H 529

Skriven 17 november 2001
Personerna i denna novell saknar all motsvarighet i verkligheten!



I den stora byggnad i Renströmsparken som kallas Humanisten, och som inrymmer den humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet, finns en lektionssal med benämningen H 529. Den ligger där fridfullt, granne med H 527, H 524 och de andra salarna på den våningen i den delen av huset.
Varje dag passeras salen H 529 av åtskilliga studenter, lärare, forskare och annan personal. De skyndar bara förbi, allt som oftast utan att ens kasta en blick på den helt vanliga dörren med den lilla skylten som salsnumret står på. I deras ögon är H 529 ett klassrum som alla andra.
Men vad ingen av dem någonsin har tänkt på är att de faktiskt aldrig har varit inne i just det klassrummet. Inte för att det spelar dem någon som helst roll förstås. Ändå är det ett faktum att ingen någonsin har klivit in där för att ha lektion. Studenterna har varit i de flesta andra klassrum i byggnaden, som ser likadana ut, men inte i just detta.
Utom vid några tillfällen.
Det är ett av dessa tillfällen jag nu ska berätta om för er, med förhoppning om att ni på något sätt ska dra lärdom av det. Lärdom hör ju hemma på Humanisten.

Det var en dag i oktober, och det hände sig så att en grupp på tjugosju elever, som alla gick en kurs i spanska, stod utanför klassrummet C 363 och fann att det genom en schemamiss hade blivit dubbelbokat. En klass full av franskstuderande hade redan slagit sig ner inne i salen och hävdade envist att det var de som skulle ha lektion där inne. De vägrade med fransmäns envishet att flytta på sig, och föreslog att spanskstudenterna skulle leta reda på en annan lokal.
Läraren för den spanska gruppen var en ung kvinna som själv kom från Spanien och som alldeles nyligen kommit till Göteborg för att undervisa. Det var första gången hon befann sig i en dubbelbokningssituation på Humanisten, och hon visste nu inte riktigt vad hon skulle ta sig till, men hon kom på att det bästa hon kunde göra nog var att gå upp till sina institutionslokaler, Institutionen för romanska språk, och be sekreteraren där att leta rätt på en ledig lokal någonstans i byggnaden.
"¡Un momentito!" sa hon till sina elever. "¡Voy a encontrar pronto una sala!"
Och så gick hon iväg, med raska steg.
Även institutionssekreteraren var nyanställd, och ganska ung och oerfaren. Hon tyckte att hon ännu inte riktigt lärt sig rutinerna på Humanisten, och när nu den spanska läraren kom in på hennes kontor och bad henne att illa kvickt leta rätt på ett ledigt klassrum, började hon osäkert leta i datorn efter Humanistens kompletta schema. Efter några minuter hade hon hittat rätt, och gick med skarpsinnig om än oerfaren blick igenom vilka lektionssalar som var tomma just denna dag och denna timme.
"Här är ett!" sa hon till slut. "H 529 är ledigt, det kan ni ta."
"Muchas gracias", sa läraren, och kompenserade sina bristande svenskkunskaper med ett tacksamt leende mot sekreteraren.

