Praktisk handledning i att äta ostbågar

Skriven februari 1999



AVSNITT 5
ATT BJUDA ELLER INTE BJUDA?


Ett av de allra största problemen för en ostbågeätare är att det så sällan är möjligt att få behålla hela påsens innehåll för sig själv. Folk i omgivningen verkar kunna känna på sig rent instinktivt när någon i huset just ska till att öppna en påse ostbågar, och de ser till att genast vara framme och genom allsköns tiggerier lägga beslag på minst en tredjedel av bågarna i påsen. Har man köpt sig en ostbågepåse som man tänker avnjuta i frid och ro, kan man likväl hoppa upp och sätta sig på att man snart får besök av förväntansfulla syskon, syskons kompisar, far- och morföräldrar, mödrar och inte minst fäder, som alla sträcker ut sina händer mot en samtidigt som de väser fram tiggarramsor typ "Fattig man, står på strand, räcker ut sin högra hand..."
Vad ska man göra åt detta? Finns det något knep för att hålla tiggarna på avstånd? Och borde man egentligen inte låta dem få smaka lite i alla fall?
Det är dessa problem vi ska ta upp i denna veckas kursavsnitt.

Låt oss börja med den kanske mest relevanta frågan: är det inte lika bra att man som ostbågeätare delar med sig? Folk förväntar sig ju det av en. Är man inte en snåljåp och en girigbuk om man behåller hela sin påse för sig själv?
En ostbågeätares samvete och goda hjärta blir onekligen lidande under tiggarnas bedjande och längtansfulla blickar. Stoppar man undan påsen bakom ryggen och vägrar bjuda, kommer dessa blickar att istället bli förbittrade och sura, och diverse svordomar kommer säkert också att uttalas. Tiggarna lämnar rummet, och själv sitter man kvar och känner sig som om man just nekat att ge ett stycke bröd åt ett gatubarn i Calcutta. Det dåliga samvetet håller på att ta ifrån en hela glädjen med att äta ostbågar.
Men faktum är att man inte behöver ha så här dåligt samvete bara för att man vägrar bjuda. Tänk efter själva. Är ostbågar livsnödvändiga för tiggarnas överlevnad? Håller tiggarna på att dö av hunger? Är de fullständigt desperata efter något att stoppa i sig? Förvisso icke. Nekar man att hjälpa de fattiga är man en ogudaktig kapitalist, men att vägra ge ostbågar till välmående medborgare i ett välutvecklat industriland är en annan sak och knappast någon allvarlig synd. Man måste vara medveten om att ostbågetiggare är en helt annan sorts tiggare än de olycksbarn i samhället som verkligen behöver hjälp. (Om det kommer någon som helt uppenbart är hungrig och tigger ostbågar, bör man givetvis ge honom det, men frågan är om han inte mår bättre av att gå och ta sig en macka i köket istället.)
Den som vägrar bjuda av sina ostbågar blir ofta beskylld för att vara snål, och det är klart, snål vill man ju inte vara. Men en sak som få människor har tänkt på är att man inte nödvändigtvis behöver se sig själv som den giriga parten. Låt oss istället se det så här: det är inte man själv som är girig, det är tiggarna! Detta är ju också ganska uppenbart. Styrda av sina primitiva ätdrifter kommer de med sina framsträckta kalorisvullna händer och lystna blickar, missunnsamma och avundsjuka för att de själva inte har några ostbågar, och angelägna om att bara få och få och få mer hela tiden. Dessa människor fungerar i sådana situationer helt och hållet som reflexpaket och maskiner: "Aha! Hon har ostbågar! Ostbågar är gott. Jag vill också ha ostbågar. Jag vill ha! Jag vill ha! Jag vill ha!"
Och detta är helt fel attityd till ostbågeätandet. Tiggare som inte kan lämna ostbågeätaren ifred, är för det mesta sådana som drivs av ett tarvligt habegär och i ostbågarna enbart ser något som är gott att stoppa i sig, inte någon högt stående maträtt. De bryter mot det tionde budet, genom att de har begärelse till sin nästas ostbågar. Därför kan man med gott samvete vägra att bjuda dem. (Deras dåliga humör när de inte får något går lyckligtvis över fort.)
Om det skulle vara så att det är en äkta ostbågeälskare man har framför sig, en som kan konsten att tycka om och äta ostbågar på samma eftertänksamma sätt som en själv, kan man gärna låta honom få smaka. Men en äkta ostbågeälskare som ser någon äta ostbågar brukar vanligtvis rusa ner till affären och köpa sig en egen påse istället för att tigga, eftersom han/hon mycket väl vet att den andre har rätt att få ha sina bågar för sig själv.

