Skatboet
eller En landstrykares upplevelser i fåglarnas rike

Skriven maj 1996



Fortfarande var det långt kvar till Augsburg. Två dagar hade gått sedan jag lämnade Stuttgart, och jag färdades alltjämt fram genom oändliga lövskogar, som omgav mig med sitt milda susande och vars orörda skönhet fick mig att vissla där jag gick fram. Eftersom det ännu var sommar, och eftersom de fantastiska skogarna på gränsen mellan Bayern och Württemberg alltid lockade vandrare som jag, hade jag valt att vandra på mindre och mer okända vägar istället för att använda mig av den stora vägen mellan Stuttgart och Augsburg.
Stora delar av denna landsända hade ännu inte nåtts av befolkningsökningen och de snabbt växande byarna. Den trakt där jag nu gick innehöll fortfarande underbar natur, med ett rikt växt- och djurliv, och under hela denna augustidag hade jag inte stött på en enda människa eller sett en enda by eller liten stad. Det var en märklig känsla, efter de tätbefolkade områden jag tidigare besökt på min resa genom Tyskland, men jag njöt av den i fulla drag. Allt andades frid och ro här - solen sken vänligt på de majestätiska bokarnas fuktiga löv, småfåglars sång blandades med det hesa kraxandet från kråkor, och insekter surrade i det höga gräset som omgav den lilla stig jag följde. Med min vandringsstav i handen och skinnpåsen med proviant hängande på ryggen, trodde jag att inget obehagligt längre kunde drabba mig. Jag var ensam här mitt i naturens rike, trakter som var orörda av människohand... vad kunde man mer begära?
Solen hade redan börjat sjunka ner över träden, förbereda sig på att försvinna under horisonten och lämna plats för natten, när jag stannade på en plats som fascinerade mig och fick mig att vilja stanna där till morgonen. På min vänstra sida var lövskogen tät, men till höger bredde ett fält ut sig, en liten plätt av öppen mark mitt i skogen. Det var täckt av högt gräs, var inte alls så särskilt stort, och hade skogsbrynet på alla sidor. Kanske var det en gammal åker, som för länge sedan övergivits av människor, men jag såg inte till något boningshus i närheten.
Det jag såg var istället ett ovanligt högt träd, en stor poppel, som växte mitt ute på fältet utan något annat träd nära sig. Poppeln såg ovanligt majestätisk ut, som om den härskade över alla andra växter och träd i grannskapet, och jag förstod inte riktigt hur det trädet kunde växa så isolerat och för sig själv, men givetvis förtrollades jag av synen. Och jag såg också, som en liten krona högst upp på poppelns imponerande gröna lövverk, ett skatbo.
I samma stund jag fick syn på detta skatbo, fylldes jag av en obegriplig lust att klättra upp till det. Först visste jag inte riktigt själv varför. Det var bara ett vanligt skatbo, stort och ihopflätat av ris och kvistar, och format som en boll i likhet med alla andra bon. Men vid åsynen av det, ensamt och upphöjt på toppen av ett träd som såg ännu mer ensam och upphöjd ut mitt på fältet, darrade jag av upphetsning. Och lockande tankar kom till mig, tankar på vad som kunde finnas i boet och kunde bli mitt om jag klättrade upp och hämtade det. Jag kände mycket väl till att skator tyckte om blänkande föremål, och det var absolut inte omöjligt att det kunde finnas något värdefullt i boet. Något silverföremål, en juvel, eller en sked... Dessutom var det som sagt hela synen, med det höga trädet och det stora boet, som fick mig att vilja klättra upp. Jag måste upp, behovet var så starkt att det inte gick att motstå, och med stor iver men ändå i sakta mak gick jag fram genom gräset, mot den stora poppeln.
Att klättra upp var ganska svårt, eftersom det riktiga grenverket inte började förrän flera meter upp på stammen och jag bara hade små utskjutande kvistar och skott att stödja mig på. Men jag var vig, stark och van vid strapatser efter flera års ändlös vandring i riket, och jag bars dessutom uppåt av en stor viljestyrka, som var mer dominerande än någonsin nu när jag så otroligt hett önskade att få komma upp och titta i skatboet.