Klassen med spanskstuderande förflyttade sig nu alltså till H 529, där ingen av dem förut hade satt sin fot (men det tänkte förstås ingen av dem på). Läraren tog belåtet fram sin huvudnyckel, med vars hjälp hon kunde komma in i Humanistens samtliga lektionssalar, men hon blev förvånad över att märka att den inte tycktes passa i låset till just denna klassrumsdörr.
"¡Que raro!" utbrast hon, och var på väg att åter rusa upp till institutionssekreteraren och förklara läget på nytt, när en elegant klädd herre plötsligt klev in genom dörren ut till trapphuset.
"Kommer ni inte in?" undrade han.
Läraren tittade på honom. Han var klädd i en ytterst välpressad svart kostym, som till och med var försedd med en blomma i knapphålet, skorna såg ut att ha blivit putsade samma dag, och hans tunna grå hår var oklanderligt kammat. Läpparna var tunna och ansiktet rynkigt, men han hade mycket pigga och livliga ljusblå ögon. Han såg ut som en riktigt proper akademiker av den gamla stammen, som verkade ha hämtats med en tidsmaskin från den gamla tid då professorer och docenter aldrig någonsin skulle ha klätt sig i jeans.
Hon hade aldrig sett honom förut, men det var nog fler här i huset som hon inte träffat. Läraren försökte förklara så gott det gick på svenska att hennes huvudnyckel inte passade i låset, och la samtidigt märke till att mannen hade en ovanligt stor leverfläck på sitt högra ögonlock.
"Jag ska hjälpa er in", sa han, med en lugn och mild röst. "Det är jag som har nyckeln till den här salen."
Han tog fram en blänkande liten nyckel, som satt fast i en guldkedja i hans innerficka likt en gammal klocka. Medan läraren konstaterade att den nyckeln nog måste komma direkt från klackbaren, låste mannen upp och öppnade dörren för dem.
När nu allt verkade vara i sin ordning och inga hinder låg i vägen för lektionen, höjde läraren rösten och sammankallade alla sina studenter.
"¡Entren, por favor, chicos!" sa hon, och i en strid ström vällde de tjugosju studenterna in i H 529.
Till lärarens förvåning följde även den främmande mannen med in, och ställde sig lutad mot en vägg. Han märkte hennes undran, och log mot henne.
"Har ni något emot att jag bevittnar undervisningen?"
"Nej... nej då", sa läraren, som inte förstått hans fråga helt och hållet men gissade sig till andemeningen.
Under tiden såg sig studenterna omkring i salen. Den fångade inte deras uppmärksamhet särskilt länge; det var ett vanligt klassrum med en ordinär svart tavla, en overhead, fönster ner mot Lundgrensgatan, och obekväma stolar. Det fanns också en karta i salen, som ovanligt nog var en detaljerad karta över Wales, men inte heller den kartan gjorde studenterna intresserade. Dock lade en av dem, en flicka i tjugoårsåldern med långt rödblont hår, märke till att det faktiskt hängde en plansch på den bortre väggen som såg ut att vara en tavla. En mörkklädd herre som såg ut som en spansk adelsman. Det var en 1500-talsmålning av den spansk-grekiske konstnären El Greco.
Framme vid katedern hade läraren lyckats skaka av sig sin förvirring inför mannen som öppnat klassrumsdörren åt dem.
"¡Buenos días!" började hon. "Hoy tenemos presentaciones... ¿quién quiere empezar, por favor?"
"Ett ögonblick", avbröt den främmande mannen, och tog några steg bort från väggen där han stått lutad, mot dörren, och stängde den.
Först nu riktade även studenterna på allvar sin uppmärksamhet mot honom, med misstänksamma, något besvärade blickar. Mannen log även mot dem, och blinkade med leverfläcken på högra ögonlocket.
"Jag vill bara att ni ska känna er välkomna", sa han. "Välkomna till H 529. Det är inte alltid det är lektioner här, ska ni veta."
Ingen sa något, inte heller läraren, som dock öppnade munnen men bara fick till en generad harkling. Flickan med det rödblonda håret flackade med blicken, av någon anledning blev hon skrämd av den där elegante mannen i svart kostym, och hon vred istället på huvudet så att hon kunde se bakåt mot tavlan av El Greco.
Inbillade hon sig bara, eller var det så att den spanske adelsmannens ansiktsuttryck hade hårdnat något? Han såg bistrare ut nu.
"Detta är minnenas kammare", sa mannen där framme vid dörren. "¡Ésta es la cámara de las memorias!" fortsatte han, med ett leende, med något högre röst, på oklanderlig spanska.
Och den rödblonda flickan såg hur den spanske adelsmannens ögonbryn tydligt rynkades.

