Scen 12 ur Natten sprider ljus

Skriven augusti 1997



I en alldeles vanlig säng, i ett alldeles vanligt sovrum, i ett alldeles vanligt radhus, i en alldeles vanlig ort, i en alldeles vanlig kommun, ligger en alldeles vanlig svensk kvinna och drömmer en särdeles ovanlig dröm. Särdeles ovanlig eftersom ingen annan människa någonsin kommer att drömma den. Hon kommer inte att drömma den någon mer gång själv heller, i alla fall inte exakt som hon drömmer den nu.
Kvinnan heter Astrid, och när hon är vaken arbetar hon som kassörska i en livsmedelsaffär i Stenungsund. Hon har en make, som sover bredvid henne, tre barn, som sover i varsitt eget rum på andra håll i huset, och två undulater, som sover i sin bur i köket. Familjen har en bil, som är instängd i garaget. De har en sommarstuga uppe i Dalsland, som är igenbommad över vintern. Astrid har en liten nätt samling vänner, bland annat ett gäng jämnåriga och likasinnade kvinnor som tillsammans brukar motionssimma varje tisdagkväll. Hon är medlem i Amnesty International, röstar på socialdemokraterna, kan laga bra mat när hon vill och får då och då anfall av migrän. Hon håller strikt på regler och bestämmelser, dricker gärna vitt vin, betalar sin skatt utan att klaga, går i kyrkan vid jul och påsk, och tycker om att förfasa sig över våld, rasism, EU och priset på köttfärs.
Astrid lever ett mycket ordnat och på alla sätt normalt liv.
Men när hon nu ligger och sover, ser hennes värld ut på ett helt annorlunda sätt. Astrid drömmer, och i hennes dröm har all världslig ordning och reda försvunnit. Där är ingenting normalt. I drömmen upplever hon en tillvaro mycket olik den hon framlever då hon är vaken. Drömmen bryr sig inte om realiteten, där är allting upp och ner, och i Astrids dröm är allting unikt just för Astrid. Ingen annan än hon kan uppleva det hon upplever nu.
På natten blir man genom drömmarna insläppt i en fantasifull värld, en värld långt bortom all logik och alla lagar. En utomjordisk värld, en undervattensvärld, en annan dimension, ett parallellt universum. På dagen inträffar inte detta, där är man vaken och nykter och befinner sig i den värld man skaffar sig kunskap om med förståndet och förnuftet. Där är allt grått och tråkigt, verklighetstroget och trist.
Men i natten, i de nattliga drömmarna, får man se något helt annat. Något bättre. Något mer underhållande, färggrant och sprakande, fantastiskt och upplivande, onaturligt, men ändå på något sätt närmare själva livets och tillvarons kärna och mening. Där upplever man det som aldrig går att uppleva när man är vaken, men som man alltid längtar till. Och där upplever man också det man fruktar och är rädd för. Önskningar går i uppfyllelse, allt det otroliga händer. Sorgligt, glatt. Ljust, mörkt. Spänning och skräck, kärlek och njutning. Det är ett gudaskänkt menageri man får vara med om när man drömmer. Något som livar upp och ger kraft och styrka.
Och det bästa av allt - ingen annan kan tränga in där, ingen kan inkräkta på varje enskild människas egen, privata dröm.
Astrid är med om detta nu på natten, när hon sover. Inte om dagen, om natten är hon med om det.
I drömmen kryper hon i en lång gång. Hon vet inte hur hon hamnade där, men nu befinner hon sig i en mycket trång liten tunnel, nätt och jämnt stor nog att släppa igenom henne. Tunneln är nästan cirkelrund, som ett ledningsrör, men dess väggar är skrovliga som av granit. Det är lågt i tak, hon slår huvudet i taket bara hon försöker att lyfta det en aning, och tunneln är inte bredare än att hennes axlar och höfter skrapar mot väggarna när hon hasar sig igenom.
