Skiljetecknen, kapitel 1

Skriven augusti 2000

Detta är det första kapitlet i en roman som jag började på sommaren 2000. Jag har hittills inte fortsatt med boken, och undrar nu om det är något som ni hemsidebesökare tycker att det är värt att jag fortsätter med. Själv har jag vissa betänkligheter, på grund av att innehållet kanske är för magstarkt i många religiösa kretsar, men åsikter mottages tacksamt!

Kapitel 1

1

På Sveriges universitet och högskolor anser man att det är mycket viktigt att bedriva all undervisning och forskning ur ett könsmedvetet perspektiv.
Jag konstaterade det redan när jag skulle gå ut gymnasiet och läste i katalogerna. Jag fick det sedan bekräftat när jag väl började på min första kurs på högskolan, och därefter blev jag matad med det hela om och om igen. Lektion efter lektion, kursbok efter kursbok, och det hjälpte inte att byta institution heller (även om det givetvis inte var därför jag bytte institution).
Könsmedvetet perspektiv, ett perspektiv som alltid är lika könsmedvetet. Man måste vara väl informerad om att historien skrivits av män och att kvinnan alltid förbisetts. Att såväl språkens genussystem som romanernas handlingsmönster bygger på ett föråldrat könsrollstänkande som man måste försöka ursäkta och sedan så snabbt som möjligt ersätta med ett nytt och rättvisare.
Det tog mig något mindre än en termin att tröttna på det könsmedvetna perspektivet, och ytterligare en termin innan jag bestämde mig för att fly fältet. Men när jag väl hade bestämt det, då var det allvar. Allt ältande om genus och paradigmskiften stod mig upp i halsen, och jag kände att jag inte stod ut med en enda lektion till med denna deprimerande feministiska enfald. Jag kungjorde inför mina föräldrar att jag skulle ta åtminstone ett sabbatsår, förmodligen fler än så, innan jag återupptog studierna igen.
Vid det laget var jag tjugoett år fyllda, jag hade bakom mig åtta månaders värnplikt och så då ett års studier på fristående kurser på högskolan, men jag tyckte inte att jag ännu hade uppnått någon hög ålder att tala om. Det brådskade inte med fortsatt utbildning, jag kunde gott ägna mig åt något annat de närmaste åren, och vänta in i det längsta på att det teologiska institut där jag tänkt utbilda mig till diakon skulle få sin efterlängtade examensrätt. När så skedde, då skulle jag söka mig dit. För att få en ordentlig teologisk utbildning, utan något "könsmedvetet perspektiv" i högskolornas mening.
Mina föräldrar verkade först skeptiska när jag förklarade saken för dem, men de höll ju med mig om att det helt klart var vansinne att gynna de statliga feministiska högskolorna, och de gav mycket snart sitt godkännande till mina nya planer.
"Fast du ska väl inte vara för säker på att S:t Jakob nånsin får examensrätt", sa min far emellertid, och såg mycket bister ut. "Det blir bara värre och värre. Vi skuffas tillbaka allt mer hela tiden. Med det samhällsklimat som råder idag är det ganska osannolikt att en skola som S:t Jakob skulle få examensrätt."
"Muslimerna får ju, och de är också så kallade kvinnoförtryckare", invände jag. "Varför skulle inte vi få då?"
Min far ställde ner sin tekopp på soffbordet, efter att ha sörplat i sig den grumliga bottenslatten.
"Ja, man vet ju aldrig...", sa han. "Hoppas kan man ju i alla fall. Hur som helst är det bra att försöka undvika de där genusidéerna så långt det är möjligt. Förr eller senare stöter du nog på dem igen, men jag förstår att du behöver komma bort från den världen ett tag efter vad du har berättat om det här året."
Min mor satt tyst bredvid honom och såg ut att fundera på saken. Jag tittade på henne, ställde med blicken frågan vad hon ansåg om alltsammans, och hon sa med sin vanliga långsamma, späda röst:
"Jag för min del skulle vilja veta vad du tänker göra istället för att plugga. Har du funderat nånting på det?"
"Klart jag har funderat", sa jag, något irriterad, och ryckte på axlarna. "Men om sanningen ska fram så vet jag faktiskt inte ännu vad det kan bli. Jag kanske åker utomlands, det har jag ju funderat på ett tag. Israel vore inte dumt. Kibbutz eller så, ni vet."
"Usch då, måste du det?" sa min mor och skruvade oroat på sig. "Jag har hört att det inte går så värst kristligt till på de där kibbutzerna."
"Nej, det går väl snarare judiskt till", sa jag i ett försök att skämta, trots att jag mycket väl begrep vad hon menade och själv var något bekymrad av samma anledning.