Men när jag äntligen kämpat mig upp och kikade ner i härvan av torra kvistar, vanskligt stödd på några opålitliga grenar, blev jag besviken. Inte ett enda föremål av värde, inte ens en glasbit. Det enda som fanns i boet var fyra stycken ägg, stillsamt vilande på sitt risiga underlag i väntan på att kläckas. Någon vuxen skata syntes inte till; kanske hade skatmodern flytt sin väg när hon märkt att jag var på väg upp till hennes bo. Ett tag visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Det kändes så meningslöst att ha ansträngt sig för att komma ända upp och så finna att allt varit förgäves. Vad hade det egentligen varit bra för att ta sig upp i ett stort träd för att titta i ett skatbo?
Efter någon minuts tvekan grep jag dock ett av de fyra äggen och kastade ut det i luften. Jag visste inte varför, jag ville bara ge mig själv ett slags förklaring till varför jag klättrat upp. Ägget dalade i en vid båge genom luften, och slog sedan ner någonstans vid kanten av fältet. Jag hörde inte när det landade. Plötsligt gripen av frustration och okontrollerat raseri över att ha klättrat så högt bara för att hitta fyra ointressanta ägg, tog jag även det andra ägget och slängde det bort, i en annan riktning. Sedan, utan att jag tänkte på vad jag gjorde, upprepade jag mitt vansinnesdåd och kastade iväg även de två återstående äggen.
Jag kastade en likgiltig blick på det nu tomma skatboet, varpå jag klättrade ner, fort och irriterat och nästan med ännu större styrka än när jag tagit mig upp i trädet. Så fort jag satte fötterna på marken igen, greps jag plötsligt av ånger över det jag hade gjort. Under de minuter jag varit i trädet hade jag inte tänkt på detta sätt, men nu kände jag att jag fylldes av medlidande och skam. Jag kunde inte längre förstå varför jag kastat iväg fyra ägg, som inneslutit fyra blivande skatungar, och som inte velat mig något ont. Nu hade jag gjort mig skyldig till brott mot naturen, jag hade betett mig som den värsta rovfågel, och jag hade ingen som helst förklaring till varför jag gjort som jag gjort.
Men jag lyckades på några minuter att skaka av mig de allra värsta skuldkänslorna, och nonchalant leende för mig själv skyndade jag mig tillbaka över fältet, mot stigen där jag gått fram tidigare och där jag lämnat min skinnpåse. Jag drog upp min packning på ryggen igen och gick vidare. Fortfarande kunde jag hinna en bra bit till innan solen definitivt gick ner och det var dags för mig att försöka hitta en sovplats under en silvergran någonstans. Och ju fortare jag kom iväg från det här konstiga stället, desto bättre.
Efter ett tag kom jag till en bäck. Den var ganska bred och brusade fram med en förvånans-värd friskhet och kraft, och jag blev ganska överraskad när jag såg att det inte var en spång utan en hel bro, med räcken och allt, som ledde stigen över bäcken. Bron verkade dessutom ganska nyanläggd och inte det minsta murken. Detta måste betyda att jag närmade mig bebodda trakter.
Just när jag skulle gå över bron, la jag märke till att det satt en fågel uppflugen på det högra räcket, och jag stannade till alldeles framför den. Det var en skata, och den flög inte skrämt undan när den kände min närvaro, utan satt kvar och tittade på mig. Jag kände mig olustig när jag såg på den och påmindes om boet och de fyra äggen jag kastat undan tidigare under dagen, men samtidigt var det svårt att ta blicken från den svartvita fågeln. Den stirrade på mig, med små pärlögon som nästan hypnotiserade mig, och att se dess blick var i högsta grad kusligt. Det verkade nästan som om den ville tala till mig, och jag fick känslan att skatan var förebrående, att den anklagade mig för min illgärning i poppeln. I det ögonblicket var jag säker på att det här var skatan som rådde om boet och att äggen tillhört henne.
Jag var på väg att vifta med armen mot fågeln och skrika åt den att ge sig iväg, men det behövdes inte eftersom skatan just då bredde ut vingarna och flög uppåt, samtidigt som den gav ifrån sig ett olycksbådande, hest kraxande ljud. Den fortsatte att kraxa, medan den långsamt steg mot himlen och svävade bort över trädtopparna, och dess läte var nästan som ett lockrop. Jag undrade vart den var på väg och vad den skulle göra, men nästan direkt efter att den kommit utom synhåll, försvann det mesta av obehaget som jag känt när jag mött fågeln på bron, och jag promenerade vidare i sakta mak.
