Ska det låta så?
- om schlagerbegreppet och Sveriges schlagerkomplex -

Skriven april 2003



"Fel låt vann! Det var ingen schlager."
Tittar man i en tidning dagen efter Eurovision Song Contest (ESC), eller den svenska uttagningen till densamma, ser man att ovanstående är en av de vanligaste motiveringarna till att fel låt vann, om detta nu är läsarnas uppfattning. Värst var det den där gången då Norge vann ESC med den nästan helt instrumentala låten "Nocturne"; då blandade sig även många icke-intresserade i diskussionen och menade att det väl ändå måste vara schlager i en schlagertävling.
Schlager är ett populärt, omtalat och flitigt använt begrepp, men det har också genom årens lopp blivit urholkat och väldigt luddigt. Vad är den korrekta innebörden av det? Och vad har begreppet schlager med Eurovisionens musiktävling att göra? Egentligen?
Själv brukar jag av många kallas för en schlagerfanatiker, och fanatiker får jag nog medge att jag är också. Men vad menas med att jag är schlager-fanatiker då? Betyder det att jag älskar att lyssna på de mest typiska svenska melodifestivalartisterna: Carola, Kikki, Lena Ph, Anna Book? Svar nej! (Ingen av dem kommer ens i närheten av att höra till mina favoritartister.)
Sanningen är att jag är väldigt förtjust i och intresserad av Eurovision Song Contest och dess historia, och gillar många av låtarna som varit med. I likhet med Björn Kjellman och Christer Björkman gräver jag gärna ner mig i intressant ESC-statistik och tävlingskuriosa. Om man menar att en schlager helt enkelt är en låt som varit med i ESC eller den nationella uttagningen, oavsett vad det är för stil på den, då är det alltså helt riktigt att kalla mig schlagerfanatiker. Men i så fall kan man inte komma och påstå att "fel låt vann, för det var ingen schlager"! Är låten med i tävlingen är den ju automatiskt det.
Ska man däremot inskränka begreppet till att bara omfatta en viss sorts låtar, då är jag ingen schlagerfanatiker. Då får folk allt vackert kalla mig för Eurovision Song Contest-fanatiker istället, och det är kanske bättre, för att undvika pinsamma missförstånd.
Men låt oss nu se lite närmare på vad det här mytomspunna ordet schlager betyder och hur det hänger ihop med mitt stora favoritevenemang.

Först lite språk- och musikhistoria. Schlager är, som man nog kan gissa sig till, ett tyskt ord, och det började användas i Wiens musikmiljöer på 1870-talet. Betydelsen var då "operett som slår". Ordet lånades sedan in till svenskan i början av 1900-talet, blev en synonym till slagdänga och kom att användas om populärmusikaliska sånger som var lätta att komma ihåg och tralla på, sånger som hade genomslagskraft. Fram till 1960-talet hade ordet ungefär samma betydelse som hit har idag; på den tiden kunde en schlager alltså vara vilken sorts låt som helst (vals, tango, foxtrot etc), bara det var en populär melodi, helt enkelt.
Från och med 1960-talet började betydelsen av schlager ändras. Ordet hit dök upp och tog över betydelsen "framgångsrik låt", och schlager kom då istället mer markant att syfta på just örhängena från tiden före 60-talet, de där låtarna som var lätta att komma ihåg och hade sina tydliga "hakar" (låttiteln på precis det ställe där låten fångar lyssnarens uppmärksamhet). Redan då fanns det en skillnad mellan schlagern och den rockmusik som precis hade börjat växa fram.
Vissa människor definierar fortfarande schlager på detta sätt: en populär låt från första hälften av 1900-talet. Detta är också den huvudsakliga betydelsen av ordet på andra språk, exempelvis engelska, där schlager ger tydliga associationer till 40-talets storbandsmusik med Billy Vaughn i spetsen.
Men på svenska har betydelsen utvidgats ytterligare; det verkar som om schlager från och med 60-talet blev stämpeln på den musik som fortsatte i samma tradition som första halvan av seklet, med käcka melodier som satte sig direkt på hjärnan, utan mycket till rockinfluenser. Denna schlagermusik lät snart inte längre som sin föregångare på 30- och 40-talet, utan betydligt modernare, men traditionen var densamma: trallvänligt och slagfärdigt skulle det vara, och estetiken låg fjärran från rockens. Min teori är att trallvänlighetsidealet utvecklades till åsikten att en äkta schlager dessutom ska vara snabb och medryckande – något som ABBA säkert bidrog till med "Waterloo". (Äldre schlagrar var inte nödvändigtvis snabba.)
Resultatet blev den musik som de flesta människor idag anser är "typisk schlager": Carola, Lotta Engberg, tidiga ABBA, Kikki Danielsson, Charlotte Nilsson, Herreys, för att inte tala om Friends! "Hakarna" har behållits, och kompletterats med ytterligare knep för att öka slagfärdigheten hos den här sortens låtar: sticket och tonartshöjningen är två praktexempel. Och det är alltså detta mönster och denna stil som huvudsakligen benämns schlager idag.
Den nuvarande definitionen av ordet är, enligt Svenska Akademiens Ordlista, "populär (dans)melodi eller visa". Denna förklaring ligger ganska nära ordets ursprungliga betydelse på svenska, men man ser på det faktum att ordet dans är medtaget inom parentes att det finns en viss osäkerhet inför användandet. En schlager är inte längre bara en populär melodi, det är tydligen något annat med den också... låt oss säga något snabbt och trallvänligt som går att dansa till!