Ingen av dem skrattade. Min far harklade sig.
"Du kan inte tänka dig att ta nåt jobb här hemma i Sverige?"
"Jo, absolut", försäkrade jag genast. "Det är det jag har funderat allra mest på, ska jag säga. Ifall det nu skulle bli flera år som jag hoppar över studierna, så är det väl vanligt jobb som gäller under den långa tiden."
"Vad då för jobb?" undrade min mor med nyfiken uppsyn.
"Det vet jag däremot inte." Jag smackade med tungan, uppgivet. "Det är väl inte det lättaste att få ett fast jobb när man inte har nån utbildning och inte har gått nåt yrkesinriktat program."
"Hur vore det om du använde sommaren till att spana efter nåt lämpligt?" sa min far, som såg ännu mer bister ut nu än tidigare. "Helt omöjligt ska det väl inte vara. I de kyrkliga kretsarna till exempel finns det kanske något. Du har ju jobbat här i församlingen, med barn och ungdomar, och så har du snabba maskinskrivningsfingrar, och du har körkort - "
"Jag vet, jag vet!" avbröt jag. "Tror du jag är dum eller? Jag har faktiskt tänkt på det. Jag ska ligga i hela sommaren för att få jobb, och om det inte går så kanske jag drar till Israel i alla fall."
"Låt oss då be till Gud att du får ett jobb!" sa min mor förskräckt. "Du är förstås myndig och bestämmer själv, men jag kommer inte att kunna sova på nätterna om jag vet att du är nere i Israel och utsätts för fylla och otukt och - "
"För att inte tala om attentatsrisken", inflikade min far. "Israel är ett farligt land. Terrorismen blomstrar alltjämt där nere bland de där palestinierna."
Jag suckade.
"Snälla, jag kan faktiskt ta vara på mig själv... att bli skjuten är kanske svårt att förhindra, men ni kan åtminstone lita på att jag inte håller på med fylla och otukt."
"Vi vet, Paul lille", sa min mor med ett leende, "men det är själva miljön vi tänker på. Vi vill inte att du ska vantrivas och fara illa."
"Israel är ändå andrahandsalternativet", avgjorde jag. "Nu ska jag i första hand gå till arbetsförmedlingen, och så får vi se vad som händer."
"Det låter bra", sa min far och sträckte sig efter brödkorgen med scones. "Låt oss sen hoppas att denna eländiga könskvotering inte har infiltrerat sig alltför mycket på arbetsmarknaden ännu, så att du får stryka på foten till förmån för nån liten flicksnärta."
"Om hon har mer erfarenhet än jag, och det är ju faktiskt ganska troligt, så tycker jag det är rättvist att hon får jobbet", förkunnade jag med en blinkning.
"Jag tyckte du sa att du var motståndare till feminism", muttrade min far, men sedan övergick han till att breda smör på sin sconesbit och sa inget mer.
Det blev tyst i rummet, till förmån för signaturmelodin till Aktuellt.

Under den närmaste månaden efter det samtalet höll jag mitt löfte till föräldrarna och ansträngde mig hårt för att få ett fast arbete. Jag gjorde flera besök på arbetsförmedlingen, läste platsannonserna, uppsökte till och med några ställen där jag praktiserat förr om åren och hörde efter om det fanns något behov av mina tjänster. Jag sökte en plats som vaktmästare på ett ålderdomshem i grannstaden, men blev inte anställd (det var dock ingen "flicksnärta" som la beslag på det jobbet, utan en femtioårig man som redan haft flera andra vaktmästarjobb).
Mina försök att sysselsätta mig ledde över huvud taget inte någon vart.
I mitten av juli hade jag fortfarande inte lyckats få tag på ett jobb, och det bekymrade mig ganska ordentligt. Pengar led jag ingen brist på, jag hade precis semestervikarierat på kyrkogården och hade lönen för det på gång, och jag visste för övrigt att mina föräldrar kunde rycka in om det krisade till sig med ekonomin, men jag tyckte inte om tanken på att möta höstterminen utan att ha ordnat något jobb alls.
Och på den kyrkliga fronten, där jag allra helst ville arbeta, där var det fullständigt tyst. Jag lusläste de kyrkliga tidningar som min far prenumererade på, och spanade efter lediga tjänster som skulle kunna passa mig, men varje gång jag upptäckte en lockande annons och kontrollerade församlingen i fråga med min far, fick jag veta att det var en modern församling med kvinnliga präster och homosexsympatier. Där skulle jag förmodligen mötas av stora samarbetssvårigheter.