"Hur går det för dig då?"
Ordföranden för institutionen i romanska språk kom in på kontoret, där sekreteraren nu hade börjat ägna sig åt andra sysslor än att förmedla lektionssalar åt dubbelbokade spanskklasser.
"Jo, det går väl bra", svarade hon, utan att ta blicken från sin dataskärm.
"Inga problem som har dykt upp?"
"Tja, det var en överbokning för en liten stund sen..."
Hon berättade för ordföranden om hur den nya unga spanskläraren kommit in på kontoret och sagt att hennes klass stod utan lokal, och att hon hade ordnat det efter att ha kollat Humanistens stora schema. Ordföranden lyssnade förstrött.
"Var hyste du in dem nånstans då?" undrade han.
"H 529."
Aldrig hade den nye institutionssekreteraren blivit så bestört som när hon nu fick se den i vanliga fall så lugne och stillsamme ordföranden hoppa till som om en geting stuckit honom, rusa fram till hennes bord, med ens alldeles röd i ansiktet, gripa tag om hennes axlar och skaka henne.
"Vad sa du, människa? H 529? Har du släppt in dem där?"
"Jaa...", pep sekreteraren, alldeles förskräckt.
"Är du alldeles säker på att det var där? Det var väl inte nån annanstans? Snälla, säg att det var nån annanstans!"
"Nä, det var H 529, det är jag säker på... varför är det så farligt?"
Ordföranden slog händerna för ansiktet i förtvivlan.
"Herregud! H 529 av alla salar på hela Humanisten... Farligt var ordet! H 529... herregud!"
Och sedan ryckte han brutalt upp henne från hennes stol.
"Spring genast ner dit och se om du kan få upp dörren! Fort! Skynda dig, innan det är för sent! Nej, fråga ingenting, spring bara!"
Fortfarande alldeles förvirrad, och inte minst rädd för ordförandens kraftiga reaktion, gick den stackars sekreteraren ut från kontoret. Innan hon började gå ner för trapporna mot den rätta våningen hann hon emellertid höra hur hennes chef kastade sig på interntelefonen och yttrade orden:
"Vaktmästeriet? Ja, hallå... det är en klass som har släppts in i H 529... ja, det är nog så, kan du gå dit genast, så kommer jag också..."

Dörren till H 529 var stängd och låst, och ingen kom och öppnade hur mycket sekreteraren än knackade. Efter bara några ögonblick kom ordföranden ner från kontoret, och minuten senare dök även Humanistens vaktmästare upp, med andan i halsen och en kofot i handen. Sekreteraren blev ännu räddare när hon såg att han hade med sig en av damerna i receptionen.
"Hallå! Hallå där inne! Öppna!" ropade vaktmästaren, med hög mullrande röst, och bultade kraftigt på dörren.
Fortfarande svarade ingen.
"Det är nog försent att rädda dem, skulle jag tro." Vaktmästaren suckade djupt, och gjorde sig sedan i ordning för att bryta upp dörren med kofoten.
"Vänta lite!" Institutionsordföranden hejdade honom med en blick på sekreteraren. "Det är nog bäst vi skickar bort henne här först. Hon har inget med det hela att göra."
"Va? Ska inte jag få veta vad det är frågan om?" protesterade sekreteraren, som nu hade tårar i ögonen och kände sig helt sjuk av skräck och okunnighet.
"Gå upp till ditt kontor igen bara", sa ordföranden och knuffade på henne i riktning mot trapphuset. "Jag ska förklara alltsammans för dig ordentligt vid ett senare tillfälle. Gå bara nu, är du snäll!"
De sista orden skrek han nästan, och sekreteraren sprang snyftande iväg, fast besluten att säga upp sig omedelbart, vad för förklaring hennes chef än kunde ha till det inträffade.

