Spionen

Skriven 15 december 2002



Spionen kommer in i kyrkan fem minuter innan högmässan ska börja.
Han försöker så gott det går att se ut som en i mängden. Det är inte särskilt svårt, det är många människor som befinner sig i den här gudstjänstlokalen, och de lägger nog över huvud taget inte märke till honom. Ingen tänker på att han är en utböling som egentligen inte borde vara här.
Och förresten, kommer han på, även om de tänkte på det så skulle de bara bli glada åt att en ny besökare hittat hit.
Spionen ler inombords när han sätter sig i en av de bakersta bänkarna. Det finns ingen som kan gissa sig till hans egentliga ärende.
Han är här för att observera, notera, kontrollera och framför allt bevisa. Han ska se till att inga samhällsfarliga budskap får predikas. Den här kyrkan och den här församlingen har på sistone fått ett rykte om sig att vid sina andakter sprida propaganda som direkt strider mot staten och dess lagar. Spionen och hans likasinnade inom partiväsendet är vid det här laget övertygade om att kyrkan, trots sin vackra exteriör, är ett centrum för de människor som motsätter sig dagens samhällsskick. Idag är det dags att avslöja dem, ta dem på bar gärning och se till att de får sitt rättmätiga straff.
De förtjänar att bli straffade, tänker spionen. Staten arbetar för allas bästa och för hederliga ideal. Sätter man sig upp mot staten måste man ta konsekvenserna, även om man är en präst i en predikstol. Religionen ska inte kunna skydda upprorsmakare.
Han tittar runt omkring sig. Bänkarna är fulla av folk, många av dem är försänkta i bön. Precis bredvid honom sitter en man som ler när deras blickar råkar mötas. Spionen ler hastigt tillbaka och börjar sedan bläddra i psalmboken han fått. Inte lönt att dra uppmärksamheten till sig genom att ta kontakt med folket här. De kan ju märka att han inte alls är religiös.
Det glittrar plötsligt till i hans ögon. Han vet att de som är religiösa här inne, de som trängs i bänkarna och fyller ut dem till sista raden, bryter mot lagen. Snart har han bevisat det. Då ska de minsann få se.
Gudstjänsten börjar nu, prästen kommer fram. Spionen fylls av avsmak när han ser honom. Det är alltså den här vitklädde mannen som brukar agitera mot samhällsordningen och mana till protest. En landsförrädare och lagbrytare, trots sitt blida och goda utseende. Nå, han kommer inte att kunna hålla på länge till.
Församlingen börjar sjunga. Spionen sjunger inte med, han borde kanske egentligen göra det för att smälta in, men det finns alltid en och annan i en kyrka som inte sjunger så det märks väl inte att han är tyst. Medan han sitter stilla i bänken och följer med i sångtexten märker han att de som faktiskt sjunger gör det mycket starkt och ivrigt. Några har till och med rest sig upp. De sjunger flera sånger i en följd. Många handlar om den helige Ande, men detta går förstås inte att anmärka på.
Och sedan fortsätter högmässan. Mer sång, en del bön, och upplästa ord. Spionen sitter hela tiden på helspänn och lyssnar mycket noga. När som helst kan de formuleringar dyka upp som han sitter här för att notera. De illegala budskapen. Han hoppas att de kommer snart. Han vill inte gå miste om glädjen i att få höra dem, även om de i vanliga fall brukar göra honom upprörd.
Bibeltexter läses. Även nu lyssnar spionen ordentligt, för Bibeln är ju en bok med mycket olämpliga inslag, och det är möjligt att något av dem dyker upp här. Det allra bästa vore om prästen valde att predika över något av dessa bibelställen. Då skulle han verkligen ta honom på bar gärning.
Men bibeltexterna är rätt harmlösa, han kan inte hitta något att anmärka på. Spionen rycker på axlarna. Snart är det nog dags för predikan, då om inte förr lär lagbrottet komma.
Kyrkfolket sjunger ännu mer, fortfarande högt och ljudligt. Spionen har börjat tycka att det skär i öronen på honom av all överdriven sång. Som om det inte vore nog med den, kliver dessutom strax därpå en stor kör fram och börjar sjunga de också. Någonting om Guds kärlek, under vaggande rörelser. Spionen önskar att någon samhällsfientlig rad ska ingå i texten, så att han kan anmäla alla i kören på en gång samtidigt som han anmäler prästen, men det gör det inte.
Nu kommer äntligen predikan. Han lutar sig förnöjt tillbaka i bänken och lyssnar. Samtidigt föreställer han sig hur skönt det ska bli så småningom, när han har fått den där prästen kastad i fängelse och staten har befriats från en envis motståndsman.