Detta är alltså den "äkta schlagern". Men nu återstår den mest intressanta frågan: hur kom det sig att det var just melodifestivalen som blev ett forum för denna musik?
För det är ju detta som är förklaringen till kommentaren "fel låt vann, det var ingen schlager". Svenskarna har uppenbarligen fått för sig att det bara är denna typ av låtar som ska vara med i tävlingen, och ingen annan stil. Artister som Roger Pontare och Afro-Dite representerar i och för sig andra genrer, men de godkänns ändå som schlager eftersom de har medryckande refränger och tonartshöjningar. Låtar utan sådant tycker vi inte är schlager, och därmed är de inga bra melodifestivallåtar heller.
Därför höjer vi på ögonbrynen när Turkiet år efter år kommer med sina magdansösliknande inslag, och när Irland kammar hem segern med keltisk meditationsmusik. Frankrikes smäktande balladdängor godkänner vi visserligen som schlager, men vi ler överseende eftersom vi tycker att fransmännen är lite gammalmodiga – så där lät ju schlagern innan ABBA förnyade den! Trots att svenskar har mindervärdeskomplex i alla andra sammanhang anser vi oss av någon anledning alltid veta bäst just när det är Eurovision Song Contest, och vi hånskrattar mer eller mindre åt de andra länderna, som är så dumma och inte har fattat att det här är en schlager-tävling!
Har vi rätt eller har vi fel?
Givetvis har vi fullkomligt fel. Ordet schlager har aldrig någonsin funnits med i de internationella reglerna eller i ESC:s grundidé. Pratar man med folk från andra europeiska länder och säger "the winning song is not a schlager" kommer de inte att fatta vad man menar. Schlager-EM, som ESC vansinnigt nog kallas i Sverige, är en benämning som är helt obegriplig utanför våra gränser.
Det officiella syftet med ESC när tävlingen startades 1956 var att "stimulera produktionen av ny och nationellt särpräglad populärmusik". I denna formulering finns som synes inga kriterier för vad det ska vara för musikstil på bidragen. Möjligen antyder "nationellt särpräglad" att folkmusikinspirerade tongångar är att föredra. Ska man strikt följa Eurovisionens regler är det alltså Turkiet som har haft rätt hela tiden; deras bidrag är ju definitivt nationellt särpräglade.
Men detta officiella syfte verkade överges redan från början. Under de första åren på 50-talet ställde de deltagande länderna upp med den musik som var populär hemma hos dem, helt enkelt – några folkmusikinslag hade musiken mestadels inte. Och eftersom rockmusik 1956 fortfarande var ett amerikanskt fenomen som bara kunde göras i USA, koncentrerade sig de europeiska länderna på sin typiskt europeiska mainstream-pop, och klyftan mellan rocken och ESC-musiken uppstod nästan genast. Tävlingen blev, som det står i Nationalencyklopedin, "konservativ och musikaliskt likriktande".
I Sverige blev termen för ESC-melodierna nästan genast schlager. När vi för första gången ordnade en nationell uttagning till ESC, 1959, fick tävlingen namnet schlagertävling. Jag är säker på att schlager då hade betydelsen hit, i allmän mening, och att alla sorters bidrag var välkomna i början, men när betydelseförändringen kom på 60-talet blev resultatet av denna benämning slutgiltigt att det var den gamla sortens musik, den gamla schlagern, som skulle vara med och tävla om en plats i ESC. Hep Stars, Tages, Rock-Ragge och andra rockmusiker blev sålunda genast uteslutna, och på den vägen är det...
Det var på det här sättet det gick till att Sverige började koppla ihop Eurovision Song Contest med schlager. I själva verket är tävlingen officiellt öppen för alla sorters låtar, så länge de innehåller sång (och det gjorde Norges vinnarlåt "Nocturne", även om det bara var tjugofyra ord!). Det finns ingen regel, vare sig skriven eller oskriven, att det måste vara tonartshöjningar och glada refränger hela tiden. Så bara glöm det!