"Givetvis kan du söka ändå", sa han med allvarlig stämma, "men om jag vore i dina kläder skulle jag absolut akta mig."
Jag tog honom på orden och brydde mig inte om att skicka in någon ansökan till de där församlingarna.
Vad som hade hänt om jag hade kontaktat min far för information även den där dagen i slutet av juli, när jag läste informationen från den Heliga Treenighetens kyrka, det vet jag inte. Förmodligen skulle han även då ha skrämt mig till att avstå; jag hade mycket stor respekt för honom och hans kunskaper när det gällde präster och församlingar runtom i landet och deras egenheter. Min fars högst personliga hobby var att studera matrikeln över prästerskapet och hålla ordning på dem alla och var de alla fanns någonstans, och när han uttalade sig om en församling litade jag helt och hållet på hans ord.
Men i slutet av juli var jag desperat efter att hitta ett arbete, och de upplysningar jag fick från min personliga kontaktdam på arbetsförmedlingen var onekligen väldigt lockande.
"Jag tror det här skulle kunna passa dig", sa hon och pekade på det nyutskrivna pappersarket. "Titta här. Det är en församling som kallar sig den Heliga Treenighetens kyrka, i Alhammar - "
"Alhammar?" avbröt jag. "Det är ju långt härifrån."
"Jag tyckte du sa att plats inte spelade nån roll?"
"Nä, det är klart." Jag viftade undan denna min första reaktion och sträckte mig nyfiket efter papperet, men hon gav det inte till mig genast.
"För övrigt erbjuder församlingen bostad åt den som får jobbet", fortsatte hon, "så du behöver nog inte bekymra dig om det när du flyttar. Arbetet är som kanslist på ett bokförlag som församlingen driver."
"Ett bokförlag?"
Hon log åt min iver, och räckte äntligen över papperet. Jag mer eller mindre kastade mig över det, och ögnade igenom det med ett intresse större än det jag haft när jag förut gått igenom platsannonser.
"Heliga Treenighetens kyrka i Alhammar...", mumlade jag. "Driver bokförlaget Treenig Press... söker kanslist... tjänsten kan eventuellt kombineras med barn- och ungdomsarbete i församlingen... särskild utbildning erfordras ej, men datorvana... församlingen ordnar bostad... vi ser helst att du är troende... för information ring församlingsledare Greger Sundström..."
"Verkar det vara något?" undrade hon.
Jag lyfte blicken från den lockande informationen.
"Att det är ett bokförlag låter ju jätteintressant", sa jag, "men vad är det för en församling egentligen? Heliga Treenigheten... det låter ju nästan som en sekt av nåt slag."
"Åh, jag tror det är en vanlig svenskkyrklig församling", sa hon, ganska förvirrad. "Jag har en syster i Alhammar, hon är inte så kyrklig av sig så jag vet väl inte säkert, men hon har i alla fall aldrig sagt nåt om att det skulle finnas nån sekt där. Alhammar är en liten stad och det ligger i en ganska sekulariserad bygd, och jag tror inte det finns mycket mer än Svenska kyrkan där i stan."
En aning misstänksam, men i ännu högre grad uppspelt över att ha fått nys om ett jobb på ett bokförlag där mina maskinskrivningsfingrar verkligen kunde få göra nytta, tog jag papperet från Arbetsförmedlingen med mig och gick hem.

Eftersom jag vid det här laget som sagt var mycket angelägen om att hitta ett jobb, och inte ville höra att ytterligare ett intressant erbjudande var förkastligt, brydde jag mig inte om att visa mina föräldrar annonsen från den Heliga Treenighetens kyrka. Jag bestämde mig för att själv undersöka hur pass pålitlig församlingen i fråga kunde vara, och gick därför och hämtade "Matrikel över Svenska kyrkan", den mest tummade boken i mitt föräldrahem näst efter Bibeln.
Jag kände mycket väl till indelningen i stift och kontrakt, upplärd som jag blivit av min far under mitt tjugoettåriga liv, och det tog mig inte lång tid att hitta den avdelning i matrikeln där staden Alhammar med dess församlingar borde stå att finna. Mycket riktigt hittade jag också en församling med namnet Alhammar Johannes, men däremot såg jag inte skymten av någon Heliga Treenighet. Inte heller Heliga Trefaldighet, som jag nu insåg var en lite vanligare variant. Allt som verkade finnas i Alhammar var Johannes, och varken där eller i någon grannförsamling hittade jag namnet Greger Sundström.
