Bilchauvinisten

Skriven 27 oktober 2003



Jag är en bra bilförare. Jag skulle till och med vilja påstå att jag är en mycket bra bilförare.
Det är mer än man kan säga om sådana som till exempel min fru. Hon kör verkligen inte alls bra. När hon kör sitter man alltid där i passagerarsätet och skäms ögonen ur sig. Kärringen kör ju alldeles för långsamt, hon riktigt kryper fram på vägarna. Jag gillar inte folk som kryper fram på vägarna. Mesiga, orutinerade bilförare som inte vågar brassa på ordentligt.
Själva meningen med att ha en bil är ju att det ska gå fort!
Och körkortet är ett mått på hur skicklig man är - det är när man kan ta skarpa kurvor i hög hastighet och tvärbromsa så att däcken skriker som man gör skäl för körkortet. Allt prat om körkort som ett bevis på ansvar och mognad i trafiken tycker jag är orealistiskt trams. I verkligheten är det ju ingen som ser det så.
När jag skulle ta mitt körkort för många år sedan kuggade jag på den första uppkörningen. Jag har nog aldrig varit så arg som då. Den där förmyndaraktige tölpen till kontrollant från Vägverket tyckte att jag körde för fort och visade dålig riskmedvetenhet. Jag såg ju bara till att hålla maxhastighet hela tiden! Exakt 50 på alla 50-sträckor, exakt 70 på alla 70-sträckor, och så vidare.
Vart är världen på väg när inte ens Vägverkets egna anställda inser att meningen med att köra bil är att köra så fort som möjligt?
Men eftersom det nu är som det är med deras kontrollanter, såg jag till att vara lite mer inställsam vid nästa uppkörning och köra precis så långsamt som inspektören ville. Då fick jag mitt körkort. Jag kan minsann vara ögontjänare om jag vill, för så pass bra bilförare är jag ju.

Eftersom meningen med att köra bil är att köra fort, tycker jag att det är löjligt att man ska behöva sakta ner då och då. Jag tycker inte alls om när det plötsligt dyker upp 70- och 50-skyltar, helt omotiverat. Det gör det ju omöjligt att hålla en jämn och snabb hastighet.
För att inte tala om "Akta våra barn"-skyltar. Sådana tycker jag verkligen inte ska behövas. Varför ska man köra långsamt bara för att det finns barn i närheten? Inte för att jag vill råka köra på något barn förstås, men ansvaret för att inte det ska hända ligger ju faktiskt på barnen själva och deras föräldrar.
Vartenda småbarn får ju lära sig i tidig ålder att trafiken är farlig och att de ska akta sig för bilarna. När de nu vet om det, varför ska då vi bilförare behöva anpassa oss efter dem? De ska hålla sig undan från biltrafiken, helt enkelt. Punkt slut.
Likadant med djur förresten. Älgar har måhända inte förstånd att själva hålla sig undan från oss bilister, men då är det Vägverkets ansvar att sätta upp viltstängsel överallt, för att hindra att älgarna kommer ut på vägen, istället för att irritera mig med fåniga älgskyltar.

Det enda som gör mig ännu argare än förmyndaraktiga skyltar och hastighetsbegränsningar är väglöss. Sådana som min fru, men också alla andra fruntimmer, och förresten också de flesta andra bilister. De kryper fram på motorvägen i 110, fastän man mycket väl kan köra i 115 med gott samvete (det är först vid 120 som polisen tar en). De tror att skyltar med 90 och 70 betyder att man får hålla vilken hastighet som helst under 90 och 70, när sanningen är (eller åtminstone borde vara) att man ska köra i exakt 90 och 70. Hela tiden måste man köra om sådana väglöss, och det tär verkligen på tålamodet.
Fast om sanningen ska fram brukar jag köra om alla bilar, oavsett hur snabbt de kör. Eftersom jag är en så oerhört bra bilförare tycker jag att jag har förkörsrätt gentemot alla andra. Jag ska inte behöva lätta på gasen, alla ska släppa fram mig. Om det är svårt att komma fram, det kanske är köer eller så, då brukar jag köra om på omväxlande höger och vänster sida. Huvudsaken är att jag kommer förbi så fort som möjligt och förlorar minsta möjliga tid.
Och finns det en bussfil i närheten tar jag givetvis den för att komma förbi. Jag vet att det är olagligt, men jag tycker att lagarna är fåniga. Förmyndaraktiga. Varför skulle inte jag, som är en så bra bilförare, ha rätt att komma fram fort även när det är trafikstockning?
Jag bryr mig inte heller om var jag befinner mig någonstans när jag kör om. Det spelar ingen roll om det är uppförsbacke, dålig sikt, varningslinje eller om jag får möte vid omkörningen. Jag är en bra bilförare som klarar av alla riskfyllda situationer, och det kan man kräva av alla andra bilförare också. Att de ska kunna klara ut riskfyllda situationer. Kan de inte det ska de inte ha körkort. Därför är det helt deras ansvar att fixa till läget när jag genomför en omkörning. Till exempel köra ner i diket om det skulle behövas för att undvika krock.
Så jag kör om alla, på alla tänkbara sätt. Möjligen kan jag göra undantag för likasinnade som kör BMW.
Några som jag absolut inte gör undantag för är fruntimmer. Varje gång jag ser ett fruntimmer i en bil ser jag till att komma långt före henne. Fruntimmer kan inte köra - se bara på min fru - och jag är då inte den som vill ligga i bakhasorna på ett sådant vimsigt nervknippe och kanske hamna i en olycka bara för att kjoltygen kör så känsligt och respektfullt och oförutsägbart och till och med bromsar då och då.

