Kuratorns råd

Skriven 6 mars 2002



"Ja, du är med barn", sa den kvinnliga kuratorn och vände sig om från fönstret.
Den unga flickan såg först förskräckt ut, men sedan började det långsamt lysa i hennes ögon och man kunde ana något som nästan liknade ett stolt leende, när hon på allvar insåg vad orden betydde.
Kuratorn log inte. Hon stod kvar där hon stod och såg på flickan, med en bister min.
"Så är det", sa hon, "och det betyder att du nu måste bestämma dig för vad du ska göra."
Antydan till leende försvann genast hos flickan, och hon såg med ens förvirrad ut.
"Göra?" upprepade hon.
"Ja, göra", sa kuratorn otåligt. "Om du vill göra abort eller inte. Du måste bestämma dig för det nu när du vet att du är med barn."
"Abort?" sa flickan, fortfarande lika oförstående.
"Just precis abort." Kuratorn började bli något irriterad över den unga flickans oförmåga att fatta galoppen, men hon försökte le på ett uppmuntrande sätt. "Du ska veta att det inte är förenat med några större besvär att göra abort. Det går fort och enkelt inne på kliniken i Kapernaum och är gratis tack vare - "
"Men jag trodde... jag menar, jag vet inte om jag vill göra abort", sa flickan och rodnade en aning.
Kuratorn såg forskande på henne.
"Sa du att du inte visste vem som var pappan?"
"Joo... nää... jo... alltså... jo, jag vet visst vem det är", lyckades flickan till slut få fram, "men..."
"Har du inte pratat nånting med honom efter det som hände?"
"Nej", erkände hon, ännu mer generad. "Jag har inte träffat honom alls. Jag vet liksom inte hur man... hur man får tag i honom... personligen, alltså."
"Det är alltså inte någon som du sällskapat med under en längre tid?"
"Nää... jag har ju min fästman i vanliga fall, och det här var... pappan till det här barnet är... det är... inte min fästman."
"Ett one-night-stand?"
Flickan var på väg att svara, men avbröt sig och stängde munnen igen. Hon såg ytterst osäker ut. Kuratorn kunde inte låta bli att sucka.
"Maria, du måste berätta för mig nu. Vad heter han?"
"Det... det... det kan jag inte säga."
"Vet din fästman eller dina föräldrar om det här över huvud taget?"
Maria skakade mycket bestämt på huvudet. Kuratorn suckade en gång till, och höjde sedan rösten för att understryka allvaret i situationen när hon sammanfattade det hela.
"Det är alltså på det sättet att du har blivit gravid, tillsammans med en kille som du inte alls har träffat sen det hände, och som du inte ens kan säga namnet på. Detta har skett fastän du redan är förlovad med... var det Josef han hette? Ja. Och varken Josef eller dina föräldrar vet nånting om det hela. Maria, har du inte alls insett vilken skandal det kommer att bli om du väljer att behålla barnet och din familj får veta vad som hänt?"
Vid det här laget darrade Maria på underläppen, och rösten var ynklig när hon svarade:
"Joo..."
"Då förstår du väl att det bästa för dig är att göra abort", sa kuratorn, och tittade på henne med en riktigt beklagande och tröstande blick.
"Men jag..."
"Som sagt så går det fort och lätt inne på kliniken. Du blir nersövd och sen är fostret borta utan att du hinner tänka en tanke. Givetvis har alla på kliniken tystnadsplikt, din familj här i Nasaret kommer aldrig att få veta något. Jag försäkrar dig att det är det bästa du kan göra."
Maria fick plötsligt kraft i rösten igen.
"Jag vill inte göra abort!" sa hon. "Jag är säker på att barnets far inte skulle vilja att jag gjorde det. Han vill nog behålla det."
Kuratorn såg först lite överrumplad ut, när hennes patient nu visade sig betydligt mer viljestark än hon hittills trott, men hon lyckades behålla sin myndiga hållning och fortsatte med övertalningsprocessen. Alltjämt på ett snällt sätt, givetvis. Hon log.