Det finns en invändning mot ovanstående resonemang och ett försvarsargument för det svenska schlagertänkandet, nämligen att de andra länderna faktiskt gick samma väg som vi. I ytterst få länder i Europa släpptes rocken eller folkmusiken fram i de nationella uttagningarna – man utgick från 50-talets populärmusik och fortsatte med att förnya denna tradition, precis som i Sverige. Enda skillnaden var att man inte använde ordet schlager. Varför då motarbeta den profil på tävlingen som faktiskt har dominerat ända sedan den startade? Lättviktig pop med tonartshöjningar är väl trevligt, och det är väl bra att det finns åtminstone en tävling som musiksnobbarna inte blandar sig i, där det är fint att vara smaklös?
Detta kan man ha olika åsikter om. Personligen anser jag att ESC är ett evenemang med ett mycket ädelt syfte; tävlingen är ett fantastiskt tillfälle för alla Europas nationer att gå samman i gemensamt umgänge och underhållning som stärker den europeiska samhörighetskänslan. ("Unite, unite, Europe!" som Toto Cutugno sjöng i Italiens vinnarlåt från 1990.) Därför behöver tävlingens status höjas betydligt, så att den blir ännu större och populärare bland alla människor i Europa, och detta åstadkommer man inte genom att hålla fast vid samma stilar och samma ritualer år efter år! Jag är absolut inte motståndare till enkel och trallvänlig musik – jag gillar Aqua! – och jag tycker inte att vår svenska schlager ska uteslutas ur tävlingen, men jag tycker däremot att det är viktigt med mångfald, utveckling och förnyelse i ESC.
Sett ur det perspektivet är Sverige utan tvekan det mest konservativa landet inom Eurovisionen. Alla de andra länderna har någon gång gjort försök att ta sig ur det gamla mainstreampopfacket, hänga med sin tid och göra djärvare satsningar, men i Sverige bemöts sådana strävanden med fnysningar och kommentaren "det där är väl ingen schlager". Jag tror att detta beror på att vi fick ett sådant enormt storhetsvansinne när ABBA vann med "Waterloo"; sedan dess kan vi helt enkelt inte tänka oss att överge ett så fantastiskt framgångsrikt grepp. Gladpopschlager är Sveriges identitet i ESC-sammanhang, och vi har fastnat i det så till den grad att vi tycker att musiken ska vara medvetet simpel och smaklös. Vi är så extremt anti-snobbistiska att vi är det mest snobbiga av alla ESC:s deltagarländer. Förr eller senare tror jag att detta kommer att visa sig i ett svenskt ESC-fiasko – de andra länderna köper inte vårt koncept hur länge som helst.

