Om landskap, städer och huvudstäder
Är Nyköping verkligen Södermanlands huvudstad? Och hur är det med Hälsingland och Småland?

Skriven januari 2003



En gång i tiden var Sverige uppdelat i landskap. I varje landskap fanns det städer – orter som var särskilt framstående och därför belönats med privilegiebrev och garanterade stadsrättigheter från kungen. Landskap och städer var de stolta och prestigefyllda termerna.
Den tiden är tyvärr sedan länge förbi. Sveriges landskap har administrativt inte haft någon betydelse sedan medeltiden; det är alltsedan 1600-talet länsindelningen som gäller. Beträffande städerna finns det inte ens längre någonting som heter så – kommunerna har tagit över, de gamla privilegierna är bortglömda och delas inte ut, och ordet stad missbrukas till att syfta även på orter som aldrig haft de där privilegiebreven (ibland säger man till och med stad om en hel kommun, med alla dess små orter!).
Jag kanske är en bakåtsträvare och besserwisser, men jag anser faktiskt att det var ett stort misstag att genomföra dessa reformer. Tänk efter själva… är det inte rätt ynkligt att Sverige officiellt inte har några städer utan bara stela och byråkratiska kommuner, samtidigt som andra länder har behållit sina ståtliga city, ville, città, gorod? Och varför är landskapen betydelselösa när provinserna är allt annat än döda i utlandet, och det är genom landskapen som vi skapar vår lokalpatriotism? ("Jag är från Småland"… "Jag är från Bohuslän"… när säger man någonsin "jag är från Örebro län"?)
Nej, jag tycker att vi borde avskaffa länen och istället återinföra landskapen som administrativa regioner. Detta behöver ju faktiskt inte innebära att vi återgår till landskapslagar… Och vad gäller kommuner kan vi väl för all del ha kvar dem, men då ska stadsbegreppet samtidigt tas tillbaka, och bara syfta på själva tätorterna som har privilegier. Den skaran kan man med fördel utöka, och ge nya stadsprivilegier till orter som vuxit rejält på sistone, som Stenungsund till exempel.

Men om man nu genomför detta uppstår ett litet problem, nämligen att man måste utse huvudstäder till vart och ett av de återupplivade landskapen. Detta kan bli nog så knepigt med tanke på den stadsrivalitet som finns, men det är vad jag egentligen hade tänkt att göra i denna betraktelse (så att myndigheterna slipper bekymra sig om saken).
Vilka svenska städer är det alltså som ska få äran att kalla sig huvudstäder för sina landskap, och ta över de nuvarande residensstädernas funktion? I mitt tycke bör man fundera länge och ta hänsyn till många faktorer: storlek, inflytande och status förstås, men också sådant som kultur, historia och tradition, förmåner som staden i nuläget har (är den stiftsstad? Residensstad för något län? osv.) och möjligen också läget i landskapet.
Jag har tagit mig friheten att dela in Sveriges 25 landskap i fem grupper utefter hur lätta de är att utse huvudstäder till. Grupperna är enstadslandskap, lätta, halvlätta, svåra och mycket svåra. Innan vi börjar vill jag bara påpeka att Stockholm i mitt framtida Sverige får utgöra en egen region, likt Washington D.C. i USA, och betraktas för sig själv. Allt annat vore för övrigt omöjligt, eftersom Stockholm breder ut sig över två landskap. Jag överväger också att behandla Göteborg på samma sätt, men i övrigt får alltså den gamla landskapsindelningen gälla.
Nu till verket.

Allra först måste jag nämna landskapet Härjedalen, som är unikt i och med att det inte ligger någon "riktig" stad (med privilegier) där. Detta får givetvis bli det första vi ändrar på när vi återinför det gamla systemet. Härjedalens överlägset största och viktigaste tätort i dagens läge är Sveg; den bör snarast göras till stad, och sedan till huvudstad i sitt landskap.
Sedan har vi några landskap som är ganska lätthanterliga eftersom de bara har en stad var. Det rör sig om Dalsland (Åmål), Gotland (Visby), Jämtland (Östersund), Medelpad (Sundsvall) och Öland (Borgholm). Givetvis kan man börja dela ut fler stadsprivilegier till orter i de här landskapen, men även om man gör det dyker det inte i något av fallen upp motkandidater till de städer som finns där idag, när huvudstäder ska utses. Nej, som jag ser det är Åmål, Visby, Östersund, Sundsvall och Borgholm självklara centra i sina landskap, och därför bör de också bli officiella huvudstäder.

