Beatles! Beatles! Beatles?

Skriven februari 1999



Här nedan följer en presentation av The Beatles så som man skulle kunna se dem (och så som alla rockhistoriker på ett godtyckligt sätt vägrar att se dem, trots att det är så de ser på en massa andra grupper).

The Beatles var en kommersiellt ihopsatt grupp som lanserades bara för att deras skivbolag ville tjäna pengar på dem. De utrustades med en image som var tänkt att ta folk. Sålunda tvingades gruppen när det var dags för deras första skivinspelning att lägga ifrån sig sina skinnjackor för att istället ta på sig kostymer och uppträda iförda dessa. Det skedde mot gruppens egen vilja, men de fann sig i skivbolagets önskningar.
Likaledes bestämde det pengafixerade skivbolaget vilka som skulle få vara med i gruppen. Originaltrummisen, Pete Best, fick sparken av skivbolaget eftersom han inte hade den rätta stilen. Istället anställdes Ringo Starr, som inte var så värst mycket bättre som trummis men ansågs tillföra gruppen mer rent imagemässigt. Inte heller här hade Beatles själva något att säga till om. Det var skivbolaget och de monetära makterna som bestämde. Resultatet blev en oäkta, av utomstående ihopsatt popgrupp med en image som de själva ogillade. Gruppen hölls ihop av managern Brian Epstein och efter dennes död började den inbördes fiendskapen växa fram mycket fort, med upplösning som följd efter ett par år.

The Beatles debutalbum "Please please me" spelades in på ett enda dygn och under stor brådska, vilket om något bevisar att avsikten var att få ut och lansera skivan så fort som möjligt. Mycket kommersiellt.
Gruppen sjöng fullständigt meningslösa och menlösa texter om klichéartad kärlek. Sånger som "Love me do" och "I want to hold your hand" är så långt ifrån äkthet, hederliga rockideal och intellektuell lyrik man kan komma.
De filmer gruppen spelade in bygger mest på sjuk humor och visade definitivt inte upp gruppen som några talangfulla skådespelare. Filmerna kom till mest som reklam och för att lansering på vita duken var en bra ekonomisk investering.

När Beatles fick sitt genombrott började de åka runt och ge konserter. Vid dessa tillställningar såg de minst sagt löjliga ut. De saknade all form av utstrålning där de stod som ett gäng vaxdockor och skrålade sina fåniga kärlekssånger på ett påfallande falskt sätt. Publiken bestod mestadels av skrikande tonårsflickor som inte brydde sig ett dugg om hur musiken lät utan diggade Beatles av den enda anledningen att de tyckte gruppmedlemmarna var söta. Kvinnfolkens hysteriska skrik överröstade ofta musiken som framfördes, och det var väl lika bra det.
När de arbetade i studion var det inte Beatles själva som bestämde hur deras musik skulle låta. Den som var den egentliga hjärnan bakom Beatles unika sound var producenten George Martin. De banbrytande stråkarrangemang och exotiska instrument som förut inte förekommit i populärmusiken kunde användas enbart tack vare Martins arbete. Inte ett enda av Beatles album har någon annan än George Martin som angiven producent; ingen av Beatlarna kunde läsa noter och ingen av dem begrep sig på hur man producerade och ordnade med arrangemang. Utan George Martin hade de stått sig slätt. Även som soloartister utanför Beatles fortsatte de fyra att vara beroende av producenter som var mer musikaliska än de själva. John Lennons "Jealous guy" hade aldrig blivit något mästerverk om han inte haft Phil Spector till hjälp, och Paul McCartney har förvisso skrivit två symfonier, men han har skrivit dem med hjälp av en dator.
Och för övrigt var inte George Martin något geni heller. De stråkarrangemang han bidrog med var inte överdrivet avancerade. "Yesterday" är bara smör på stråkinstrument och arret till "Eleanor Rigby" är synnerligen fantasilöst och mekaniskt.

The Beatles har ofta hyllats som kreativa genier. Sanningen är att deras så kallade kreativitet mest var en harmlös hitfabrik. John Lennon och Paul McCartney skrev låtar i rask takt mest för att tävla med varandra.
Från och med albumen "Revolver" och "Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band" blev gruppens sound ännu mer revolutionärt och spännande. Musiken började likna konst. Men detta berodde enbart på att gruppen experimenterade med narkotika. Alla underliga ljud och psykedeliska arrangemang som låtarna var försedda med kom till i sjuka och LSD-påverkade, hallucinatoriska hjärnor. De texter som hyllades som avancerad poesi, till exempel "Lucy in the sky with diamonds", uppstod som en följd av knarkets inflytande. Är det något att hylla, musik som skapats genom påverkan av droger och inte skulle ha låtit som den gör i annat fall?

The Beatles hade egentligen inte någon egen stil utan ägnade sig mest åt att härma, blanda impulser från alla håll och krydda det med diverse lustiga ljud. John Lennon skrev "You´ve got to hide your love away" i en ansträngning att direkt imitera Bob Dylan. (Ingen kritiker har någonsin anmärkt på honom för det, men de är kvicka att döma ut nutida popartister när de lånar från någon.) Beatles version av "Twist and shout" är allmänt hyllad trots att gruppen inte ens har skrivit låten själva. George Harrison skrev "Within you without you" enbart för att det skulle låta som ett stycke indisk raga... är det ett eget sound? För att inte tala om alla pastischer på rock'n'roll, Motown-soul, country m.m. som Beatles hela tiden skapade genom rena stölder.

John Lennon sa en gång att hans två ärliga låtar är "Help!" och "Strawberry fields forever". Om dessa två är de enda som är ärliga måste ju alla de andra låtarna han skrev för Beatles vara oärliga. Detta är alldeles uppenbart fallet när det gäller Paul McCartneys texter, som för det mesta är fullständigt IQ-befriade, t.ex. "Hello goodbye". Och ändå kallas Beatles äkta!

The Beatles är musikhistoriens största bluff och den mest oförtjänt överskattade gruppen genom tiderna.
Det enda jag inte riktigt förstår är hur de trots allt detta kan låta så pass bra...





[Läs En Annan Text]



1999 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.