Mötande tåg

Skriven augusti 1999



Vi vet alla att det finns ett antal stora vardagsmysterier här i livet: oförklarliga gåtor i det dagliga livet som alltid förbryllar oss men som ingen har kunnat förklara. Den vanligaste och mest kända är väl den märkliga omständigheten att det alltid är den kö man själv står i som rör sig långsammast. Men det finns också andra vardagsmysterier, som till exempel frågan varför smörgåsar alltid lyckas hamna med smöret neråt på golvet, varför godis alltid smakar mycket bättre när det plockas ur någon annans påse, varför sängen alltid är som skönast just när man är tvungen att stiga upp ur den, och inte minst varför det alltid är ens eget tåg som måste stanna när det är möte ute på spåret.
Det är det där sista mysteriet som jag ska kåsera lite närmare över.

Jag antar att vi alla har varit med om det någon gång. Där sitter vi på tåget medan det förnöjsamt susar fram genom landskapet, vi njuter av färden och ekipagets rörelser, men så bromsar tåget plötsligt in och blir stillastående. Några minuter senare (timmar, om man befinner sig i Kanada) kommer så ett tåg från andra hållet och susar förbi i en gräslig fart, och så fort det har försvunnit sätter sig det egna tåget i rörelse igen.
När två tåg möts, är det alltid det tåg man själv befinner sig i som måste stanna och invänta mötet. Det är alltid man själv som måste vänta, aldrig är det det andra tåget som får maka på sig. Tänk efter själva. Hur många gånger har ni upplevt ett tågmöte ute på banan och konstaterat att ert eget tåg fortfarande rör på sig? Nej, just det, ingen gång alls. Mötande tåg rör sig alltid fullständigt fritt och stannar aldrig, medan det egna tåget däremot ständigt tvingas att bromsa. Detta är en orubblig och osviklig naturlag, som i likhet med gravitationen inte kan upphävas annat än genom ett Herrens mirakel.

Men det får faktiskt en del intressanta konsekvenser. I och med att det är en naturlag att ens eget tåg alltid måste stanna vid möte, och detta följaktligen gäller alla människor, kan det ju inte gärna finnas någon levande person som varit med om att sitta i det tåg som tillåts fräsa förbi. Alla jordens tågresenärer sitter i det tåg som står stilla, helt enligt naturlagen.
Vad är det då egentligen för slags passagerare som befinner sig i det tåg som rör sig? Vad är det för en lokförare? Finns det över huvud taget några levande varelser på sådana märkliga tåg? De kanske är herrelösa?
Nej, det kan de inte vara. De tåg som man ser svepa förbi vid möten är ju fullständigt normala tåg, InterCity och X2000 och Vättertåg, som onekligen verkar röra sig i enlighet med en turlista. Ibland har det faktiskt också hänt att man har tyckt sig skymta levande varelser i det mötande tågets fönster. Så det kan inte röra sig om några herrelösa fantomtåg.
Ändå är det ett faktum att de människor som tillåts sitta i ett rörligt tåg vid möten inte finns till. De kan rimligtvis inte finnas, eftersom det inte finns någon som varit med om ett tågmöte utan att behöva stanna. Folket på dessa mystiska tåg måste vara något slags spökvarelser som egentligen inte existerar! Och tågen är flygande holländartåg på räls.
Här har vi ett mycket tungt vägande argument för att spöken faktiskt finns. De mötande tågen runtom i världen är ju fulla av dem, som vi nu tydligt kan se.
Det är en fascinerande tanke. Att bara tänka sig att vi mitt på ljusa dagen och i en fullständigt trygg miljö åtskilliga gånger har konfronterats med spöken och gengångare...

Naturligtvis går det att själv kontrollera saken. Om vi tänker oss att jag kliver på ett Vättertåg i Jönköping, samtidigt som min bror Kristoffer äntrar ett likadant i Nässjö, borde vi ju rimligtvis mötas på halva vägen (någonstans mellan Tenhult och Forserum). Något av tågen borde då också stanna för att invänta möte, medan det andra får fräsa på. Om jag då konstaterar att mitt tåg rör sig under hela resan till Nässjö, med undantag för uppehållen vid stationerna, då vet jag att jag faktiskt har varit med om ett tågmöte där mitt ekipage inte stod still. Då vet jag att det är möjligt.
Men jag vågar nog inte ta risken. Det skulle ju vara högst obehagligt om jag istället insåg att jag hade hamnat ombord på ett spöktåg, eller fann att jag var utsatt för högre makters experiment med dimensioner och parallella universa.
Jag fortsätter nog att inskränka mina tankegångar i händelser av möte ute på linjen till den anspråkslösa men ärliga frasen "Nej, inte ett möte till!"





[Läs En Annan Text]



1999 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.