Nästa grupp är de lätta landskapen. Här rör det sig om ett stort antal landskap som redan har sina givna centralorter: orter där man hittar de största befolkningssiffrorna, de mesta traditionerna, landshövding och/eller biskop, och annat sådant. Det är i många fall så att dessa orter i nuläget är residensstäder i län som innefattar landskapet i stort sett i sin helhet (och ibland har samma namn också) och då finns det ju inget att diskutera.
De landskap jag talar om är Blekinge (Karlskrona), Dalarna (Falun), Gästrikland (Gävle), Halland (Halmstad), Norrbotten (Luleå), Närke (Örebro), Uppland (Uppsala), Värmland (Karlstad), Västerbotten (Umeå), Västmanland (Västerås) och Ångermanland (Härnösand).
Man kan förstås ha invändningar när det gäller Västmanland och Värmland, där vissa landskapsdelar med städer i hör till andra län och alltså inte nödvändigtvis lyder under Västerås respektive Karlstad. Jag anser dock att de båda städerna är obestridliga landskapscentra i vilket fall… för inte kan väl lilla Lindesberg utmana bjässen Västerås som Västmanlands huvudstad?

Till de halvlätta landskapen räknar jag Skåne, Södermanland och Östergötland. Dessa hör egentligen till samma kategori som de lätta, det vill säga att de har till synes givna centralorter (Malmö, Nyköping och Linköping) som också är residensstäder i län som har samma namn som landskapen. Här rör det sig dock om fall där det faktiskt finns väldigt slagkraftiga konkurrenter som i rättvisans namn måste få ett ord med i laget.
I Skåne finns ju exempelvis den urgamla och förnäma lärdoms- och stiftsstaden Lund, och även Helsingborg samt den forna residensstaden Kristianstad har en viss status. Icke desto mindre är min åsikt att Malmö i kraft av sin storlek och betydelse (Sveriges tredje stad) bara måste vara Skånes huvudstad. Jag tror inte att det finns så många som har invändningar.
Vad gäller Östergötland var Norrköping förr om åren en betydligt större stad än Linköping, och fortfarande menar nog många att det är mer aktivitet i industri- och hamnstaden än i kulturstaden på slätten. Men man måste nog ändå inse att fakta talar sitt tydliga språk: Linköping är i nuläget störst, den är residensstad, den är stiftsstad, och den har universitet. Posten som huvudstad i Östergötland är vikt för Linköping – Norrköpingsborna får trösta sig med att de har spårvagnar att åka med och ett fotbollslag att gå och titta på.
I Södermanland har residensstaden Nyköping en utmanare i Eskilstuna, som faktiskt är större och även den har en viss historia och tradition att falla tillbaka på. Också Strängnäs, landskapets stiftsstad, är en kandidat. Att jag ändå väljer att låta Nyköping bli Södermanlands huvudstad är mest av praktiska skäl – varför flytta hela administrationen när länet och landskapet ändå är i stort sett detsamma, och Nyköping med sitt slott och sitt gamla gästabud förvisso har goda skäl att fortsätta vara centrum i det?

Nu kommer vi över till gruppen svåra landskap, och därmed kan de stora och seriösa diskussionerna få ta vid. Till den svåra gruppen hör enligt mitt sätt att se Bohuslän, Hälsingland och Lappland: landskap som saknar egna residens- och stiftsstäder och därmed också självklara knutpunkter.
De flesta bohuslänningar ser nog Uddevalla som sin viktigaste stad, men det är inte på något sätt självklart att den är Bohusläns huvudstad bara för det. Traditionellt och historiskt sett är det istället Kungälv som är landskapets huvudort; det ser man på att denna mycket gamla stad har samma vapensköld som hela landskapet Bohuslän, och på att det faktiskt är där som Bohus fästning ligger. Och det gamla Kongahällas strategiska betydelse kan knappast ifrågasättas. Det som talar mot Kungälv är att den nu för tiden knappast är något mer än en förort till Göteborg, och att den inte ligger särskilt centralt i landskapet. Problemet är alltså rätt invecklat!
Det finns emellertid ytterligare en faktor att ta hänsyn till, nämligen att Bohuslän i äldre tider egentligen bestod av två skilda delar: Ranrike och Älvsyssel. Uddevalla hör till det forna Ranrike och Kungälv till Älvsyssel, och de båda delarna hade inte särskilt mycket med varandra att göra. Kungälv kan alltså i längden inte hävda någon riktig överhöghet över Uddevalla, trots sina förnämliga anor, och därför väljer jag att låta den största och viktigaste staden bli huvudstad. Fram för Uddevalla!
Över till Hälsingland, där de två huvudkandidaterna heter Söderhamn och Hudiksvall. Dessa hamnstäder är båda ganska gamla (Hudiksvall är något äldre) och ungefär lika stora. Söderhamn har sin forna fästning Faxehus som argument för att vara landskapets centrum, medan Hudiksvall kan skryta med att vara Hälsinglands traditionella skolstad. Jag medger att städerna är jämställda i det mesta och att man egentligen skulle kunna lotta om saken, men gör man lite research i uppslagsboken finner man faktiskt en viktig omständighet: Hudiksvall har under en kort period varit residensstad i Gävleborgs län (istället för Gävle)! Detta får bli tungan på vågen – Hudiksvall är tack vare historiska förmåner Hälsinglands huvudstad.
Nästa svåra landskap är Lappland, vars storlek och bristande enhet inom landskapet ställer till problem. Lappland har i nuläget två städer, Kiruna och Lycksele, som ligger i varsin "landsända", samt ett antal viktigare tätorter utan privilegier som Jokkmokk, Arvidsjaur, Gällivare och Arjeplog. Jag anser nog att de två riktiga städerna är mest aktuella som huvudstad, men vilken av dem ska man välja när de är så oberoende av varandra? Lycksele är äldst och har anor som marknadsplats och centrum för södra Lappland (den brukar kallas "Lapp-Stockholm"!). Gruvstaden Kiruna är ny och modern men avgjort större och mer känd än Lycksele, och dessutom något av en knutpunkt för det så kallade Sameland. Saken kan nog ältas länge, men jag tycker att Kirunas argument väger tyngre. Sveriges nordligaste stad får sålunda bli Lapplands huvudstad.