Då var det väl en frikyrka det rörde sig om då. Det skvallrade ju också Greger Sundströms titel i annonsen om: "församlingsledare", inte präst. Typiskt. En frikyrka skulle knappast vara någon idealisk arbetsplats. Jag la besviken ifrån mig matrikeln.
Men jobbet som kanslist på ett bokförlag kändes alltjämt mycket lockande, och jag la under de närmaste timmarna märke till att jag inte kunde släppa tanken på det. Även om det nu var en frikyrka, så kanske det var en acceptabel sådan. Det kunde ju vara något i stil med metodisterna. Kanske rörde det sig inte alls om några missionsförbundare med subjektiv försoningslära, nådeförnekande katoliker eller vederdöpande baptister och pingstvänner. De samfunden brukade ju sätta ut sina namn klart och tydligt i alla sammanhang. Inte heller kunde det vara fråga om Jehovas vittnen eller mormoner, för att Heliga Treenighetens kyrka trodde på treenigheten var ju tydligt och klart.
Jag fick en impuls, gick och hämtade matrikeln igen, och slog upp Greger Sundström i prästregistret längst bak. Till min förvåning och förtjusning fanns namnet faktiskt där. Jag letade upp rätt sida och paragraf, och såg att Greger Sundström fanns registrerad som komminister i en Göteborgsförsamling. Han var född 39, prästvigd 65, tillträdd till tjänsten 88.
Om det nu rörde sig om samma Greger Sundström, och det var väl ganska troligt, så måste det betyda att han hade flyttat sedan matrikeln kom ut och följaktligen var ganska ny i Heliga Treenigheten. Fortfarande visste jag inte vad det var för en församling, men att dess ledare fram till helt nyligen varit präst i Svenska kyrkan - en äldre präst - kändes på något sätt som en garanti för att jag inte hamnade på något otrevligt ställe. Teologin måste nog påminna en hel del om den jag var van vid.
Dessutom var Sundströms tidigare församling i Göteborg en av de acceptabla i den staden, insåg jag plötsligt. Min far hade nämnt den kyrkan som en av de som gick att besöka när man kom på besök till Sveriges andra stad.
Jag hade nu nästan bestämt mig helt och hållet för att verkligen skicka in min ansökan till den Heliga Treenighetens kyrka, men för säkerhets skull gick jag till telefonen och ringde numret som stod i annonsen. Ett riktnummer som jag aldrig haft någon anledning att slå tidigare. Jag hade aldrig ens varit i Alhammar.
Signalerna gick fram... och bröts av det välkända knastrande ljudet när någon där i Alhammar lyfte på luren.
"Treenig Press", sa en kvinnoröst, och jag höll på att drabbas av tunghäfta, men lyckades sätta igång att rabbla upp mitt ärende.
"Hej, jag heter Paul Liljeblad, och jag är intresserad av den lediga tjänsten som kanslist - "
"Jaha? Vad trevligt!"
Rösten lät både förvånad och förtjust, men framför allt lät den vänlig. Det var en sympatisk kvinna jag talade med, det märktes redan, och att döma av tonfallet var mitt samtal välkommet. Genast kände jag mig betydligt mindre spänd.
"Så jag skulle vilja prata med Greger Sundström, om det går bra", fortsatte jag.
Damen i Alhammar svarade, beklagande, men med samma värme och vänlighet i rösten:
"Tyvärr har han mässa just nu, men om det bara är nåt litet du undrar om jobbet så kan jag kanske svara dig. Annars ber jag honom gärna ringa upp dig."
"Nej, det behövs nog inte", sa jag hastigt, "jag undrar bara vad den Heliga Treenigheten är för slags församling egentligen. Vad ni tillhör för samfund. Det framgick inte så bra av er annons, och jag kommer inte från Alhammar så jag vet inte så mycket - "
"Nähä nä, jovisst, ja, ja", bubblade hon på. "Jo, du förstår, Treenigheten var från början en församling inom Svenska kyrkan, men den bröt sig loss därifrån för ungefär tjugo år sen och bildade ett eget samfund. De flesta av församlingsborna var överens om att det var bäst så. De tyckte att kyrkan höll på att avlägsna sig alldeles för mycket från den ursprungliga kristna läran, så de ville klippa av banden med hela kyrkoorganisationen, och det var precis vad de gjorde också. Treenigheten har fungerat som självständigt samfund sen dess."
Jag lyssnade, och nickade, och log, fast det inte syntes över till damen i Alhammar. Det här lät bra. Det lät verkligen mycket bra.
"Så det är alltså kyrkans ursprungliga lära som ni har bevarat där hos er?" undrade jag.
"Det är det de har gjort, ja." Hon lät alltjämt lika glad och fryntlig.