Hon kan se i tunneln tack vare att hon har en lampa med sig. Det är en liten ficklampa med röd huv och schackrutat mönster längre ner på skaftet. Den brukar hon använda i sommarstugan, om hon behöver gå ut till dasset när det är mörkt. Nu ger den ifrån sig ett kraftigt, gult ljus, som gör att hon kan se de torra, hårda, ojämna väggarna och konstatera att den rörliknande gången hon kryper i är mycket trång. Hon kommer knappt igenom. Underligt nog har hon inte svårt att andas, trots att hon måste befinna sig långt in i berget. Men hon börjar få lite cellskräck.
Tunneln blir inte vidare, snarare känns det som om den minskar ytterligare i bredd och ännu mer försvårar Astrids ansträngningar att ta sig igenom. Dessutom sluttar den svagt neråt. Det blir svårt att ta sig tillbaka igen nu. Särskilt om tunneln utan vidare skulle ta slut, så att hon inte kan vända utan måste kravla baklänges tillbaka. Det är inte det lättaste att kravla baklänges i en tunnel som bär uppåt.
Plötsligt är hon inte Astrid längre. Nu är hon istället Kristina från Duvemåla, från musikalen som hon såg i Göteborg för en tid sedan, och från Vilhelm Mobergs böcker. Hon läste 'Utvandrarna' igår. Kristina kryper vidare i tunneln, hon har blivit lite mer rädd nu. På något sätt måste hon ta sig fram till slutet på den här trånga gången. Där framme väntar Karl Oskar och barnen. Hon vill ta sina barn i famnen, både Anna och Johan och Märta och lille Alfons Åberg. Hon läste 'Raska på, Alfons Åberg!' högt för sin minsting igår kväll.
Men tunneln blir ännu trängre. Och Kristinas mage har blivit större, hon väntar en till, och den stora magen är i vägen när hon ska krypa.
"Kal Oska!" jämrar hon sig. "Kom och hjälp mig, jag måste ha en pinne till overheaden!"
Någonstans långt bortifrån tycker hon att hon kan höra Karl Oskars röst, som kallar på henne. Han finns någonstans där framme, det finns ändå ett slut på tunneln. Kristina snyftar och kravlar vidare. Stora sår skrapas upp på hennes knän.
Jag måste visa mamma mina röda knän, så blir hon äntligen övertygad om att jag skurar alldeles för mycket hemma i Villa Villerkulla, tänker hon.
Fortfarande är det samma skrovliga väggar i tunneln, och fortfarande blir den allt minder och mindre. Kristina kommer fram till en passage som ser helt omöjlig ut att ta sig igenom. Det är ett hål som inte kan vara mycket större än hennes huvud. Men hon måste igenom det hålet också, annars kommer hon inte fram till Karl Oskar.
Huvudet går att klämma igenom. Sedan var det axlarna... hon lägger sig på sidan för att få förbi dem. Det går till slut, efter ganska mycket vricklande och kämpande. Axlarna är alldeles ömma efteråt. Bittert ålar hon sig genom passagen, hela överkroppen. När hon kommer till höfterna blir det jobbigt igen. Hon stönar högt medan hon pressar på, och hon lyckas skrapa sönder hela kjolen innan hon äntligen lyckas ta sig igenom.
Och så går det vidare. Ännu mera neråt, det sluttar riktigt brant nu. Omöjligt att ta sig upp baklänges. Kanske är det lika omöjligt framlänges. Det finns ingen återvändo nu, Kristina måste vidare. Lutningen i tunneln är så kraftig att små gruskorn börjar rassla nerför den, det är hon som sätter dem i rullning. Att hon inte själv glider utför beror enbart på att det mycket låga taket hindrar detta. Hon häver sig ner.