"Maria, det är rart av dig att du bryr dig om vad pappan tycker", sa hon. "Men jag tycker ändå du ska tänka efter lite. Du vet, att trots allt så är detta ytterst en fråga om dig, bara dig. Det gäller din kropp och ingen annans. Ingen annan är inblandad. I det här landet har vi kvinnor förmånen att själva få bestämma över våra kroppsdelar, och jag tycker inte du ska kasta bort denna dyrbara rättighet."
Maria satt tyst och såg trotsig ut.
"Tänk efter på om barnets far verkligen förtjänar att du bryr dig om honom på det här sättet", fortsatte kuratorn. "Har han gjort nånting för dig? Har han sagt nånting till dig efter den gången då barnet blev till?"
"Nä", sa Maria, mycket korthugget.
"Där ser du. Oss emellan sagt så är de flesta karlar ruskigt ansvarslösa. De sår sin vildhavre och sen sticker de bara sin väg. Tror du verkligen att den här killen skulle ta sitt ansvar och hjälpa dig att uppfostra barnet?"
Maria teg.
"Det tror inte jag, efter vad du har berättat", sa kuratorn i bestämd ton. "Och så kommer du att stå där, med ett barn vid femton års ålder, och en bedragen fästman som du inte alls ska vara så säker på att han vill stanna hos dig. Gör abort, Maria! Det är den enda utvägen."
"Det tänker jag inte alls göra", förkunnade Maria, och hon såg kuratorn rakt in i ögonen när hon sa det.
Kuratorn kände att hon började tappa tålamodet med denna envisa och dumdristiga flicka.
"Du har en fri vilja, Maria!" poängterade hon. "Använd den! Låt inga religiösa idéer eller annat sånt ta ifrån dig din fria vilja! Du har rätt att bestämma över dig själv! Har du inte lyssnat på nåt av det jag har sagt till dig? Gör abort!"
"Nej!" sa Maria. "Jag har en fri vilja och jag väljer att föda mitt barn!"
Och utan att säga något mer eller vänta på svar från kuratorn, reste sig Maria ur sin stol och lämnade rummet. Hon gick med ilskna, klampande steg och smällde igen dörren hårt efter sig.
Kuratorn brydde sig inte om att rusa efter. Hon satte sig vid sitt skrivbord, muttrande. Hon funderade under några sekunder på om hon kanske hade gått för hårt fram mot flickan, men kom fram till att hon inte hade det. Hon hade bara sagt som det var, och det hade tydligen varit mer än den där Maria kunnat tåla.
"Dumma flicka...", morrade kuratorn för sig själv. "Såna som hon kan inte alls tänka själva när de fått griller i skallen."
Om bara Maria ville förstå vad det innebar att ha en fri vilja... då skulle hon slippa den besvärliga situation som väntade henne om drygt åtta månader. Men det var väl det religiösa inflytandet som hindrade henne från att tänka fritt och självständigt och fatta egna beslut. Som gjorde henne passiv och underdånig.
Kuratorn suckade djupt, och sedan föll hennes blick på affischen som hängde på väggen. Där stod Judéens sexualupplysningsförbunds motto, med stora färgglada bokstäver. Om Maria hade följt detta förståndiga motto hade hon inte hamnat i den här belägenheten över huvud taget.
GÖR VAD DU VILL MED VEM DU VILL HUR OCH NÄR DU VILL, MEN ANVÄND KONDOM.

Maria klev ut genom porten till ungdomsmottagningen och kom ut på gatan. Solen värmde behagligt. Hon kände sig trots allt på gott humör.
Hon kände på sin mage. Än hade den inte börjat växa, men hon visste att den snart skulle det. Hon visste att det skulle gå bra. Och vad kuratorn än sade visste hon också att barnets far faktiskt skulle ta hand om och hjälpa henne.
Hon såg upp mot himlen.
"Jag är Herrens tjänarinna", viskade hon för sig själv. "Må det ske med mig som du har sagt."





[Läs En Annan Text]



2002 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.