Bo-Allan Berg och bilen

Skriven 26 september 2001



Bo-Allan Berg var ett praktexempel på vad man skulle kunna kalla en vanebilist. Bilen betydde allt för honom. Det största ögonblicket i Bo-Allans liv, förutom när han gift sig med sin hustru Jessica och när hans tre små barn hade fötts, var när han för första gången hade stegat in på en bilfirma för att köpa sig sin första alldeles egna bil. Han hade varit nära att svimma av upphetsning när han kommit överens med försäljaren om köpet, och därför varit tvungen att stödja sig på motorhuven till en Volvo 850 innan han skrev under papperen.
Alltsedan dess hade han fräst omkring på vägarna i trakten runt Kungälv där han bodde med sin familj. Bo-Allan älskade känslan av att vara fullständigt fri i sin egen vackra lilla bil. För honom gick ingenting upp emot att sträcka ut med högsta tillåtna hastighet på motorvägen och köra om långtradare efter långtradare medan avståndsskyltarna lyste klargröna i solens milda sken. Han tog gärna upp liftare för att ytterligare berika upplevelsen och känna att han var ett med vägen och vägkulturen.
Kollektivtrafik var något som Bo-Allan ytterst sällan i sitt liv tagit någon notis om. Han hade aldrig reflekterat över att det var möjligt att ta sig fram med något sådant som bussar eller tåg. Han var inte negativ till allmänna transportmedel, men det berodde på att han över huvud taget inte la märke till eller låtsades om deras existens. I hans värld fanns bara bilen att tillgå om man skulle åka någonstans. Det var till och med så att Bo-Allan ytterst sällan placerade sig ens på en cykel. Bilen var livet!

Varje dag satte sig Bo-Allan Berg i sin bil och körde in till sitt arbete i Göteborg. Han jobbade på en liten firma på Aschebergsgatan, och under de nio år han haft denna anställning hade han alltid tagit bilen dit. Det föll honom inte in att det gick att åka till jobbet på något annat sätt.
Nästan varje morgon hamnade Bo-Allan mitt i den värsta rusningstrafiken på vägen in mot Göteborg, något som särskilt märktes vid Tingstadstunneln. Där var köerna mycket långa och karavanerna av bilar ringlade sig fram ytterst långsamt innan proppen gick ur på andra sidan tunneln. När Bo-Allan väl tagit sig in i city brukade det ta ytterligare en lång stund innan han kom fram till sin arbetsplats, eftersom han gång på gång fick stanna för rött ljus. Väl framme kunde det hända, om han hade otur, att det var fullt på parkeringsplatsen utanför hans kontor och att han fick leta efter någon annanstans att parkera. Allt som oftast kom Bo-Allan några minuter för sent till jobbet på grund av detta.
Likadant var det när han skulle hem till Kungälv igen på eftermiddagarna. Vid de tillfällen då han var tvungen att stanna för att tanka tog hemresan till råga på allt ännu längre tid. Men Bo-Allan bekymrade sig ändå inte nämnvärt. Det var en naturlig sak att köa vid Tingstadstunneln, ta sig fram långsamt genom Göteborgs centrum, vänta länge vid rödljusen och leta parkering - för att inte tala om att få i sig avgaser från alla andra fordon som trängdes på gatorna, eller betala pengar för bensin och skatt. Allt detta var naturligt och omöjligt att ifrågasätta. Det ingick i villkoren när man körde bil. Bo-Allan tyckte inte att det var något konstigt med det och hade aldrig föreställt sig att det skulle kunna finnas ett bättre alternativ.
När han var ute på semesterresor med sin familj om somrarna var det förstås också bilen som gällde för Bo-Allan. Vid sådana resor brukade han verkligen njuta av den frihet han fick uppleva i sitt fordon. Medan hans tre barn knuffade på varandra i baksätet, behövde gå ut och kissa och ständigt klagade på att det var för varmt och trångt, sträckte han på sig i sitt förarsäte och njöt av att vara världens herre. Han spanade ut över den vy av asfalt, baklyktor och viadukter han kunde se genom vindrutan, viftade glatt undan barnens gnäll och tänkte att de säkert skulle lugna sig så fort de var framme.
Några gånger hade det hänt att Bo-Allans bil gått sönder, men eftersom han var en händig karl hade han för det mesta kunnat åtgärda felet själv, även om det inneburit att en massa tid gått till spillo medan han utfört reparationerna. Vid ett tillfälle hade han varit tvungen att lämna in bilen till en verkstad, och det hade gått på en ganska ordentlig summa pengar utöver det faktum att familjen gått miste om sin söndagsutflykt. Men även sådana små missöden betraktade Bo-Allan som en naturlag, förarglig men orubblig.
Tanken att bilen kanske inte alltid var det perfekta transportmedlet hade aldrig föresvävat en person som Bo-Allan Berg.