Slutligen kommer vi till den sista och allra värsta gruppen: de mycket svåra landskapen. Dessa är bara två till antalet, men huvudstadsfrågan för dem båda kan mycket väl breda ut sig över en hel avhandling, om man så vill!
Vi börjar med Västergötland. Räknar man Göteborg till detta landskap är det förstås självklart att denna stad blir huvudstad, men nu föredrar jag att göra Göteborg till en region för sig, och då blir västgötarna stående med en hel rad lämpliga kandidater.
På medeltiden var det Skara (en av Sveriges fyra äldsta städer) som var Västergötlands centrum, och det ser man än idag på att den staden har sitt biskopssäte kvar, men i övrigt för dagens Skara en tynande småstadstillvaro och lämnar fältet öppet för utmanare. Vi har Vänersborg och Mariestad, som var residensstäder i Älvsborgs respektive Skaraborgs län innan dessa försvann häromåret, och vi har Borås, som aldrig har varit residensstad men i gengäld är störst i Västergötland (och har ombesjungits mycket av Galenskaparna & After Shave…). Man måste nog även nämna Lidköping, Skövde och Trollhättan, men även om dessa tre har ett och annat argument att komma med är de väl kanske lite betydelselösa i längden tycker jag.
När det gäller Vänersborg och Mariestad anser jag att dessa båda tar ut varandra: de är alltigenom jämställda, och den ena har aldrig i historien dominerat över den andra. Det är faktiskt enklast att skippa alla hårklyverier (dessa skulle annars bli mycket omfattande) och utesluta dem båda två på en gång, delvis också för att de båda befinner sig lite i landskapets periferi. Kampen kommer då att stå mellan Skara och Borås. Vilket ska man gå efter: ålder, förnämlighet och tradition, eller storlek och progressivitet? Jag har i mina föregående beslut lutat åt det senare, och när det nu är så att Borås är så pass mycket större än Skara anser jag att Borås bör få titeln. Men detta kan alltså debatteras länge och väl, och finns det någon västgöte som läser det här och har ett eller annat att säga så får den personen gärna höra av sig!