Jag blev tyst, och försökte tänka efter lite grann mitt i det uppspelta tillstånd jag befann mig i. Det fanns inte mycket att tänka på. Heliga Treenigheten var uppenbarligen en församling som redan för tjugo år sedan gjort vad min far och flera av hans vänner funderade på att göra just nu. En församling som gjort slag i saken och lämnat Svenska kyrkan i protest mot alla vansinniga reformer som genomfördes där. En församling där jag följaktligen borde kunna passa in alldeles förträffligt.
Min mor brukade ofta säga, när man råkade ut för en händelse som såg ut som en tanke, att det var Guds finger som ingripit.
Den lediga tjänsten som kanslist i den här församlingen i Alhammar, såg onekligen ut som en påvisning från Guds finger. Fingret pekade ut för mig vart jag skulle gå, det pekade som fingret på Belsassars vägg.
Och den muntra och sympatiska kvinnostämman i telefonen bevisade för mig att atmosfären i Heliga Treenigheten var god och glad och hjärtlig. De inbjöd mig, de välkomnade mig med öppna armar.
"Det här tycker jag låter väldigt intressant", förklarade jag för damen i Alhammar. "Jag tror inte jag har så mycket mer att fråga om, jag ska ta mig en funderare, och sen får vi se om jag skickar in nån ansökan."
"Ja, du är så välkommen med din ansökan", sa hon, "än har vi inte fått någon, så om du söker har du nog goda chanser att få jobbet. Förutsatt att du har vad som krävs förstås."
"Det tror jag nog att jag ska ha."
"Vad var ditt namn igen? Jag skriver ner det, så får Greger se att det har ringt en som var intresserad av jobbet."
"Paul Liljeblad."
Tystnad, under vilken jag lyssnade för att uppfatta raspandet av bläckpennan som hon förmodligen skrev ner mitt namn med, men inte hörde någonting.
"Då ser vi fram emot din ansökan!" sa hon, käckare än någonsin, när fem sekunder gått.
"Det hoppas jag...", sa jag.
Jag funderade på om jag genast skulle berätta för mina föräldrar, men beslöt mig för att vänta med den glada överraskningen tills jag fått jobbet. Om jag nu fick det. Men det hade ju låtit på damen i luren som om de inte hyste något stort hopp om många sökande.


2

Församlingsledare Greger Sundström bankade med sin klubba i bordet. Punkt nio på dagordningen var avklarad, det var dags att övergå till punkt tio.
"Ja, så var det kanslisttjänsten då", sa han.
Medlemmarna i den Heliga Treenighetens församlingsstyrelse tog tämligen automatiskt upp de papperskopior som de fått sig tilldelade i förväg. På det papperet fanns personbeskrivningen från den ende sökande som anmält sitt intresse när deadlinedatumet passerats tre dagar tidigare. Församlingens kassör, Martin Halt, var den som först uttalade namnet på den sökande.
"Paul Liljeblad."
Greger Sundström nickade. Det blev tyst ett tag igen innan någon annan yttrade sig, och när det skedde var det kantor Helena Backman som avlade replik.
"Jag tycker gott vi kan ge honom en chans. Hans beskrivning av sig själv låter betryggande."
"Kommer från ett kristet hem...", mumlade Marcus Ovedsson, en av församlingens präster. "Ett prästhem till och med. Traditionell lutheran av den gamla stammen."
"Det måste väl innebära att han delar de flesta av våra åsikter", tyckte Helena. "Paul Liljeblad är en själsfrände till oss både när det gäller abort och homosexualitet och moral och könsroller... bara det är ju mer än vad vi hoppades."
"Han kommer inte att bli förtjust i Beatrice", sa Marcus Ovedsson buttert, "och det är ett stort streck i räkningen."
"Äsch då", envisades Helena, "vi har en hel del andra små egenheter också, som han inte heller kommer att bli alltför förtjust i. Men jag menar att han ändå har ett ganska bra utgångsläge. Det är större chans att en sån som Paul Liljeblad kan smälta in hos oss än att nån annan utomstående gör det."
Greger Sundström harklade sig från sin plats vid bordets kortända, och sa:
"Jag håller med Helena. Paul Liljeblad verkar vara ett gott parti. Jag skulle vilja kalla honom hit för en intervju, och om den utfaller till belåtenhet anställer jag honom. Ja, Christina?"
Alla vände blickarna mot Christina Joseph, styrelseledamot och körmedlem, som i likhet med Marcus Ovedsson var skeptisk, men inte bara det utan också ordentligt uppretad. Hennes uppsträckta hand såg ut att vilja knyta sig hårt i raseri. "Jag förstår fortfarande inte varför inte Gunilla duger som kanslist", sa hon, och de sex övriga ledamöterna vid bordet stönade.