Den stora förändringen i Bo-Allans liv kom när hans hustru Jessica en vacker dag i maj yttrade de oerhörda orden vid familjens middagsbord:
"Hördu Bosse, tycker du inte att vi kanske skulle pröva att åka tåg när vi åker upp till mina föräldrar i nästa månad?"
Bo-Allan blev så bestört inför detta förslag att han hade svårt att hitta ord. Tåg? Åka tåg ända till Eskilstuna? Han själv och hans familj ombord på ett tåg? När de hade en alldeles egen vacker liten bil, som var fullt funktionsduglig även om den gått sönder några gånger? Var kvinnan alldeles från vettet?
"Varför det?" protesterade Bo-Allan. "Det är ju så smidigt att åka till Eskilstuna i vår egen bil."
"För dig kanske", svarade Jessica, "men jag och barnen skulle nog må bra av lite omväxling. Det är inte så kul för dem att sitta och trängas i bilen hela den där långa sträckan. Vi har ju aldrig åkt tåg förut, det kan väl vara kul att pröva på nåt nytt?"
"Det är farligt att åka tåg", skyndade sig Bo-Allan att påpeka. "Läste du inte om den där olyckan i Hälsingland i förra veckan? Två personer omkom!"
Han hade sett den artikeln i tidningen i förbigående, och kom påpassligt att tänka på den nu. Dittills hade han inte reflekterat över tågolyckor, eftersom han inte tyckte att tåg angick honom det ringaste. Men nu var det läge att påminna hustrun om dem. Bo-Allan var övertygad om att det var en fånig, för att inte säga farlig, idé att åka tåg. Han ville inte utsätta sina barn för fara.
Jessica var emellertid av en annan åsikt.
"Jag tycker ändå vi kan pröva på det", menade hon. "SJ har visst fina familjerabatter."
"Jag vill åka tåg, pappa!" sa Bo-Allans femåriga dotter bortifrån sin plats. "Jag har aldrig fått åka tåg!"
"Det måste vara jättespännande!" sa den sjuårige sonen, och det lyste i ögonen på honom.
Inför dessa argument från hustru och barn kapitulerade slutligen Bo-Allan, om än under invärtes protester. Han bävade vid tanken på att frivilligt avstå från friheten i sin egen lilla bil för att istället sätta sig på ett suspekt tåg, men om nu ungarna var så ivriga... Och det var ju bara för en gång dessutom. Bo-Allan var förvissad om att de alla skulle vara överens om att det var bättre att ta bilen när de väl fått pröva tåget färdigt.
Dagen därpå ringde Jessica till SJ och beställde tur- och returbiljetter från Göteborg till Eskilstuna för hela familjen. Bo-Allan föredrog att hon ringde samtalet. Blotta tanken på att prata med Statens Järnvägar och försöka sätta sig in i deras obegripliga djungel av tidtabeller och rabatter gjorde honom förvirrad och nervös.

