Praktisk handledning i att äta ostbågar

Skriven februari 1999



AVSNITT 4
ÄTMETODER OCH FÖRVARING


Eftersom detta kursavsnitt innehåller ganska mycket viktig information, är det bäst att vi sätter igång genast och inte spiller tid på onödiga inledningsfraser.
Ätmetoder alltså. Nu måste man komma ihåg att varje människa har sitt eget sätt att äta ostbågar, och att det knappast går att sätta sig upp mot någon och säga att "du har inte den rätta ättekniken", men jag ska ändå ta och gå igenom de ätmetoder som jag är mest bekant med, kommentera dem och rekommendera vissa. För det är ju så att vissa ätmetoder ger en större matupplevelse än andra.

Innan vi börjar med det vill jag emellertid att ni föreställer er hur ni sitter där på er säng, skönt och bekvämt, med er påse i handen. Ni tar ett ordentligt tag i den prasslande påsen, rycker till och sprättar upp den. Det underbara, delikata, gula innehållet blir synligt, och dess doft stiger upp mot er från påsens innandöme. Ni sticker ner handen...
Nej! Det gör ni inte alls! För det är nämligen så att ett av de allra ljuvligaste ögonblicken under ostbågeätningsprocessen är när man luktar i påsen, just innan man börjar äta. Man sticker då ner näsan i påsen och sniffar, med stora, dallrande andetag (minst fem stycken) likt en vinprovare som luktar på korken eller en knarkare som sniffar kokain (fast ostbågar är ju betydligt ofarligare än kokain). Vissa människor påstår att lukten man känner vid denna sniffning är äcklig, men tycker man det har man ännu inte utvecklat någon ädel kärlek till ostbågen. Älskar man ostbågar på ett äkta sätt, älskar man också deras lukt, och älskar man lukten passar man alltid på att supa in den i stora drag innan man börjar äta. Glöm aldrig bort att lukta i påsen! Det är en del av hela njutningen med att äta ostbågar! Som Nalle Puh säger, "Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den som nästan är ännu bättre."

När man har luktat färdigt på ostbågarna är det dags att verkligen äta dem. Och då gäller det att vara koncentrerad och äta på ett sådant sätt att man verkligen får ut mesta möjliga av bågarnas smak och konsistens.
Det finns huvudsakligen två former av ätmetoder. Den ena går ut på att äta bågarna en och en, och den andra på att stoppa in flera i munnen på en gång. Den senare metoden är, som man kan förstå, rent förkastlig. Att bara grabba åt sig en näve ostbågar och proppa in alltsammans i munnen samtidigt, och sedan tugga sönder alltsammans till en enda gul gröt, är ett lättjefullt, frosseriaktigt och hänsynslöst sätt att äta. Man kan helt enkelt inte uppleva bågarnas smak på ett riktigt sätt när man äter dem på detta vis.
Nej, då är det bättre att äta bågarna en och en, och inte stoppa i sig en ny förrän man svalt ner den föregående. På detta sätt räcker godsakerna också längre, och varje enskild båge får förmånen att bli personligen uppäten. Men eftersom det är lite tröttsamt att stoppa ner handen i påsen gång på gång och bara ta en båge i taget, föreslår jag att man tar en liten mängd åt gången i sin näve och sedan stoppar i sig dem en och en ur handen, om ni förstår skillnaden. Sådär sju-åtta ostbågar vid varje besök i påsen är lagom.
Sedan finns det flera sätt att förtära den ostbåge man tillfälligtvis har i munnen. Ostbågens rundade form gör att den passar alldeles förträffligt att placera på längden mellan framtänderna - tandraderna är ju rundade i nästan exakt samma vinkel. Har man bågen mellan framtänderna kan man lugnt och eftertänksamt bita sönder den och bolla de två halvorna runt i munnen med tungan innan man långsamt börjar tugga dem. En annan metod är att suga på ostbågen så som man suger på en halstablett, men nackdelen med det är att saltet då genast försvinner och den massa man har kvar inte smakar riktigt lika upphetsande.
Den ätmetod jag personligen föredrar är att med tungan klämma fast ostbågen mot gommen, ganska långt fram i munnen, nästan ända framme vid framtänderna, och sedan hålla den kvar där och trycka mot den med tungan så att den löser upp sig. Det tar inte så lång tid att det blir tråkigt, men man hinner ändå gott och väl känna smaken helt och fullt och ta vara på den fantastiska upplevelsen när ostbågen avsöndrar sitt salt och sitt spröda, fylliga innandöme och detta förs över till tungans känsliga smaklökar. Ett annat bra alternativ är att lite snabbt tugga sönder ostbågen till en mjuk klump, som man sedan kan smälta ytterligare mot gommen under några njutningsfyllda sekunder.
Vilken metod man än väljer ska man komma ihåg att ostbågar lämpar sig bäst för tuggning och smältning i den främre delen av munnen. Det är bättre att tugga en ostbåge med fram- och hörntänderna än med kindtänderna, eftersom ostbågemassan har en förmåga att kleta sig fast inne i tuggytorna på de bakre kindtänderna och är svåra att få loss därifrån.
När man äter ostbågar är det oundvikligt att man får fingrarna fulla av flott och smulor. Detta ska man inte äcklas över, tvärtom ska man njuta av det. Det är trevligt att då och då kunna slicka av sina fem fingrar, en efter en; man slår då två flugor i en smäll, i och med att man både får i sig det välsmakande salta smulet och rengör fingrarna. När man nått ner till botten i påsen och smulor är allt som återstår av innehållet, kan man till och med ha lite orgie i smulätning, genom att man slickar på fingrarna och sedan låter stora mängder smulor fastna på fingertopparna likt kokosflingor på en chokladboll. Detta kan man sedan suga i sig som en perfekt avslutning på måltiden.