"Det där trodde jag att vi hade rett ut för länge sen", sa Greger till henne. "Styrelsen har inte förtroende för Gunilla som ansvarig för Treenig Press. Inte efter... ja, du vet ju själv vad jag menar."
"Men en vilt främmande tjugoettåring från en helt annan del av landet har ni förtroende för!" fräste Christina. "Hur går det ihop? Ni vågar inte anförtro bokförlagets hemligheter åt Gunilla, som tillhört den här församlingen hela sitt liv och stöder den av hela sitt hjärta, men ni bjuder helt glatt in den där Paul Liljeblad, som inte ens delar församlingens tro och principer!"
"Paul Liljeblad är troende!" sa Greger Sundström mycket eftertryckligt. "Vi ska väl inte bete oss som sekterister här i Treenigheten, eller tycker du det? Liljeblad är lutheran, alltså är han troende, och det är vi också. Vi kräver inte att han ska dela alla våra åsikter, att han är troende är en tillräcklig garanti."
"Vår församling kan behöva lite mer folk utifrån för att bättra på sitt rykte", tillade Helena Backman. "Gertrud är den enda vi har just nu."
"Och chanserna är ju dessutom goda att Paul Liljeblad kan utvecklas så att han till slut verkligen är en fullvärdig broder i Kristus, även om han inte är det nu", avslutade förlagschef Allan Petersson argumentationen.
Greger Sundström bad samtliga styrelseledamöter att avge ett definitivt ja eller nej till Paul Liljeblad, och resultatet blev att alla utom Christina Joseph visade sig positiva. Även Marcus Ovedsson muttrade fram ett ja; tydligen hade han ändå blivit övertygad.
Precis som de tidigare gångerna då ämnet Gunilla diskuterats, såg Christina mycket sur ut när hon märkte att alla var mot henne, och hon uttryckte sig nu också likadant som hon gjort vid de tillfällena.
"Jag accepterar under protest", sa hon. "Skriv upp det, Fredrika."
Fredrika Sandholm, församlingssekreterare och den enda i styrelsen som inte yttrat sig under ordbytet om den eventuelle nye kanslisten, skrev lydigt. Samtidigt sammanfattade Greger Sundström:
"Vi har alltså beslutat, med sex röster mot en, att godkänna Paul Liljeblad som sökande och kalla honom hit för en anställningsintervju å det snaraste. Christina förhåller sig alltjämt negativ."
Han grep klubban, och sneglade mycket hastigt på den stora tavlan på väggen innan han bankade till. Där hängde Ulrik von Abern, grundare av församlingen i dess nuvarande form, avliden 1978, ännu älskad, saknad och hedrad av sina efterföljare i Treenigheten. Ulrik von Abern, med sina yviga polisonger och den alltid bländvita elvan som han ständigt envisades med att bära, och med blicken som här på tavlan och i verkliga livet hade varit så bister, men som kunde förbytas i det mest hjärtliga och älskvärda leende.
Ulrik von Abern skulle absolut inte ha nekat till att anställa en person som Paul Liljeblad. Han hade alltid varit angelägen om att släppa in så många som möjligt i sin kyrka, förutsatt att de nått upp till en viss nivå i sitt andliga växande. Och det hade ju Paul Liljeblad gjort.
"Avgjort då", sa Greger Sundström och lät sin klubba träffa bordsskivan. "Över till punkt elva."
Martin Halt, Helena Backman, Marcus Ovedsson, Christina Joseph, Allan Petersson och Fredrika Sandholm vände åter blickarna mot sina protokoll.

Greger erbjöd sig att själv stanna kvar i församlingshemmet efter sammanträdets slut och se till att allt var släckt och låst. Han tog god tid på sig och gick igenom samtliga lokaler, även de rum och salar som styrelsen inte hedrat med sin närvaro. Man kunde inte riskera att en lampa stod och brann hela natten eller - framför allt - att en platta i pentryt stod på och orsakade eldsvåda. Treenigheten hade det alldeles för skralt i kassan för att tillåta sådana incidenter.
När han till slut kom ut i friska luften denna augustikväll, på gott humör och full av förväntan inför mötet med den okände Paul Liljeblad som förmodligen skulle bli nästa kanslist, möttes han på församlingshemmets farstubro av sin prästkollega Marcus Ovedsson.
"Jaså, du har inte gått ännu?" Greger vred om nyckeln i låset, tryckte prövande ner handtaget för att försäkra sig om att det verkligen inte gick att öppna, fann att det inte gjorde det, och tittade sedan på Marcus igen.