Så kom då dagen för avresan. På Jessicas initiativ tog familjen inte ens bilen in till Göteborg utan lät den stå i garaget medan de tog bussen till centralstationen. Bo-Allan ångrade att han låtit sig övertalas redan när han märkte hur svårt det var att få alla väskorna ombord på bussen. Sådant krångel det var med kollektivtrafik! Under färden med bussen sneglade Bo-Allan misstänksamt på flera av medpassagerarna, som han tyckte såg lite skumma ut. Vem visste egentligen vad dessa främmande varelser var för typer? Ändå befann de sig på samma fordon som han själv och hans barn.
När bussen svängde in mot Nils Ericson-terminalen bredvid centralstationen såg Bo-Allan att det var alldeles fullt av andra bussar där. Tanken slog honom att det måste vara enormt skadligt för miljön att de där bussarna fick fara omkring och sprida ut avgaser. Så kunde det väl ändå inte få gå till? Och de där spårvagnarna sen, som han skymtade lite längre bort på Norra Hamngatan... de måste ju dra fruktansvärda mängder elenergi. För att inte tala om de stora tågen i stil med det han snart skulle sätta sig på. Var det riktigt klokt det, att satsa en massa pengar på förorenande bussar och energikrävande spårvagnar och tåg i dagens ekologiskt sårbara samhälle?
Inne på centralstationen lyckades familjen hitta fram till sitt tåg, ett X2000, och de fick också tag på sina platser ombord på tåget. Bo-Allan försökte slappna av i sitt säte, men kände sig olustig. Det luktade konstigt här ombord, tyckte han. Och klockan var redan 11:34. Var inte tågets avgångstid satt till 11:30?
En minut senare satte sig tåget i rörelse. Fem minuters försening, konstaterade Bo-Allan. Typiskt SJ. Allmänna fortskaffningsmedel kunde aldrig hålla tiden, det hade han hört någon gång kom han på nu, och nu visste han att det var alldeles sant.
Minuterna gick.
"Måste gå på toaletten, pappa!" sa den treårige sonen vid Bo-Allans sida, och han reste sig beredvilligt för att gå och hjälpa barnet med behoven.
Det fanns en toalett längst bort i vagnen. För att komma dit var Bo-Allan och barnet tvungna att tränga sig igenom mittgången, vilket inte var det lättaste, i synnerhet inte när de mötte en ovanligt tjock tant som var tvungen att komma förbi. Bo-Allan kände hur hans humör dalade ännu mer.
"Usch, så trångt det är på det här tåget", muttrade han när han kom tillbaka till Jessica efter toalettbesöket.
"Ja, jag hade ju väntat mig att det skulle vara lite rymligare", sa hon, samtidigt som hon försökte fiska upp deras matsäck ur den medhavda ryggsäcken och få plats att duka fram den.
"Och försenade är vi också", sa Bo-Allan bistert. "Varför står vi still? De borde väl ändå försöka köra in tiden tycker man."
"Vi har stannat i Alingsås, det är ett fullt normalt uppehåll."
"Sa du inte att vi har ganska lite tid på oss att byta i Hallsberg?"
"Jo, det är bara fem minuter, men jag tror nog det andra tåget väntar även om vi blir försenade."

Bo-Allan var inte lika övertygad som Jessica om att det andra tåget skulle vänta. Under resten av färden fram till Hallsberg tittade han ideligen på klockan, väl medveten om att de inte fick bli mer än fem minuter försenade, och han blev mer och mer stressad för varje gång som tåget stannade vid en station. Varför skulle det göras uppehåll i Falköping och Skövde egentligen? Det här var ju löjligt. En massa onödiga stopp till ingen nytta, som bara försenade dem ännu mer! När tåget stannade för att invänta rätt signal i närheten av Laxå gnisslade Bo-Allan tänder.
Till slut kom deras X2000-tåg fram till Hallsberg. Familjen skyndade sig av, och var tvungen att springa längs perrongen för att hinna ombord på det tåg som skulle ta dem den sista biten till Eskilstuna. Bo-Allan var tvungen att pusta en lång stund när de slagit sig till ro på tåget, och Jessica var så ansträngd efter att ha fått hålla ordning på barnen att hon nästan grät, vilket väckte Bo-Allans medkänsla och ytterligare aversion mot SJ.
"Aldrig mer!" domderade han. "Om inte tågen passar tiden ordentligt tänker åtminstone inte jag åka med dem nåt mer! Dyrt är det också, vi har ju fått betala en förmögenhet för de här biljetterna."
Jessica svarade inte. Hon var upptagen med att försöka tränga sig förbi en annan tjock tant i mittgången i sina ansträngningar att gå till toaletten med treåringen. Bo-Allan tänkte i sitt stilla sinne att det var snudd på människoplågeri att stuva samman folk med begränsad rörelsefrihet i ett trångt tåg på det här sättet.

