Farlig och ofarlig musik

Skriven oktober 2003



En av de kristnas hetaste diskussionsfrågor är den om vilken musik som är bra respektive inte bra att lyssna på.
Åsikterna kan variera mycket, från de Livets Ord-medlemmar som tycker att all världslig musik och en hel del av den andliga är totalt förkastlig, till gammalkyrkliga personer som framför allt vänder sig mot användandet av trummor och gitarrer. Men debatten brukar nog ändå framför allt röra sig om musik som tar upp något tabubelagt - satanism, droger, utlevd homosexualitet eller bara allmän upproriskhet - och huruvida man som kristen "får" lyssna på sådant eller inte.
Själv har jag inte vad den typiske, prydlige kristne skulle kalla för en alltigenom godtagbar skivsamling. Det är sant att jag lyssnar på kristna artister som keltiska Íona och den fridsamme gitarrspelande munken John Michael Talbot, och på tämligen oförargliga vanliga grupper och artister som ABBA, Dire Straits och Bruce Springsteen. Men jag har också en hel del favoritgrupper som är mer "skumma". Några exempel:
The Beatles - deras intresse för droger är allmänt känt, liksom att de lät sig inspireras av indisk filosofi. Många av Beatles-låtarna doftar mycket starkt av såväl LSD som hinduism och buddhism.
Vangelis - hans musikstil kallas som bekant för New Age-musik, och även om denna inte nödvändigtvis sammanfaller med den religiösa New Age-rörelsen, kan man inte komma ifrån att Vangelis instrumentalmusik är sådan som åtskilliga flum mediterar till.
Eurythmics - Annie Lennox är antroposof, och Dave Stewart har beskyllts för att vara kristendomskritisk. I en av sina videor, som jag inte har sett, lär de parodiera handpåläggning.
Army of Lovers - förutom att de är en av de mest utpräglade gaydiscogrupper som finns (en riktig stötesten för många) svänger de sig gärna med religiösa och halvockulta referenser i sina kryptiska texter.
Guns N'Roses - denna hårdrockgrupp har i och för sig inte satanistiska texter, men de är synnerligen sexistiska och späckar sina texter med fuck, bitch, cunt och pussy.

Hur försvarar jag nu att jag lyssnar på sådan här musik? Varför gör jag inte som många nyfrälsta pingstvänner och låter mina skivor med dessa artister smälta i en eld, och håller mig till ordentlig kristen musik istället?
Jo, det är så här: min åsikt är att det är musiken som är viktigast. Jag har alltid hyllat principen att texterna kommer i andra hand - det är inte huvudsakligen för textens skull jag lyssnar på musik, det är för själva den klingande musikens skull. Melodier, harmonier, arrangemang, klanger, stämning.
Det är därför jag så lyssnar så pass lite på andlig musik: kristna artister är helt enkelt inte lika bra som världsliga, sett till hur de faktiskt låter, och därför lyssnar jag inte på dem heller (förutom Íona och John Michael Talbot). Musiklyssnande för mig är inte en fråga om att det ska vara så mycket "smörjelse" som möjligt i musiken; sådana aspekter är mer aktuella när jag befinner mig i kyrkan eller på kristna möten och sjunger med själv. Sitter jag hemma och bara lyssnar är det själva klangen som räknas i första hand.
Och i fallet med de tveksamma artisterna ovan är det i mitt tycke väldigt bra klingande musik som de gör. Det är en njutning att lyssna på dem (och det gäller även Guns N'Roses, även om jag vet att många inte skulle hålla med mig om det!). Jag bryr mig inte om vad Beatles och Eurythmics har för åsikter och trosuppfattning, eller vad Army of Lovers texter innehåller. Inte så länge de gör bra musik, och det gör de.
"Men", är det kanske någon som protesterar, "kan du verkligen som kristen med gott samvete lyssna på musik som framför budskap som inte stämmer överens med Bibeln? Störs du verkligen inte av sådana texter på något sätt? Texten kan väl inte lämna en helt oberörd, även om man inte tycker att den är viktigast?"
På denna fråga skulle jag vilja svara att det beror på hur långt de aktuella låttexterna går i sin obibliskhet. Jag medger att hinduism, droger och utlevd homosexualitet inte stämmer överens med Bibeln, men det är ändå betydligt lättare att stå ut med sådana låttexter än med exempelvis sådana som är uttalat satanistiska. För min del går nämligen gränsen vid satanism: även om jag tycker att musiken är viktigast, har det gått för långt om en låt verkligen representerar djävulsdyrkan. stör textinnehållet mig så mycket att jag inte kan lyssna på musiken. I detta fall håller jag med om ovanstående.
Budskap om andra religioner, däremot, kan jag svälja eftersom jag anser att de inte är direkt fientliga mot Gud på samma sätt som satanismen. Hinduism, buddhism och New Age är villoläror, men de är snarare frukten av missförstånd av det gudomliga än ett konkret uppror mot Gud (detta är över huvud taget min syn på andra religioner). De är inte medvetet antikristliga, men det är satanismen. De har ett gott syfte, men satanismen är medvetet ond. Däri ligger skillnaden som gör att jag kan lyssna på när Kula Shaker sjunger rockversioner av vediska hymner, men inte på King Diamonds gräsliga djävulsed "The Oath".
På samma sätt är inte budskap om droger eller utlevd homosexualitet tillräckligt obehagliga för att störa min musikupplevelse. Jag håller inte med de artister som sjunger i positiva ordalag om sådant, men deras åsikter är trots allt bara åsikter, och det hela har inte att göra med något konkret uppror som skulle vara direkt riktat mot Gud och den kristna tron. (Det finns ju faktiskt kristna som är för utlevd homosexualitet, men ändå tror på samme kristne Gud som jag.) Därför kan jag med gott samvete lyssna på deras musik och bara ignorera texterna.
Flera av mina kristna vänner har faktiskt högre toleranströsklar än jag; jag känner flera stycken som kan lyssna även på satanistisk musik, med argumentet att det är musiken och inte texten som betyder något. De kan uppenbarligen ignorera ännu mer än vad jag kan, och detta är väl kanske en personlighetsfråga, även om jag har svårt att förstå hur de står ut…

