstänksam som Adolf Norum trott. Han hade själv precis skickat ut sin nya karmosinröda armé från Myckleby för att förgöra det stenungsundska väldet, och nu slumpade det sig så att de båda jättearméerna möttes precis utanför den stora handelsstaden Varekil.
Dramat vid Varekil varade i ett halvår, och hela tiden slogs Norums och Stalas soldater mot varandra i en förfärlig kyla, som den orustska armén kunde stå ut med men som fick pluton efter pluton av Adolf Norums folk att duka under. Den väntade styrkan från Lilla Askerön kom heller aldrig till undsättning, eftersom asklingarna minerat sin vägbank och hindrat fiendestyrkorna från att komma över till Orust. Till slut var Stenungsund tvunget att ge upp och kalla tillbaka sina styrkor, eller det som återstod av dem. Invasionen av Orust hade misslyckats.

Stenungsund var nu ett mycket kraftigt försvagat rike, och dödsstöten för Adolf Norum kom när till slut Dagen D var inne och Winston Mjörns samlade militärmakt sattes iland från Tjörn på den stenungsundska stranden. Den tjörnska attacken kom från broarna, utifrån Askeröfjorden och från luften, och det skulle ha varit en syn för gudar ifall det hade funnits flera. I operationen, som i efterhand kommit att kallas Invasionen i Norumandie, deltog också Tjörns allierade från det mäktiga fjärran landet Göteborg.
När Adolf Norum insåg att han skulle förlora kriget, begick han självmord genom att kasta sig ner från Borealis högsta skorsten. Dagen därpå kapitulerade Stenungsund villkorslöst, smålänningarna frisläpptes från Stora Höga, och landets soldater, som var ganska lättade att få komma hem igen, lämnade alla de ockuperade områdena: Ljungskile, Kode, Marstrand - och Lilla Askerön. Så kom då befrielsen till denna lilla ö!
Asklingarna hade hållit ut under de år då de varit ockuperade av Stenungsund, och de hade med bravur lyckats göra livet surt för ockupationsmakten, men eftersom de faktiskt aldrig hade lyckats kasta ut dem helt och hållet var de lättade över att Tjörn och Göteborg nu ordnade den saken åt dem. Men de visste inte riktigt vad de skulle ta sig till nu. Stenungsunds soldater hade lämnat ett tomrum efter sig när de gav sig iväg. Skulle inte Tjörn göra anspråk på Lilla Askerön igen? Uppenbarligen inte. Tjörn var nu istället upptaget med att fortsätta kriga, den här gången mot Orust, vars ledning fortfarande envisades med att sätta folk i Hälleviksstrand-arkipelagen och ta ifrån dem deras pengar (även om Josef Stala hade dött i ren utmattning efter kriget mot Stenungsund). Winston Mjörn var inriktad på att skipa rättvisa på Orust och verkade helt ha glömt bort att Lilla Askerön en gång varit hans.

Så vad gjorde asklingarna? Jo, de bestämde sig för att låta Tjörn och Orust kriga bäst de ville och hålla sig utanför alltsammans. Eftersom det inte fanns en enda tjörnsk, orustsk eller stenungsundsk soldat kvar på deras ö, proklamerade de sin självständighet och upprättade ett eget parlament, Asktinget, och en egen regering. Sedan dess har de skött sig själva, de älskar att bo på sin lilla ö, och jag kan lova att Lilla Askerön är en underbar plats att besöka! Mycket trevligare än gardinfabriksmuséet i Stora Höga, som det åter demokratiserade Stenungsund lockar turister med.
Tjörn och Orust krigade med varandra under en ganska lång tid efter det stora bästkustska kriget, och det slutade till sist med att den orustska ledningen tappade sugen alldeles av sig själv och att Tjörn tog kommandot över hela Bohuslän. Och det är ju så det ska vara - Tjörn har alltid smällt lite högre än Orust.
Men allra högst smäller Lilla Askerön!
Och asklingarna levde lyckliga i alla sina dagar.





[Läs En Annan Text]



2001 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.