Fyra ironiska insändare

Skrivna december 2002 - januari 2003



Här nedan följer fyra stycken insändare som jag roat mig med att
sätta ihop men lyckligtvis inte menar allvar med. Jag hoppas verkligen
att inte ni håller med om dem ni heller, men tyvärr är det nog ändå så
att det kan finnas folk som gör det... Läs så förstår ni vad jag menar.



Unga människor borde inte få rösta

Miljöpartiet har föreslagit att rösträttsåldern ska sänkas till 16 år. Detta är rent ut sagt befängt. I mitt tycke borde åldersgränsen snarast höjas till 25 år!
Att rösta är en allvarlig sak, som kräver ett visst mått av mognad och insikt i hur det verkliga livet fungerar. Denna insikt saknas ännu hos de flesta ungdomar i gruppen 18-25 år. Alltför många av dem lever kvar i en värld av tonårsaktig rebelliskhet; de uppvisar konstiga frisyrer och klädstilar, radikala åsikter som uttrycker idealism, utopism och vilja att förändra världen, och över huvud taget bristande livserfarenhet.
Dessa ungdomar har inte förstått vad livet egentligen går ut på, och jag anser att de inte borde få rösta förrän de insett detta, rimligtvis inte förrän de nått 25-årsåldern. Först då brukar folk bli vuxna i den meningen att de accepterar hur samhället är beskaffat, och intar sina rätta platser i det.
Fördelen med en höjning av rösträttsåldern, förutom att vi får en mognare och mer realistisk väljarkår, är att små socialistpartier som (v) och (mp) sannolikt får minskat inflytande. Dessa partier tar ju som bekant de flesta av sina väljare från just den grupp av pseudointellektuella ungdomar som inte är torra bakom öronen ännu.


Slopa korset på flaggan!

Vi lever i ett land med religionsfrihet. Religionsundervisningen i skolorna ska enligt läroplanen vara objektiv. Endast en liten andel av svenska folket uppger sig vara kristna. Sverige kan inte längre sägas vara ett officiellt kristet land. Ändå har vi en flagga som, helt i strid mot verkligheten, visar upp en kristen symbol – korset – som Sveriges nationella!
Är det inte därför på tiden att vi byter flagga? Det är ju egentligen hårresande att en liten förvirrad religiös minoritet får komma till tals på vår flagga, som ju hela folket borde kunna ställa sig bakom.
Sverige borde istället ha en mer neutral fana. Förslagsvis kan man använda riksvapnet med de tre kronorna; de blågula färgerna skulle då inte gå förlorade, men den förhatliga religiösa anknytningen skulle slopas, till glädje för alla.
Den gamla flaggan med korset kan med fördel få tas över helt av rasisterna, som redan har börjat göra den till sin. Låt dem använda den bäst de vill, medan vi civiliserade människor visar världen en svensk flagga som understryker demokrati och frihet!


Prästerna arbetar inte tillräckligt

Jag har i dagarna bestämt mig för att lämna Svenska kyrkan och söka mig någon annanstans. Detta beroende på den skenhelighet som brer ut sig allt mer bland prästerna.
Att vara präst är som bekant ett kall, och en gudomlig uppgift som den som är kallad bör utföra helhjärtat och villkorslöst självuppoffrande. Men många präster ser idag sitt ämbete som vilket yrke som helst. De kräver, likt vanliga yrkesarbetande, så världsliga förmåner som OB-tillägg, övertidsersättning, semester och i vissa fall löneförhöjning. Vissa präster är skandalöst nog fackligt engagerade! Var finns känslan för kallet, viljan till ideellt engagemang?
Numera kan man inte vara säker på att en präst finns tillgänglig på telefon, eller att han kan komma till ens hjälp när som helst. Församlingsbor i kris försöker förgäves nå sin själasörjare, medan han själv ligger på soffan och tar igen sig och hans barn (redan detta att han har familj hämmar honom i hans kall!) utnyttjar prästbostadens kyrkligt ägda dator för att surfa på Internet.
Att arbeta ständigt och gratis borde vara en självklarhet för kyrkans män, men osjälviskheten och herdeskapet har ersatts av lättja och girighet. Präster som inte orkar ber nu inte längre om större tro, utan om reglerade arbetstider.
I protest mot detta förvärldsligande av kyrkan lämnar jag densamma, och hoppas på att finna bättre församlingsledare i någon av frikyrkorna.


Inga hårdare straff för "våldtäkt"!

Feminismens framfart har nu tillåtits gå anmärkningsvärt långt, och det senaste i raden av krav från kvinnokåren är kravet på hårdare straff för "våldtäktsmän". Det är en åsikt som till en början låter rimlig, men som alla feministidéer bör den granskas, och som med alla feministidéer finner man att den inte är hållbar utan strider mot grundläggande värderingar.
Jämfört med uppenbara fall av olydnad som våldsamt upplopp, högmålsbrott (t.ex. tårtkastning på kungen) eller för den delen grova rån, ter sig "våldtäkt" mot kvinnor som en betydligt lindrigare förseelse. Oftast är det fråga om handlingar som skett på stundens ingivelse, under inflytande av alkohol och de beklagliga men ändock naturliga och okontrollerbara drifterna. Det kan också vara handlingar som kvinnan själv genom förföriskt beteende uppmuntrat till. Att jämställa "våldtäkt" med planlagda upproriska dåd som de ovan nämnda är ett stort juridiskt misstag och ett resultat av att man bara ser saker och ting ur det ena könets synvinkel.
Jag menar givetvis inte att sexuella förbindelser utom äktenskapet skulle vara försvarbara, men vi måste se upp med vad strängare lagstiftning mot "våldtäkt" innebär. Det kommer att bli lättare för kvinnorna att anklaga och beskylla vilken man som helst för sexuella brott, och de kommer att slippa ta ansvar för sina egna beteenden. Männens möjligheter till frihet och respekt kommer att inskränkas, och det blir långa straff på grund av något som egentligen var rent impulsivt.
Låt därför inte den enögda feminismen segra! Stoppa alla försök till skärpt lagstiftning och avskaffa istället det godtyckliga begreppet "våldtäkt"! Detta gynnar både män och kvinnor mer än kvinnorörelsens förmyndarfasoner.





[Läs En Annan Text]



2002-2003 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.