Nu finns det också ett annat problem, nämligen hur man ska hantera situationen när mindre medvetna individer (som till exempel min son Isak, när han blir lite äldre) lyssnar på musik med obibliska budskap i. Bara för att jag begriper vad som är rätt och riktigt i en låttext, och kan skilja musiken från texternas budskap, behöver det väl inte betyda att en tioårig Isak kan det år 2013? Tänk om han lyssnar på musik med olämpliga texter, och tar till sig dem i tron att det inte är något farligt? Han kan ju bli helt fördärvad av det!
Detta är helt riktigt, och det leder oss in på konstaterandet att det är mycket viktigt att hålla sig medveten om vad sångtexter innehåller, både för sin egen skull och andras. Man kan inte anklaga mig för att vara slarvig på den punkten. Redan när jag som fjortonåring lyssnade på Guns N'Roses och Army of Lovers (därför att jag gillade musiken) var jag väldigt angelägen om att förstå allt de sjöng. Jag slog upp många engelska ord som jag såg i texterna, försökte i vissa fall till och med översätta några av låtarna i sin helhet (jodå, jag tyckte det var kul med översättning redan då!) och såg alltid till att bilda mig en uppfattning om hur olämplig eller lämplig varje låt kunde vara textmässigt. Ibland kom jag fram till att en låt var ofarlig, kanske rentav föredömlig, och då insöp jag texten till fullo. Ibland förstod jag inte riktigt texten helt och hållet, den kanske var väldigt kryptisk, och då fortsatte jag att lyssna på låten men såg till att vara misstänksam och inte ta till mig texten för mycket, eftersom jag fortfarande inte visste vad den innebar. Och ibland kom jag till och med fram till att texten var direkt olämplig, och då kunde det hända att jag började hoppa över den låten när jag lyssnade på skivan. Army of Lovers låt "Sebastien", som jag uppfattade som hånfull mot passionshistorien, är ett tydligt exempel. Jag gillade Army of Lovers i övrigt, men den låten bojkottade jag!
Detta tycker jag är en sund inställning, och den har jag än idag - man ska hålla sig medveten om texterna, även om man tycker att musiken är viktigast! Annars finns det verkligen en risk att man råkar ta till sig något olämpligt.
Och för att återgå till Isak: innan han har blivit så stor att han verkligen kan avgöra själv vad som passar sig och inte, är det mitt ansvar att göra det åt honom. Jag tänker därför försöka engagera mig i hans framtida musiksmak och se till att jag vet exakt vad han lyssnar på. Jag tänker inte förbjuda någon musik, utom möjligen den rent satanistiska (alltför tydliga pekpinnar skapar bara rebeller!), men om jag finner tveksamma låtar och artister ska jag upplysa honom om vad det egentligen är för något, och rekommendera vissa saker och avråda från andra. Valet är hans, men plikten att informera honom är min. Jag tror att detta kommer att vara till stor hjälp och glädje för honom i längden - min mamma gjorde på ungefär samma sätt, och det uppskattade jag mycket, inte minst för att det var kul att ha en morsa som hängde med i musikvärlden!

Jag skulle tro att jag nu har sagt det viktigaste vad gäller min syn på "farlig" och "ofarlig" musik. Man ska hålla sig medveten om vad man lyssnar på, och se till att ens barn också är medvetna om det, och sedan ska man gå helt efter sitt eget samvete. Så länge man kan skilja mellan det musikaliska och det textmässiga innehållet tror jag inte att man kan ta någon skada av musik!
Att förbjuda folk att lyssna på vissa artister, och komma med en massa skrämselpropaganda och argument för att styra andra kristnas musiksmak, tycker jag är helt befängt. För att inte säga korkat: många klassiska kompositörer, vilkas musik av många anses som föredömlig gentemot rock, levde ett tämligen syndfullt leverne. Beethoven till exempel lär ha dött av syfilis som han ådrog sig genom vidlyftiga kvinnoaffärer, och Wagner var antisemit.
Enligt min åsikt är det också fånigt att dela in all musik i "världslig" och "andlig" och förbjuda den ena och rekommendera den andra. Det är sant att vi kristna inte ska "leva av världen", men det är orimligt att låta detta gälla vilken musik man lyssnar på. Med den logiken blir de kristna också förbjudna att läsa världsliga böcker (hur genomförbart är det?!?), äta världslig mat och ha på sig världsliga kläder. Bibelordet syftar nog mer på attityd och beteende än på intressen och smak.
Ägnar man sig åt musikaliska förbud omyndigförklarar man människor som faktiskt kan tänka själva. Jag tycker att man då har glömt vad Paulus skriver i Romarbrevet om att var och en själv är ansvarig för de val han träffar. Kristna är faktiskt fria, och borde själva få avgöra sin inställning till bra och dålig musik likaväl som till alkohol och köttprodukter!
Men givetvis medför detta också att man måste respektera dem som efter sitt samvete upplever viss musik på ett annat sätt än en själv - det är inte särskilt kristligt att spela Beatles flummiga låtar i närvaro av någon som faktiskt inte står ut med att höra sådana texter!





[Läs En Annan Text]



2003 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.