Dörren gick upp, efter ett antal krafttag med vaktmästarens kofot, och den lilla skaran bestående av ordföranden, vaktmästaren och receptionistdamen klev försiktigt in i H 529. Alla rynkade de på näsan när de såg vad som fanns där.
Tjugosju personer låg döda där inne, totalt utan minsta tecken på liv i sina ansikten; de hade inte ens något uttryck kvar i dem, inga särskilda miner, ingenting. Deras ögon var slutna. Dystert gick de tre omkring och undersökte dem. Den unga spanska läraren hade ramlat ihop i en hög framme vid katedern, och institutionsordföranden kunde inte låta bli att jämra sig när han såg henne. Hon hade varit en trevlig kollega.
Endast en av personerna som vistats i salen var fortfarande vid liv. En rödblond flicka i tjugoårsåldern tittade på vaktmästaren med totalt uttryckslösa ögon när han lyfte upp henne från golvet.
"Minnena...", sa hon, med tom och livlös röst. "Allting som hänt... skamliga minnen, fasansfulla minnen. Vi ville glömma det. Vi bad att det skulle sköljas bort." "Det är bra nu", sa vaktmästaren. "Du kommer att överleva. Du kommer att bli bra! Minnena kunde inte ta makten över dig."
"Kanske inte", sa den rödblonda flickan.
Sedan slöt hon ögonen och dog utan att ha sagt något mer. Hon sjönk ner på golvet under planschen med målningen av den spanske adelsmannen, gjord på 1500-talet av El Greco.
"Det sista offret", sa vaktmästaren med en suck, och sedan släppte han henne och reste sig upp till sin fulla längd.
"Nu får vi ta itu med mörkläggningsarbetet!" sa han till ordföranden och receptionisten. "Sätt igång, det är bråttom! Vi måste få undan kropparna och få alltsammans ordnat innan folk börjar misstänka något!"
Receptionisten, som också hon fått en skymt av när den rödblonda flickan dog, hade tårar i ögonen och försökte säga emot.
"Varför gör vi så här varje gång?" sa hon. "Är det inte bättre att bara erkänna att allt det här har hänt? Och ta konsekvenserna inför yttervärlden? Jag står inte ut med att människoliv går till spillo på det här sättet!"
Inte bara vaktmästaren utan också ordföranden för institutionen för romanska språk tittade på henne som om hon varit galen.
"Är du inte klok?" sa ordföranden. "Erkänna alltsammans? Det skulle betyda slutet för oss allesammans här på Humanisten, det förstår du väl? En sån skandal kan vi inte leva med! Inte en sån skam, en sån väldig härva av skuggor i det förflutna... Nej, enda lösningen på problemet är att vi vidtar ännu fler försiktighetsåtgärder för att hålla folk borta från H 529."
"Exakt! Du själv kan ju börja med att gå upp till ditt kontor och ta hand om din sekreterare, som bär skulden till det här senaste fallet", sa vaktmästaren bryskt till ordföranden, och tog sedan tag i en av de döda kropparna och började släpa iväg med den.

Den elegant klädde mannen tog en slurk till av sitt kaffe och log ett triumferande leende mot den som satt mittemot honom.
"Det går utmärkt", sa han. "En ny kull in i minnenas kammare. Och de ansvariga där i huset gör precis vad vi räknar med att de ska göra."
"Korkade människor", flinade den andre. "Genom sin rädsla för att erkänna det olämpliga bidrar de själva till att hålla cirkeln igång."
"Om de inte hade gjort så från början, då när det där hände i rummet", fortsatte den elegante mannen, "så hade de inte haft nån anledning att hålla igång på samma sätt nu. Men som det nu är sköljer det förflutna över var och en som går in i det där rummet, och de ber att bli befriade från det, och jag utplånar dem följaktligen, och det blir nya dödsfall. Och så länge dessa dödsfall hemlighålls, av fruktan och skam, kommer rummet att fortsätta vara farligt."
Den andre tog ett bett av sin chokladbakelse.
"Och varför låter du helt enkelt inte bli att släppa in folk i H 529?"
Mannen i elegant svart kostym svarade inte.
Han bara log och blinkade åt sitt sällskap, med ett ögonlock på vilket man kunde skymta en ovanligt stor leverfläck.





[Läs En Annan Text]



2001 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.