Det sitter högtalare på väggen, de sänder ut musik. Kristina börjar sjunga, hon är ju en del av musikalen, publiken vill veta hur det går för henne och vad hon känner när hon kryper. Hennes röst blandas med bakgrundsmusiken från högtalarna, men hon sjunger med hes och skrovlig stämma, ganska falskt. Det här är ingen lyckad föreställning. Med plågad röst sjunger hon 'Du måste finnas', en kärlekssång till Karl Oskar, som måste finnas vid slutet av tunneln. Där väntar han på henne. Invid grinden ska jag stå och vänta, hör hon honom sjunga.
Och när hans röst har tystnat, fortsätter hon med att sjunga 'I don´t know how to love him' medan hon kryper vidare. Bäst som hon sjunger kommer hon fram till ett ställe där tunneln blir helt lodrät, den verkar försvinna i intet. Hon ställer ifrån sig sin overhead, som hon använt för att lysa sig med, sträcker fram händerna och känner sig för där gången verkar ta slut. Det verkar som om den gör en krök, fast i höjdled istället för i sidled. Hon måste häva sig runt och ta sig in i den nya tunneln som börjar där nedanför.
Det går lättare än hon trodde. Tunneln blir en aning bredare nu, men den fortsätter att slutta nedåt. Efter en stund slutar det emellertid, det börjar bära uppåt igen. Kristina kryper på med större iver och energi än förut. Något säger henne att hon är ganska nära sitt mål.
Inte kunde jag tro att det var så vackert här i Dalsland, tänker hon.
Hon tar en paus för att borsta håret, med ett fiskben som kam. Det låg i hennes förklädesficka. Sedan kryper hon vidare. Åter igen börjar det gå nedåt. Overheaden har slutat fungera, det har varit strömavbrott.
Så hejdar hon sig. Vatten skvalpar upp mot hennes händer. Gången är tydligen vattenfylld lite längre ner. Hur lång är den vattenfyllda sträckan? Hon kan inte hålla andan hur länge som helst. Men det är också fullständigt omöjligt att ta sig tillbaka. Även om hon kan krypa baklänges uppför, kan hon aldrig runda den där kröken. Det får väl bli så att hon ger sig ner i det där vattnet.
Det kan aldrig hända något värre än att jag drunknar, avgör hon.
Men innan hon drar sina djupa andetag för att kasta sig in i den vattenfyllda tunneln, ropar hon högt efter någon som eventuellt kan hjälpa henne.
"Hallå!" skriker hon. Det ekar, trots att tunneln är så trång. "Finns det någon där? Kom och hjälp mig!"
Hon hör hur de små dvärgarna muntert dansar och sjunger sin glada sång på andra sidan väggen. De har hört hennes rop, det är för dem signalen att de ska inleda sin midsommarfest. Att komma till undsättning har de ingen tanke på. För övrigt kan de inte göra det, det är ju en tjock granitvägg emellan. Hon blir allt vackert tvungen att dyka ner i vattnet.
Och Kristina gör det. Andetaget hon drar innan hon ger sig iväg blir inte så värst djupt, men det tar inte lång tid att häva sig genom den vattenfyllda gången. Hon kommer ut i fritt vatten, där hon kan sträcka ut armar och ben och simma omkring som en fisk. Äntligen har hon lite mer svängrum. Gälarna träder i funktion, hon simmar runt och ser sig om. Ovanifrån kommer ett starkt ljus som lyser upp vattnet. De många bubblorna och virvlarna syns tydligt i detta ljus, och vattnet blir muntert blått. Stora flundror och havsanemoner rör sig under henne. Kristina ser sin egen skugga långt borta, den råder henne att omedelbart simma upp till ytan. Det kan inte vara långt dit.
Hon stiger upp genom vattnet, och krossar ytan med ett förfärligt plaskande och frustande. Hon skakar allt vatten ur ögonen och tittar sig omkring. Var har hon hamnat nu? Det vatten hon simmar i påminner om vattnet i en bubbelpool, turkosfärgat och friskt porlande. Över henne lyser en stor lampa, och uppe på stranden kan hon urskilja en mängd hål i klippväggen. Grottor, eller något. Kristina ser inget tak, men inte heller någon öppning ut i det fria ovanför sitt huvud.