Det allra sista landskapet jag ska behandla i denna artikel är det som jag själv kommer ifrån, nämligen Småland, och det är verkligen inte utan anledning som jag har sparat det till sist.
Här rör det sig nämligen om inget mindre än en ren maktkamp och otroliga mängder stolthet och prestige i förhållandet mellan de tre huvudkandidaterna: Växjö, Kalmar och Jönköping (alla residensstäder). Småland har aldrig förut varit enat med en enda huvudort, utan har alltid bestått av två eller flera län och stift, och att bara föreslå att någon av landskapets tre centra skulle få erkänd överhöghet över de andra skulle leda till bitter fejd mellan städernas stolta invånare. Men låt oss ändå göra ett försök, och se på kandidaternas argument.
Växjö är en förnäm kulturstad med både domkyrka och universitet, mycket tradition och gamla anor som skolstad, mer än de andra två. Staden ligger också mest centralt av kandidaterna. Kalmar har förut varit stiftsstad, och har sannerligen massor av historia, nästan mer än någon annan svensk stad: tänk bara på Kalmarunionen! Jönköping är störst i landskapet, den är en framåt industristad som dessutom har världsrykte genom sina tändstickor, och det är där man hittar Göta hovrätt.
Hur i all sin dar ska man hantera detta?
Ser man till ålder ligger Växjö, Kalmar och Jönköping relativt lika – Jönköping har faktiskt varit stad under längst tid, men alla tre har existerat sedan urminnes tider. Inget avgörande där alltså. Kultur och kulturpersonligheter finns i hög grad på samtliga ställen; även där ligger de tre ganska lika.
Är det då någon av städerna som har haft en större tendens att dominera över de andra? Fram till 1600-talet är svaret tveklöst nej. På 1600-talet däremot hamnade Jönköping under biskopen i Växjö, och det verkar som om folk dessutom åkte från Jönköping till Växjö för att gå i skolan (det gjorde till exempel Viktor Rydberg). Här kan man se en viss antydan till dominans från Växjös sida. Denna omfattade å andra sidan inte Kalmar, som klarade sig helt själv fram till att dess stift slogs ihop med Växjö i början av 1900-talet och Kalmar blev kyrkligt underordnat rivalen.
Jag väljer ändå efter mycken tvekan att avfärda Kalmar från diskussionen, på grund av dess litenhet och avsaknad av titlar och förmåner i jämförelse med de andra. Jönköping kan inte räknas ut riktigt lika lätt, även om den kyrkligt ligger under Växjö i hierarkin; Jönköping är ju trots allt ganska stort, och håller nog något högre kommersiell och kommunikationsmässig profil än Växjö numera.
Växjö eller Jönköping alltså. Vad ska man gå efter när man avgör striden? Storlek? Historisk dominans? Nutida profil? Kan man inte göra det enkelt för sig och låta Småland ha två huvudstäder, som Bolivia? Nej, för i så fall måste även Kalmar få vara med. Det är bättre att bara utse en enda.
Jag har förut varit en varm anhängare av Jönköping som Smålands huvudstad (eftersom jag är så förtjust i den staden) och debatterat frågan vilt med vänner från Kronobergs län. Nu ser jag mig emellertid tvungen att ge vika. Växjö har varit stiftsstad över Jönköping i fyrahundra år, Växjö är och förblir Smålands lärdomssäte nummer ett, Växjö ligger betydligt mer centralt i Småland. Det är sant att det finns stora områden i Småland där Växjö aldrig har varit någon central blickpunkt (Vedbo, Sevede, Aspeland, Tjust), men det hindrar inte att Växjö ändå har ett psykologiskt övertag över Jönköping, trots underläge vad gäller folkmängd och hovrätt. Dödsstöten kommer när man tittar i uppslagsboken och märker att Jönköpings län på 1600-talet bildades som en utbrytning ur Kronobergs län: det fanns alltså en tid då Växjö inte bara var stiftsstad utan också residensstad över Jönköping!
Min slutsats är alltså att Växjö får bli Smålands huvudstad (snyft, snyft). Men jag vill klargöra att det bara är rent politiskt – i folksjälen kommer Småland alltid att ha tre stora centra, och inga officiella utnämningar kan få prestigekampen att avstanna. Egentligen skulle jag allra helst vilja att Växjö, Kalmar och Jönköping betraktades som varandras likar, alla tre.

Efter denna långa genomgång kan jag nu bara avsluta med en uppmaning till riksdag och regering att å det snaraste ta mitt förslag om landskap och städer i beaktande. Skulle det inte vara mycket trevligare med regioner som verkligen är regioner på alla områden, även folkligt?
Jag ser fram emot en proposition om detta så småningom!

Min uppställning över landskapen och deras huvudstäder ser sammanfattningsvis ut så här:


Blekinge
Karlskrona

Bohuslän
Uddevalla

Dalarna
Falun

Dalsland
Åmål

Gotland
Visby

Gästrikland
Gävle

Göteborg

Halland
Halmstad

Hälsingland
Hudiksvall

Härjedalen
Sveg

Jämtland
Östersund

Lappland
Kiruna

Medelpad
Sundsvall

Norrbotten
Luleå

Närke
Örebro

Skåne
Malmö

Småland
Växjö

Stockholm

Södermanland
Nyköping

Uppland
Uppsala

Värmland
Karlstad

Västerbotten
Umeå

Västergötland
Borås

Västmanland
Västerås

Ångermanland
Härnösand

Öland
Borgholm

Östergötland
Linköping





[Läs En Annan Text]



2003 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.