Odyssé i ett regnigt Göteborg

Skriven december 2000
Tillägnad Jemima Hammarlund

Jag vandrar i en stad som fyllts av väta, det slutar aldrig droppa ifrån skyn. I gränderna är mörkrets slöjor täta och diset har svept in den vackra vyn. Och fast det ej är kväll är himlen kulen, det känns som om det redan vore natt. Det är nu sexton dagar kvar till julen och nedstänkt blir min gröna fiskarhatt. Jag vandrar på, här finns det få som självmant utomhus vill gå. Var min jag ser, den pekar ner, och jag vill hellre att de ler - för jag är glad, fast dränkt liksom en katt. I varje gatubrunn hörs vattnet skvala och varje pöl har vuxit till en sjö. I husen verkar folk ha gått i dvala, det vinter är, fast utan någon snö. Och bilar trängs i kö på viadukten och utfällt blir vartenda paraply. Jag tycker nästan att jag känner lukten av vissnat gräs som vattnet gjort till dy. Men trots allt slask och lågtrycksblask så känner jag mig pigg och rask, av kärlek fylld, min själ förgylld, och ej för något ont beskylld, och jag kan känna vart bekymmer fly. Jag är på väg till möte med min kära, för henne trotsar jag all vädrets makt. Fast det tar tid att gå så känns det nära när målet är en flickas ljuva prakt. Jag längtar tills hon möter mig därhemma och släpper in mig i sin korridor. Hon talar fina ord med ljuvlig stämma, mitt finger leker ömt med hennes hår. Hon är min vän. Av alla män har jag fått möta kärleken. Så glad och nöjd och full av fröjd jag vandrar ner från Olofshöjd och jag är lycklig där i regn jag går.

[Läs En Annan Text]



2000 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.