Ostbågar är gott, men som alla salta snacks framkallar de ofta törst, och därför är det bra att ha något att dricka när man äter dem. Frågan är bara: vad ska man dricka?
Många väljer att förtära sina ostbågar tillsammans med en öl eller läsk, vilket också är vad OLW rekommenderar på sina ostbågepåsar. Själv är jag faktiskt skeptisk till detta, och det är jag av den enkla anledningen att öl och läsk smakar för mycket. Dryckens enda funktion ska vara att släcka ostbågeätarens törst och skölja ner maten, men öl och läsk gör mer än så. Dricker man läsk till ostbågar är det inte bara ostbågarnas smak man känner utan också läskens, och då är det inte längre en hundraprocentig ostbågeätning. Då är det även drickat man njuter av, och så får det som bekant inte vara. Dessutom blir det ju fler kalorier att räkna om man dricker så onyttiga saker som öl eller läsk samtidigt med de redan fettrika ostbågarna. (Vad jag tycker om att doppa ostbågar i dipsåser kan ni själva räkna ut.)
På samma sätt är alla andra drycker olämpliga, i flera fall direkt äckliga i kombination med ostbågar, på grund av att de har en egen smak. Mjölk till exempel är livets porlande vita dryck, men till ostbågar smakar den inte alls bra. Pröva själva.
Det finns bara en enda dryck som verkligen går att dricka tillsammans med ostbågar, och det är vatten. Vatten är nästan helt smaklöst och inverkar därför inte på ostbågarnas smak, varken positivt eller negativt. Samtidigt är vatten kallt och uppfriskande, det finns ingen dryck som släcker törsten så bra som vatten, vatten är nyttigt, och dessutom i stort sett kostnadsfritt. Vatten är den enda rätta ostbågedrycken!
Det är viktigt att man ransonerar sitt vatten när man äter ostbågar. En klunk efter varje nedsvald båge är knappast att rekommendera. Faktiskt är det så att det går att klara sig längre än man tror utan dricka till ostbågarna. Jag skulle vilja föreslå att man tar sig ett par klunkar enbart när man känner att det är fullständigt nödvändigt.

Hur mycket man än försöker ta det lugnt när man äter, är det oundvikligt att ostbågarna förr eller senare tar slut. Förhoppningsvis är man vid det laget mätt och behöver inte sörja överdrivet mycket över att måltiden är avslutad. Ett större problem när man slutat äta är de klibbiga händer (de blir ju inte rena bara för att man slickar av dem då och då), de gula tänder och den dåliga andedräkt man nu har försett sig med. Det är möjligt att man känner sig fet och äcklig efter att ha slukat 175 gram ostbågar. Nu är det förstås numera fullständigt bevisat att man inte får finnar av ostbågar (det är bara hormonerna som åstadkommer acne), men en viss rengöring kan ändå vara på sin plats, om inte annat så av rent psykologiska skäl. Enligt mig skadar det inte att gå och tvätta sig om munnen och händerna, och borsta tänderna eller åtminstone gurgla sig ordentligt, efter avslutad ostbågeätning. Då känner man sig lite fräschare och har ett något bättre samvete.

Det sista vi ska ta upp i veckans kursavsnitt är förvaring av ostbågarna. För en oöppnad påse är detta rätt enkelt - det är bara att följa instruktionerna på påsen och förvara den i rumstemperatur. Ljus eller mörker spelar ingen roll nu för tiden när inga ostbågepåsar är genomskinliga. Påsen behöver inte heller gömmas, eftersom de godissnattare som faktiskt är så fräcka att de sprättar upp en oöppnad påse är mycket få till antalet.
Att förvara ostbågepåsar som är öppnade och fortfarande har kvar en del av innehållet, kan vara svårare. Ett gott råd är att helt enkelt undvika att få något över; då slipper man detta problem. Men om man mot förmodan har ostbågar kvar som man vill spara, bör de gömmas omsorgsfullt. I vilken miljö beror på hur man vill att de ska smaka nästa gång man äter. Vill man ha dem så som när man först öppnade påsen, ska man rulla ihop påsen omsorgsfullt så att ingen luft tränger in till de oskyddade ostbågarna, och sedan placera den någonstans där det är mörkt, alltjämt i rumstemperatur. Då håller de sig normala. Ett hett tips från min sida är dock att man gömmer påsen i fullt öppnat tillstånd (och detta gäller speciellt för OLW Cheez Doodles). Efter en natt i kontakt med luften brukar nämligen ostbågarna vara något annorlunda till konsistensen - deras yttre hinna har då blivit en aning seg, och det är faktiskt inte alls oangenämt att äta dem då. Har man ett bottenlager kvar i sin påse kan man med fördel lagra dem på detta sätt och sedan intaga dem som efterrätt till frukosten nästa morgon.
Hemuppgift till nästa gång: experimentera lite i köket med ostbågar. Ät dem i kombination med andra rätter, förslagsvis korv med bröd, yoghurt, stekt ägg och Janssons frestelse. Skriv ner dina iakttagelser.

I nästa kursavsnitt ska vi gå igenom den mycket besvärande företeelse som kallas omgivande tiggare och hur de bör bemötas.
Ha det bra till dess!

Vidare till kursavsnitt 5





[Läs En Annan Text]



1999 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.