Men nu ska jag berätta om något mycket förargligt som hände mig häromdagen.
Jag var som vanligt ute och körde, och var på väg upp för påfarten till motorvägen. Jag hade inte riktigt kommit upp i 115, och när jag körde där i accelerationsfältet och höll på att få upp farten som bäst, och var på väg att köra ut på själva motorvägen, så kom det en bil där ute på vägen och passerade mig i omkörningsfilen. Redan det irriterade mig förstås, men när jag sedan såg en skymt av ett långt hårsvall i förarsätet på den andra bilen blev jag topp tunnor rasande. Det var ett fruntimmer som understod sig att fräsa förbi istället för att ligga kvar i högerfilen, lätta på gasen och låta mig köra före!
Jag gjorde givetvis vad varje bra bilförare skulle ha gjort i den situationen. Jag gasade på för allt jag var värd, placerade mig direkt ute i omkörningsfilen och beredde mig på att ge igen och köra om fruntimret. Hon hade redan svängt tillbaka in i högerfilen igen, och jag pressade upp bilen i 115 för att kunna passera. Men det gick väldigt långsamt. Jag förstod att fruntimret, tro det eller ej, också körde i 115!
Otroligt! Ett fruntimmer som understår sig att överskrida hastighetsgränsen med hela fem kilometer! Vad tror de att de är för några egentligen? Hur kan ett fruntimmer vara så övermodigt att det kör på det sättet fast det inte alls kan köra?!?
Till råga på allt dök bakpartiet på en buss upp framför mig i omkörningsfilen, så jag var tvungen att sakta in något. Fruntimret i högerfilen däremot kunde fortsätta i samma takt, för den bil hon hade framför sig svängde helt oväntat in på en avfart just då. Hon fick ett försprång på mig. På mig, som är en så bra bilförare!
Jag gnisslade tänder och ställde in mig på en gruvlig hämnd. Jag skulle minsann visa vem det var som bestämde! Snabbt som ögat körde jag över i högerfilen och körde om bussen på höger sida (den försökte själv byta till högerfil just då, och tutade ilsket på mig när jag kom i vägen, men det brydde jag mig inte om eftersom jag som sagt anser mig ha förkörsrätt). Hela tiden trampade jag mer och mer på gasen, för nu gällde det min prestige och värdighet som bilförare. Jag fick bara inte se mig slagen av ett fruntimmer.
När jag kört om bussen färdigt var mätaren uppe i 120, och den fortsatte ännu högre upp medan jag åter svängde ut i omkörningsfilen och gjorde ett nytt försök att komma förbi fruntimret. Hon låg kvar i 115, men jag pressade upp bilen i 140 och så äntligen kunde jag passera henne. Jag skrattade högt i triumf när min bil passerade hennes, och eftersom jag har så bra koordinationsförmåga (även sådant kännetecknar ju en bra bilförare) lyckades jag samtidigt få upp mitt körkort och vifta med det i riktning mot fruntimret i sin bil. Jag vet inte om hon såg det, men jag hoppas att hon gjorde det och uppfattade budskapet: hur kunde du någonsin få körkort när du inte släpper förbi folk på motorvägspåfarterna?
Jag fortsatte att gasa på i omkring 140-150 även efter att jag passerat henne, för att verkligen lägga henne bakom mig. 150 är ingen laglig hastighet, men det var ju inte värst mycket högre än begränsningen och för övrigt är lagarna korkade! Man borde få köra så fort man vill, är man en bra bilförare (som jag) klarar man ändå av alla situationer.
Det sade jag till polisen som fick syn på mig och stoppade mig.
Men den idioten höll då rakt inte med mig. Han tog mitt körkort! Han tog körkortet från mig, som är en så skicklig bilförare! Han tog inte körkortet från fruntimret, men han tog det från mig!
Det är verkligen fruktansvärt. Att något sådant kan få hända i Sverige. Det är befängda lagar vi har här. Förmyndarfasoner. Jag ska flytta till Montana, där finns det inga hastighetsbegränsningar.
Det där sista sade jag också till polisen, och jag måste nog ha låtit lite väl arg, för han tog fram en ballong som jag fick blåsa i.

Så nu har jag inget körkort längre. Medan jag väntar på att myndigheterna ska ge mig det tillbaka är det min fru som kör. Jag sitter och våndas hela tiden när hon gör det.
För när man är världens bäste rallyfö... bilförare är det ju inte särskilt lätt att bara vara en simpel kartläsare.





[Läs En Annan Text]



2003 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.