Låt mig nu till sist avrunda med några ord om hur musiken i Eurovision Song Contest egentligen borde låta. Att jag anser att den svenska schlagerstilen är tämligen förlegad har väl redan framgått, men vad tycker jag då att den borde kompletteras med? Ska man gå på det officiella syftet från 1956 och framhäva det som är "nationellt särpräglat"? Borde vi i så fall ha skickat Sarek istället för Fame till Riga nu i år?
Vi kan ta en titt på hur ESC ser ut i nuläget. Betydligt modernare än tävlingen varit förut, så mycket kan man konstatera; discorökare och pojkband är numera ganska vanliga på ESC-scenen, och det är bra. Problemet de senaste åren har varit att de flesta länderna gör på detta sätt, och att repertoaren därmed blir ganska enformig, speciellt som låtarna inte är särskilt minnesvärda.
Modernt sound är viktigt, ESC måste hänga med sin tid, men det behövs framför allt en breddning av stilar i tävlingen – det måste t.ex. bli fler bidrag av rock-, techno-, hiphop-, soul- och viskaraktär. "Etno"-orienterade bidrag var inne ett tag i tävlingen, men verkar nu ha blivit ute igen, vilket är synd då de också gör sitt till för den musikaliska mångfalden.
Alla populärmusikaliska stilar borde sålunda få vara med, och alla som gör populärmusik i någon form (svår eller enkel, hård eller mjuk, seriös eller oseriös) borde se ESC som ett lockande evenemang! Det gör de inte så länge Sverige envisas med sin schlagermodell och varenda låt även i ESC har förutsägbara tonartshöjningar. Och de kommer inte heller att göra det om tävlingen hamnar i något annat fack istället, som t.ex. gayfacket. ESC ska representera alla subkulturer på en gång och inte bara en! (Det enda man inte kan ta med är klassisk musik – man kan inte komma ifrån att tävlingen gäller populärmusik.)
Vad gäller det "nationellt särpräglade" behöver vi nog inte slaviskt följa detta motto; det viktiga är mångfald och förnyelse. Samtidigt är det förstås trevligt om man känner igen ett grekiskt bidrag som ett grekiskt, som i fallet "Die For You" med Antique, Greklands bidrag 2001. Det är en modern och fräsch discolåt som samtidigt har tydliga inslag av hemlandets folkmusik, och det är sådana grepp jag anser att ESC och den svenska melodifestivalen behöver mer av. (Tyvärr vann inte Antique, men deras tredjeplats bevisar att sådana experiment kan lyckas.)
Andra låtar från melodifestivalen och ESC de senaste åren, som jag tycker är goda föredömen, är Robert Wells och Sofia Källgrens vackra "My Love" från nu i år (det är symptomatiskt för Sverige att den inte ens gick vidare från delfinalen), Mendez "Adrenaline", Tysklands mångkulturella "Reise nach Jerusalem" från 1999, Dana Internationals "Diva" (inte för gayimagen, men för låtens fräschör och lätt judiska tonalitet) och "My Star" med lettiska rockbandet Brainstorm från 2000. Mera sånt!

Är ovanstående en omöjlig vision? Kommer Eurovision Song Contest för alltid att av förståsigpåare betraktas som "den där vulgära skittävlingen för folk med sanslöst dålig smak" (citat ur Livet är en schlager)? Kommer evenemanget någonsin att bli så brett och allomfattande som jag vill att det ska vara? Kommer Sverige att överge sin förutfattade mening om schlager? Kommer jag själv att fortsätta betraktas som lite nipprig för att jag engagerar mig i en tävling med mestadels intetsägande musik?
Dessa frågor ska jag undvika att svara på. Jag säger bara som Israels Milk & Honey gjorde 1979:
Hallelujah, sing a song! Hallelujah, we'll follow along!





[Läs En Annan Text]



2003 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.