Färden gick vidare. Tåget rörde sig snabbt genom landskapet. Nu gick det alldeles för snabbt i Bo-Allans tycke. Han försökte se ut genom fönstret och ta sig en titt på utsikten, men husen, skogarna och sjöarna blixtrade förbi utan att han hann fästa ögonen på dem någon längre stund. Bo-Allan kände hur han fylldes av irritation över att dessa snabbtåg alltid var tvungna att rusa fram så fort som möjligt och aldrig lämnade någon tid över för att titta på omgivningarna. Det kunde inte vara bra vare sig för kroppen eller själen.
Någonstans i trakten av Arboga saktade tåget plötsligt in och stannade. Det blev stående en god stund, och Bo-Allan hade precis börjat bli irriterad på nytt över tågens alla onödiga stopp när en högtalarröst förkunnade att tåget bara höll på att invänta möte. Några minuter senare fräste ett tåg förbi från motsatt håll, och även om familjens tåg genast satte sig i rörelse igen efteråt kunde de konstatera att det blivit en försening till.
"Detta är oerhört", sa Bo-Allan, flammande av vrede, till sin hustru. "Har de inte ens plats för alla sina tåg ute på banorna utan att det ska behöva bli en sån här trafikstockning?"
Familjen kom fram till Jessicas föräldrar i Eskilstuna tio minuter försenade. Bo-Allan var på ett ofantligt dåligt humör, och hans raseri mot SJ visste inga gränser. Antag att han hade haft ett viktigt möte i Eskilstuna och varit tvungen att passa tiden? Sådant här var faktiskt oacceptabelt!
När de beklagade sig inför Jessicas föräldrar instämde hennes far helt och fullt med honom.
"Förra månaden blev det nåt fel på tåget", berättade han, "så att vi fick kliva av och ta en ersättningsbuss. Vi blev en halvtimme försenade och missade nästa tåg. SJ borde sannerligen skämmas."
"Läste ni om den där tågolyckan i Hälsingland?" undrade Jessicas mor i nästa ögonblick.
Det blev dessa uttalanden från svärföräldrarna som slutligt övertygade inte bara Bo-Allan utan även hans familj om att det redan från början varit en dålig idé att åka tåg. Bo-Allan var fast besluten att aldrig mer nyttja allmänna fortskaffningsmedel. Inte när han kunde vara fri i sin egen vackra lilla bil.
"Jag tycker tågen är fula", sa den femåriga dottern, och Bo-Allan höll fullständigt med.

Under de övriga utfärder som familjen gjorde den sommaren åkte de enbart bil. Bo-Allan Berg var nu tillbaka i sitt esse igen, och kunde på nytt njuta av att vara ute och röra på sig. Närhelst han kunde trampade han gasen i botten och kände sig som världens herre. Att barnen trängdes i baksätet kunde inte rubba hans goda humör.
I augusti gick Bo-Allans bil sönder på nytt. Han var tvungen att lämna in den till verkstaden, och fick därför avstå från fotbollsmatchen Elfsborg-Örgryte som han tänkt åka till Borås och titta på, men detta kom han snabbt över när han hämtade bilen på verkstaden dagen därpå i skick som ny. Veckan därpå for han till Hässleholm på en konferens, och körde givetvis bil hela vägen dit. Han plockade upp flera främmande liftare utefter vägen, eftersom han gärna vidgade sina vyer och ville känna sig ett med vägkulturen.
Ibland stod det i tidningen om bilolyckor som inträffat på olika håll i Sverige, men Bo-Allan ägnade inte dessa någon större uppmärksamhet.
Varje vardag körde han in till sitt jobb i Göteborg. Han brydde sig inte så mycket om de tillfällen då han satt fast i köer vid Tingstadstunneln och inte kunde se något annat än den dammiga baksidan på en långtradare och röken som vällde ut ur dess avgasrör. Inte heller tänkte han så mycket på när han ideligen stannade för rött ljus. Att han ibland kom för sent till firman på grund av trafiksituationen urskuldade han med att det var något som kunde hända den bäste. Detta höll även Bo-Allans chef med om.
Skatt och bensinkostnader betalade han utan att blinka. Det var ju, precis som allt det andra, naturliga och orubbliga villkor för att få färdas i bil.
Bo-Allan Berg var ett praktexempel på vad man skulle kunna kalla en vanebilist.





[Läs En Annan Text]



2001 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.