Marcus såg inte ut att vara på något strålande humör.
"Jag skulle precis gå", sa han, "jag ville bara upplysa dig om att jag är bekymrad."
"Varför då?"
"För Beatrice. Eller kanske ännu mera för Paul Liljeblad. Hur han kommer att reagera när han får veta allt om Beatrice."
"Han kommer säkert att förstå, efter ett tag", sa Greger obekymrat, och kunde inte hjälpa att han tittade bort mot sin prästgård på tomten intill utan att bry sig särskilt mycket om Marcus Ovedssons bekymmer.
"Visst, han kanske förstår...", suckade Marcus, "...eller också förstår han inte. Och om han inte förstår, begär han säkert avsked genast. Och då har vi förlorat vår nye kanslist innan han ens hunnit finna sig till rätta."
"Så nitisk kan han väl ändå inte vara. Jag tror inte du behöver bekymra dig, Marcus. Och om du nu bekymrar dig, varför röstade du inte nej nu i kväll som Christina gjorde?"
"Jag var positiv till förslaget... just då. Det du sa till Christina gjorde intryck på mig. Men sen funderade jag vidare under resten av sammanträdet, och nu är jag skeptisk igen. Jag vill inte anställa en kanslist som ändå kommer att sluta igen omedelbart."
"Försöker du övertala mig att nobba Paul?"
"Är inte det lika bra?"
Greger såg på Marcus, såg hans missbelåtna min, funderade, vred sina händer, längtade till sängen i prästgården, funderade igen, kom på en idé, tänkte efter, och började tala med blicken alltjämt fäst på den stora gula byggnaden intill.
"Jag tror på Paul. Om han gör ett bra intryck på mig så anställer jag honom, det har jag bestämt mig för. Sen vet du ju att vi alla i församlingen har ansvaret för att han ska kunna växa och så småningom börja dela våra värderingar. Efter ett tag kommer han inte alls att ha något emot Beatrice längre."
"Men - "
"Sen har jag ett förslag. Ifall du nu tror att Paul skulle reagera kraftigt och kanske sluta sin tjänst när han får nys om Beatrice, då kanske vi skulle kunna hemlighålla henne för honom fram till att han har vuxit tillräckligt?"
Marcus spärrade upp ögonen.
"Hemlighålla?"
"Det är mitt förslag", sa Greger Sundström. "Du kan väl alltid fundera lite på det?"
"Hur skulle det gå till?" sa Marcus, och såg nästan uppspelt ut samtidigt som han var chockerad över den oförskämda idén. "Att hemlighålla en sån sak... ja, det är klart att det skulle kunna gå om man..."
"Tänk på saken. Godnatt. Vi ses i morgon, mässa klockan tio som vanligt."
Greger Sundström promenerade i rask takt bort från församlingshemmet, bort från den förvirrade Marcus Ovedsson, mot sin gula prästgård.
Om han hade riktig tur väntade Ann-Marie på honom där inne med en sen kvällssupé av något slag.


3

Christina Joseph var fortfarande ilsken när hon steg in i hallen i sin villa, tände lampan och hängde av sig. Hon var ilsken, trots att det inte var första gången hon blivit överkörd på ett styrelsemöte och inte ens första gången hon blivit det i just den här frågan.
"Gunilla!" ropade hon. "Är du hemma?"
Inget svar. Överallt var det tyst, katten Franz kom utsmygande ur musikrummet med sitt ljudlösa tassande och svansen i givakt, men någon mänsklig varelse verkade inte befinna sig i huset. Christina lyssnade efter TV:n. Den hördes inte.
Då var det väl så att Gunilla inte var hemma. Nästan tur det. Det skulle bli otrevligt nog ändå att berätta för henne att hennes plats som kanslist på Treenig Press var på väg att bortsnappas av en totalt okänd utböling, och att Christinas ansträngningar för att förhindra det inte hade lett någon vart. Lika bra att ta det beskedet vid ett senare tillfälle.
Christina gick till arbetsrummet, satte in papperen från kvällens sammanträde i pärmen, och placerade den på dess rätta plats. Hon gick till köket och snodde åt sig den sista överblivna tårtbiten från onsdagen, som stod kvar i kylen. Grädden hade gulnat något, men den smakade inte otrevligt. Hon åt tårtbiten på stående fot, samtidigt som hon såg ut över trädgården genom fönstret. Det hade börjat spira upp högt gräs i vinbärsbuskarna igen. Hon var tvungen att be Emil ta itu med det så fort som möjligt.