Men det kommer inga samhällsfientliga ord. Ingenting som går att använda som bevis. Spionens min mulnar mer och mer där han sitter. Det går en kvart av predikan, det går en halvtimme, utan att prästen säger ett endaste dugg om förbjudna ämnen. Han bara står där framme och pratar, leende, viftande och gestikulerande, ibland till och med en aning tårögd, medan församlingen ömsom skrattar, ömsom lyssnar andäktigt. Det är Gud hit och Jesus dit och den helige Ande både hit och dit, men aldrig något budskap av det slag som spionen kommit för att höra.
Och så tar predikan slut. Ilsket knyter spionen sina nävar. Har han tagit sig hit till den här kyrkan i onödan? Ska han stå ut med en och en halv timmes långrandig, tråkig gudstjänst utan att ha fått ut något bevismaterial av den alls? Han biter ihop tänderna och läser inte med när församlingen "bekänner sin kristna tro", som prästen just sade. Han märker bara att han är ytterligt besviken, och att det skär ännu mer i hans öron av alla högljudda röster.
Men än har han inte helt gett upp hoppet. Spionen får anledning att spetsa öronen igen när en lekman av något slag sätter igång att leda församlingen i en bön som verkar handla rätt mycket om läget i världen idag. Nu äntligen kanske det dyker upp något. Det behövs bara en liten bön om beskydd för fel saker för att han ska ha sitt efterlängtade bevis som på en silverbricka.
Han väntar, men han väntar förgäves. Bönen varar länge, församlingen är väldigt engagerade i den, men den tar slut utan att böneledaren har sagt något förbjudet. Spionen kan inte låta bli att sucka högt, så högt att mannen bredvid, som log mot honom förut, tittar på honom. Men mannen bara ler igen, uppmuntrande. Kanske är det fler i församlingen som brukar sucka. Bänkgrannen kanske tog hans suck för en glädjesuck.
Hur som helst är det nog uteslutet att spionen får höra någonting intressant nu. Det är inte så mycket kvar av gudstjänsten. Han tråkar sig igenom den långa del av andakten som består av nattvardsfirande. Han reser inte på sig, annat än när han måste släppa ut de många människor som vill resa sig ur hans bänk och sjungande gå fram för att ta nattvard. Han konstaterar att han under kommunionen inte kan se prästen och hans assistenter där framme, och inte heller höra vad de säger. Det är för mycket folk i vägen, och sången är för högljudd och skär i hans öron.
Och sedan, när prästen har läst något slags välsignelse och folk har sjungit den sista psalmen med armarna högt uppsträckta i vädret och den vaggande kören har framfört något på utrikiska, är högmässan definitivt slut. Spionen kan bara dra slutsatsen att han måste gå hem tomhänt, utan bevis.
Han är fruktansvärt upprörd. Varför gjorde han sig besväret att komma hit? Varför sa inte prästen något som han kunde notera som upproriskt mot statens lagar, när den här kyrkan faktiskt är med på den varnande listan över platser där sådana åsikter brukar framföras? Vad var det för mening med alltsammans?
Vart är världen på väg när folk i en kyrka inte kan förkunna det de verkligen tror på?
Spionen bestämmer sig för att de nog ändå kände till i förväg att han skulle komma, och därför höll inne med sina förkastliga åsikter just den här söndagen. Han måste rapportera det hela till sin lokalavdelning så snart som möjligt, och föreslå att de gör ett nytt försök att avslöja lagbrott nästa söndag och då försöker vara ännu mer inkognito.
Sedan skyndar han sig ut ur bänken för att lämna kyrkan. Han hörsammar inte prästens uppmaning åt alla att delta i kyrkkaffet som strax kommer att serveras. Han tränger sig genom folkmassorna och ut genom porten. Det sista han hör innan han tar steget ut ur byggnaden är två röster som säger till varandra:
"Visst var det en fin högmässa idag?"
"Jaa, man kände verkligen att Anden var nära..."
Men han är alldeles för arg för att kunna reflektera över de orden.
Utanför kyrkan är det ganska kallt, och det ligger snö på trädgrenarna. Det är en vacker januaridag. Året är 2003 och landet är Sverige.
En av spionens vänner och kollegor väntar på honom i en bil på parkeringen.
"Nå, hur gick det?" frågar han, och ser mycket förväntansfull ut.
"Tyvärr", svarar spionen, mycket bitter. "En och en halv timme, och på hela den tiden uppfattade jag inte nånting alls som kunde tolkas som hets mot homosexuella."





[Läs En Annan Text]



2002 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.