Någon timme senare kröp jag ihop under en stor silvergran, för att äta en lätt kvällsvard och få lite sömn innan jag morgonen därpå skulle fortsätta min vandring mot staden Augsburg. Det blev ett par bitar bröd, ett stycke lammkött och en slurk vatten innan jag la mig ner på den mjuka, bekväma marken och somnade. Himlen ovanför mig var nästan helt mörk, och långt borta hörde jag det trygga hoandet från en uggla.
När jag vaknade morgonen därpå och kröp ut från min hemtrevliga vrå under silvergranen, var det första jag såg att himlen var mulen. Solen hade lyst vackert över skogen dagen innan, men nu var det fina vädret borta, och regnet hängde i luften. Luften var otäckt kvav, och jag blev orolig att det kunde börja åska. Ösregn och åskväder var inte precis vad en landstrykare som jag önskade sig under en färd genom dessa öde skogar, där det inte fanns någon människa som kunde erbjuda mig tak över huvudet.
Det andra jag såg var ännu otäckare och motbjudande än den grå himlen. Precis när jag skulle sträcka mig in efter min skinnpåse, såg jag att hela marken framför mig och runt hela silvergranen var täckt av skator. De var många, säkert minst femtio stycken, och de satt alla stilla och tittade på mig med sina små ögon, precis som den ensamma skatan på bron hade gjort. Alla såg de likadana ut, vita och svarta, och i deras blickar fanns något hotfullt, något som ruvade efter hämnd. Jag började svettas.
Jag skrek åt dem att ge sig iväg, men de satt kvar, fortfarande lika orörliga, och mönstrade mig noga och ingående. I den stunden ångrade jag mer än någonsin att jag hade kastat ut de fyra skatäggen över fältet, för jag visste att om jag inte hade gjort det, skulle jag nu inte vara omringad av denna förfärliga mängd av fåglar. Jag visste att skatan på bron hade kallat samman alla traktens skator, och nu ville de hämnas på mig för det jag gjort igår. Jag ville skrika, men det gick inte att få fram något skrik. Svetten rann som flödande vatten nerför min rygg, jag stod där och kände hur skräcken intog varje del av mig, och jag önskade så innerligt att mitt illdåd hade kunnat göras ogjort. Men allt var lönlöst nu - jag hade gjort fel, och nu fick jag ta mitt straff. Jag visste att min sista stund var kommen.
En av skatorna kraxade till, och i samma ögonblick lyfte en annan av dem från marken och flög rakt mot mig. Förtvivlad, desperat försökte jag vifta undan den, men den slog sig ner på min axel och satt kvar hur mycket jag än ruskade på huvudet och slog efter den. En annan skata kom flygande och satte sig rakt på mitt huvud, och jag kände den lätta tyngden och små kalla klor som klöste min panna. Nu skrek jag högt.
Jag försökte panikslagen få bort de stora fåglarna genom att kasta mig på marken, men i samma stund som jag landade raklång på stigen kastade sig alla de andra skatorna över mig, med ett samfällt flaxande och kraxande som lät som hundra miljoner vingslag i morgonens tjocka luft. De klev överallt på mig med små vassa fötter, jag var ett bylte täckt av en enda svartvit matta, och nu kom smärtan, som vassa nålstick överallt på kroppen. Fåglarna hackade på mig. Blodet rann ner för mitt ansikte, mina fingertoppar nafsades sönder av hårda, obarmhärtiga näbbar, små klor sökte sig in mellan mina läppar, något hackade i mina ögon och gjorde att jag inte längre kunde se. Jag hade slutat kämpa emot. Nu väntade jag bara på slutet.
Fyra förstörda fågelägg hade blivit mitt öde. Fyra döda skatungar orsakade anstormningen från femtio vilda, galna skator, fast beslutna att ge mig det jag förtjänade för att jag inkräktat i fåglarnas rike.
Detta blev slutet för mig, landstrykaren - ett slut svart och vitt som en skatas praktfulla fjäderskrud.





[Läs En Annan Text]



1996 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.