Vattnet rinner klart och kluckande som en källa eller en bäck i bergen, det ekar lite grann mellan väggarna i detta klipprum. Ur lampan där uppe kommer nytt, friskt vatten rinnande, som en fontän. Där borta är en stege som leder upp ur swimmingpoolen. Hon simmar dit och klättrar ur vattnet, skakar det ur kläderna. Blir sedan stående och tittar på en enorm tavla som sitter på väggen, mellan två av de stegar som går upp mot grottöppningarna.
Det är en vacker tavla. Den föreställer en orm, som biter sig själv i svansen. En stor orm med grant mönster på ryggen, en pytonorm, eller något sådant. Kristina tittar hänfört på den. Samtidigt börjar det klättra ner folk för stegarna uppifrån grottorna. Hon märker dem, men tittar inte åt deras håll. Hon tittar inte ditåt förrän en stor gris kommer fram och buffar på henne med trynet så att hon måste ta bort blicken från tavlan med ormen.
En stor skara människor har samlats runt omkring henne. De ser inte så förvånade ut när de tar henne i beskådande, men däremot kan hon inte låta bli att bli bestört över hur de ser ut. Det är nästan en mer fascinerande syn än ormtavlan. De är män allihop, och de är negrer. Mycket svarta. Så svarta människor har Kristina aldrig sett förut. Hon undrar om någon av dem kan vara Karl Oskar, men det ser inte så ut. Ingen av dem har riktigt hans utseende. De ler mot henne med knallvita tänder. Deras klädsel är i högsta grad underlig. De är nästan helt nakna, men de har dolt sina genitalier, stoppat in dem i långa, oranga strutar, som infödingarna på Nya Guinea. Hon såg en dokumentär om dessa naturfolk på TV igår. Strutarna är fastspända med läderremmar runt männens lår, och de höjer sig mot skyn som bamburör. Förutom dessa märkliga prydnader, som männen skylar sig med, har de stora ringar hängande i bröstvårtorna. Primitiv piercing.
Basisten Flea i gruppen Red Hot Chili Peppers, som hennes äldste son lyssnar på, bryter sig loss ur klungan och kliver fram till henne. Hans andedräkt luktar vitlök.
"Välkommen hit till oss i Jehovas vittnen, kära Susanne", säger han och räcker henne sin hand.
Hon är inte längre Kristina från Duvemåla, nu är hon sin väninna Susanne som brukar vara med henne och simma varje tisdagkväll, och hon skakar hand med Flea. Hon grips av en stark lust att slita av honom den oranga struten - han kanske har en revolver eller ett armborst där innanför? - men hon låter bli det. Flea riktar hennes ansikte uppåt, och ur en av grottorna där uppe kommer nu en kvinna klättrande.
"Här kommer vår Stora Moder", säger Flea, och ögonen lyser på honom.
Kvinnan klättrar ner för stegen, hälsas med ivriga hurrarop från alla svarta män. Den här kvinnan är inte svart, hon har ett japanskt eller koreanskt utseende, sneda ögon och trubbigt ansikte. Hon bär en svart, åtsmitande, genomskinlig pyjamas som inte gör något för att dölja det som inte borde synas, hennes kropp är mycket slank och välformad, och hon ler mot Susanne.
"Även jag vill hälsa dig hjärtligt välkommen hit, min flicka", säger hon på oklanderlig Mellerudsdialekt. "Gudrun heter jag. Mina vänner kallar mig Arga Gudrun."
"Susanna Tamaro", presenterar sig Susanne artigt.
"Kom med mig, så ska du få något gott att äta."
De svarta männen med strutarna går åt sidan när Arga Gudrun tar Susanne vid handen och börjar gå genom korridoren. Snart är de båda kvinnorna ensamma med varandra. Susanne undrar lite vagt om hon möjligtvis glömde stänga av spisplattan hemma, men hon säger inget högt till sin följeslagerska.