Hon tog en runda i huset, inspekterade varje rum, och konstaterade att det var lika välstädat överallt. Samt att Gunilla inte fanns någonstans, ens i sovande tillstånd.
Det sista rummet hon kom till var musikrummet, hennes stolthet, och det rum som hon brukade vistas mest i. Här hade hon sin flygel, sina böcker om musik i alla dess former, stereoanläggningen och den imponerande samlingen av skivor. Bara god musik, och bara vinyler. Rytmbaserade, populärmusikaliska läten skulle aldrig kunna finna vägen till Christina Josephs skivsamling, och CD-skivor var själlösa, fabriksförgiftade små plastbitar.
Men det hon var allra stoltast över i musikrummet var alla statyetterna. De stod uppradade på åtta piedestaler längs väggen bakom flygeln, överskuggade av alla de stora krukväxternas blad. En förnämlig samling herrar, och en och annan dam. Beundransvärda ansikten, omslingrade av gröna blad och lianer.
Hon hade kommit över dem under alla sina resor, hittat dem i städer som Wien, Prag, Leipzig och S:t Petersburg. Där fanns givetvis Mozart, Bach och Beethoven, liksom även Haydn, Händel och Schubert. De hade inte varit svåra att hitta. Inte heller Chopin eller Grieg eller Tchaikovsky eller Sibelius hade utgjort några större problem. Däremot hade det varit mer av en utmaning att skaffa fram Dvorak, och Orff hade varit mer svårtillgänglig än hon väntat sig. Några herrar från nittonhundratalet som hon beundrade och gärna ville ha som statyetter, som till exempel György Ligeti och Krzysztof Penderecki, hade hon inte fått tag på alls än så länge. Förmodligen var det för att de inte var döda ännu.
Klenoden i hennes trettiosju man starka samling var istället tills vidare Olivier Messiaen. Honom hade hon sökt efter i många år, med ljus och lykta, tills hon slutligen hittat honom i en souvenirbutik i en liten fransk by som inte ens hade någon anknytning till kompositören så vitt hon mindes.
Nu stod han här och såg ner på henne från sin hylla varje gång hon satte sig vid flygeln, och anblicken av honom gjorde henne alltid lugn till sinnes. Precis som hans orgelstycken, och i synnerhet då Le corps glorieux.
Hon satte på det, sjönk ner i sin musiklyssningsfåtölj, och försökte vänja sig vid tanken på att Gunilla ignorerats av sina egna bröder och systrar till förmån för en främling. Det var inte lätt, men alla Messiaens mystiska, behagfulla tritonusintervall fick åtminstone hennes vrede att svalna. Att låta Franz krypa upp i hennes knä och klappa honom medan hon lyssnade gjorde henne också gott.
Efteråt bestämde hon sig för att själv försöka komponera en liten bit till på sin nya mässa innan hon gick till sängs. Inte för att det var någon brådska, Helena Backman hetsade henne aldrig, Helena och resten av kören tog helt enkelt emot ett nytt stycke när hon råkade ha ett färdigt. Men Christina ville bli klar snabbt med Kyrie till den här mässan, så att hon med gott samvete kunde börja med Gloria sedan. Hon visste redan hur Gloria skulle låta.
Hennes notpapper och anteckningar låg nedstoppade i pianopallens innandöme, prydligt sorterade. Där var Kyrie-noterna.
Och listan med nya spännande namn. Hon hade till sin förtjusning hittat flera stycken som bestod av precis rätt bokstäver. Hon kunde använda dem utan att ens behöva manipulera med paustecknen.
Christina tände de båda stearinljusen som satt i sina hållare på ömse sidor om flygelns notställ. Sedan släckte hon ner alla övriga lampor i musikrummet. Det räckte med stearinljusen. Hennes syn var mycket skarp.
Hon grep pennan och satte igång att pussla. Även om det lät dissonant, så fick det inte låta hur falskt som helst i folks öron.
Hon var en modernistisk kompositör. Inspirerad av Messiaen, av Ligeti och Penderecki, skrev hon mässor där tritonus och små sekunder avlöste varandra. Allt för att det skulle låta ovanligt, suggestivt, exotiskt klingande.
Men framför allt var modernismen en täckmantel.
Christina Joseph log för sig själv medan hon satte ihop sitt Kyrie, och tänkte på vilka krafter som skulle sättas i rörelse när det så småningom sjöngs i den Heliga Treenighetens kyrka.
Gunilla hade ännu inte kommit hem, men Christina tänkte inte längre på vare sig Gunilla eller Paul Liljeblad.
Hon brydde sig inte om sina bekymmer när hon komponerade.

[Läs En Annan Text]

© 2000 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.