Som vi konstaterade i kursavsnitt 3 är den bästa platsen för ostbågeätning inne i det egna rummet, bakom en låst dörr. En av anledningarna till detta är att det är det bästa sättet att undvika tiggare. Ja, det är rentav det enda sättet. Om man vet bestämt att man inte har råd att avvara några större mängder av innehållet i sin påse, gör man bäst i att smyga sig undan lite diskret och förtära sina ostbågar där ingen ser eller vet om att man gör det. Detta gäller speciellt vid de tillfällen då affären är stängd och tiggarna alltså inte har några möjligheter att gå och köpa en privat påse åt sig utan måste ta ur ens egen.
Den som vill äta sina ostbågar där andra kan se, får allt lov att räkna med att tiggare dyker upp. I så fall bör man ha ovanstående resonemang i åtanke - tiggarna styrs av sitt habegär och behöver inte bli bjudna, och äkta ostbågeälskare respekterar ens privata ätande.
Dessutom finns det ett annat viktigt faktum man måste ta i åtanke innan man eventuellt bestämmer sig för att bjuda någon, nämligen att den som en gång har fått smaka, kommer med all säkerhet att vilja smaka mer! Ett av de stora mysterierna med livet, universum och allting är att ostbågar av någon outgrundlig anledning alltid smakar mycket bättre när det inte är man själv som äger dem. Hur det kan vara på det sättet är en fråga som vetenskapsmännen förgäves kämpat med i många år. Den praktiska konsekvensen av detta blir att en person som blivit bjuden några minuter tidigare nu kommer att drabbas av ett mångdubbelt starkare ätbegär än det han hade förut, och är framme och tigger igen inom kort. Nu gör han det med ännu större iver, eftersom han ju vet att han fick smaka förra gången och att det därför är sannolikt att han kan få det nu också om han tjatar riktigt mycket. (Detta fenomen kallas förstärkning och är en grundläggande term inom behavioristisk psykologi.)
Av denna anledning bör man tänka sig för både en och två gånger innan man delar med sig av sina ostbågar. Tjatet från tiggarna kan vara påfrestande, men det är ändå lättare att stå ut med än det tjat som man vet att man kommer att drabbas av om man verkligen bjuder en gång och tiggarna något senare kommer och vill ha en andra portion. Bjuder man en gång måste man bjuda en gång till, och en gång till, och en gång till... och för varje gång blir tiggarnas begär allt intensivare. På så sätt försvinner ostbågepåsens innehåll svindlande fort. Detta undviks genom att man helt enkelt struntar i att bjuda.

Men givetvis är det inte förbjudet att dela med sig till folk om man känner att man vill det och är på ett glatt och generöst humör. Huvudsaken är att man bjuder precis så mycket som man har bestämt sig för. Som Paulus säger, "Var och en ska ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare." (2 Kor 9:7)
Utdelningen av ostbågar till omgivningen bör också ske frivilligt och oannonserat, för det gör nämligen mottagarnas glädje så mycket större. Att ge efter för alla utsträckta händer och motvilligt låta påsen gå runt som ett resultat av ivriga påtryckningar, kan ofta göra stämningen besvärad. Om man däremot överraskar personen intill genom att knacka honom/henne på axeln och med ett leende överlämna en nypa ostbågar, helt oväntat, bidrar man till att en känsla av glädje och gemenskap sprider sig över rummet. Det allra bästa är att omgivningen då oftast inte kommer sig för med att tigga mer; de är nöjda med att ooombett ha fått lite grann, och nu kommer de att respektera att man själv äger ostbågarna, samtidigt som de inte tycker att man är en snåljåp.
Hemuppgift till nästa gång: köp en påse ostbågar, öppna den och placera dig med den någonstans där det finns många bekanta runt omkring. Kräv sedan av var och en som tigger en ordentligt formulerad motivering till varför han/hon vill ha! Observera och kritisera motiveringarna.

I nästa kursavsnitt ska vi gå igenom hur ostbågar smakar i olika länder utanför Sverige, och därefter avsluta hela den här kursen.
Ha det bra till dess!

Vidare till kursavsnitt 6





[Läs En Annan Text]



1999 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.