"Gick resan bra?" undrar Arga Gudrun.
"Jo, visst gjorde den det", svarar Susanne, och börjar plötsligt prata riktigt mycket. "Det blåste rätt mycket på Nordsjön, så jag fick ligga till sängs. Jag har rätt lätt att bli sjösjuk, förstår du. Men annars var det en skön resa. Jag åt kycklingfilé och bearnaisesås till lunch."
"Ja, det är gott det, du", säger Arga Gudrun belåtet.
De kommer fram till en stor port, som öppnar sig med ett högljutt knarrande när Arga Gudrun andas på nyckelhålet. Susanne går inte in genast utan väntar på att hennes vägviserska ska gå före, men hon står kvar och breder ut armen till tecken på att Susanne får företräde.
"Stig på för all del", säger hon, och det gör Susanne.
Där inne väntar ett dukat bord med gravad lax, ett helstekt tjurhuvud som stirrar med vänliga ögon på Susanne när hon kommer in, sallad, äpplen och en stor skål med chokladpudding och makaroner. Ingen annan finns i rummet, och Arga Gudrun drar ut stolen så att Susanne ska kunna sätta sig.
"Varsågod och sitt. Låt dig väl smaka."
Susanne tar ett äpple och tuggar eftertänksamt. Hon ser på Arga Gudrun, som just håller på att dra över sig en morgonrock och skrattar lite mot henne medan hon gör det.
"Jag är lite pryd", förklarar hon. "Jag gillar inte riktigt att gå klädd halvnaken så här på tu man hand."
"Nej, jag förstår det", säger Susanne med munnen full av äpple. "Det gör inte min man heller."
"När du har ätit färdigt ska du få bada och få på dig nya kläder", upplyser Arga Gudrun med allvarlig blick.
Susanne hoppar över tjurhuvudet, men äter ganska mycket chokladpudding. Den andra kvinnan äter ingenting. Så fort tallriken är tom, rycker hon ganska bryskt upp Susanne från hennes stol och leder henne ut till en stor badbalja av plåt. Den är fylld med hett vatten och badskum som doftar syren. Hon köpte badskum i ICA-butiken igår.
"Plums i böljan", säger Arga Gudrun och skrattar så att den tjocka magen hoppar.
Först tvekar Susanne, men sedan drar hon av sig sin folkdräkt och går ner i vattnet. Det är mycket hett i början, hon sänker sig ytterst försiktigt ner i baljan, men efter ett tag har hon vant sig vid vattnets värme och kan slappna av i badet. Nu är hon inte längre Susanne, nu är hon åter Astrid, och hon är sex år och plaskar förnöjsamt i plåtbaljans vatten. Hennes kropp är ett barns och hennes tankar ett barns.
Arga Gudrun står och ser på med rynkiga händer.
"Jag går och poppar lite popcorn", säger hon. "Ha inte lampan tänd för länge."
Sedan försvinner hon. Astrid leker i vattnet, hon tar upp en röd plastbåt och seglar lite med den, och hon prövar att knipa om näsan med fingrarna och dyka ner i vattnet för att se hur länge hon kan hålla sig nere. Astrid leker att gröten är land, och mjölken är hav, och lingonen är båtar.
"Det ska vara jättemånga båtar!" tycker Astrid och häller ner en hel hög röda plastbåtar i badbaljan ur en plastkasse från Åhléns i Åmål.
Det är jätteroligt att leka i baljan, men snart kommer Arga Gudrun tillbaka och står där vid hennes sida med vresig min, smuts under strumporna och stripigt hår.
"Nu är det dags att gå upp, min flicka lilla", säger hon strängt.
Astrid protesterar, men Arga Gudrun lyfter upp henne ur badet och torkar henne med en äcklig handduk. Hon ger henne en rejäl åthutning på skarpen:
"Om du inte slutar skrika nu så får du inga popcorn!"
Och Astrid tiger. Popcorn vill hon ha. Och sockervadd. Arga Gudrun tar på henne en genomskinlig pyjamas och skickar ut henne i hallen, där hon träffar alla sina kamrater från Kyrkans Barntimmar. Hennes yngste son går dit varje onsdag. Barntimmebarnen slår på trummor och sjunger, och rätt vad det är kommer en klämkäck ledare med blommig skjorta och klappar muntert i händerna.
"Nu ska vi gå upp i hopptornet i Nössemark och träna på att hoppa simhopp!"
De tågar i ett led, två och två, går genom en dörr och stiger ut på en brygga. Solen skiner vänligt, vattnet är blått, och överallt hörs skrikandet och stojandet från lekande barn i vattenbrynet. Astrid spanar efter sin man, men hon kan inte se honom. För att se bättre klättrar hon upp i hopptornet. Hon klättrar allra högst upp.
Det är svindlande högt. Vinden blåser kraftigt här uppe, tornet vajar, och trampolinen vibrerar och gungar när hon kliver på den. Med tveksamma, ängsliga steg går hon ända ut på dess kant. Står där och svajar fram och tillbaka. Vattnet ligger så långt nedanför henne. Hon kommer att slå ihjäl sig om hon hoppar.
"Hoppa då!" säger Arga Gudrun bakom henne. "Är du feg? Vågar du inte hoppa? Du törs inte! Du törs inte! Hahahahahaha!"
"Jag vill inte", darrar Astrid. "Jag kan inte simma."
"Det var då märkvärdigt!" ryter Arga Gudrun och skumpar fram mot henne så att hela hopptornet skakar. Hon rycker i henne, hon är stor och fet och klädd i en uråldrig, tantig baddräkt.
"Jag vågar inte", piper Astrid.
"Hoppa nu!" beordrar Arga Gudrun. "Alla andra ungar i din ålder kan simma! Hoppa, annars knuffar jag dig! Om du inte har hoppat innan jag räknat till tre så knuffar jag! Ett! Två! TREEEEE!"
Hon knuffar. Astrid tappar balansen och faller. Hon skriker medan hon flyger genom luften, och den blå, hårda, stillastående, porlande vattenytan nedanför henne närmar sig hastigt. Hon slår mot den.
Och nu ligger hon vaken i sin säng hemma i Stenungsund, bredvid sin man. Fortfarande är hon uppskrämd. Hon måste rädda sig...
Nej, det var visst bara en dröm. Hon har drömt alltsammans, det var inget farligt. Men det var en intressant dröm. Astrid börjar genast ta fram alla vakenhetens ansträngningar för att bevara drömmen. Hur var den nu? Hon kröp i en gång... och så träffade hon negrer med penisfodral och nån som hette Arga Gudrun... och så badade hon i en badbalja... och... och... och... äsch! Allt har redan försvunnit.
Astrid suckar högt, så högt att hennes man vaknar.
"Vad är det med dig nu då?" muttrar han. "Sover du inte?"
"Jag drömde så konstigt", säger Astrid, och kan inte dölja sin besvikelse. "Men nu har jag glömt allt det drömmen handlade om. Tror du det betydde nåt särskilt?" "Äh, lägg av", säger hennes man. "Drömmar betyder aldrig nånting, de är ingenting att bry sig om. Det är bättre att du håller dig till verkligheten. Sov nu."
Astrid funderar. Om drömmar inte betyder någonting, varför drömde hon då? Och varför drömde hon så intressant, så spännande, så annorlunda och egendomligt?
Men hennes man har nog rätt, den betydde ingenting.
Några minuter senare har Astrid redan somnat om och trätt in i en ny drömföreställning, inte ett dugg sämre än den föregående.
Dessvärre kommer hon inte heller i det fallet att inse hur underbar det nattliga drömmandets gåva faktiskt är, och hur mycket den betyder för en människa.





[Läs En Annan Text]



1997 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.